Onådens år – smärtsamma berättelser

I går överlämnades Onådiga Luntan till Socialförsäkringsutredningen. Det är en rapport med berättelser från människor som hamnat utanför trygghetssystemen. På svt Debatt berättar Maria Wallin om denna samling berättelser.

Det är oerhört viktigt att de berättelser som finns idag – berättelser från alla de människor som utförsäkrats och ställts utanför samhällens skyddsnät – kommer fram och blir offentliga. Det är viktigt att alla förstår – det handlar inte om ”dom” – det handlar om oss alla. I dagens samhälle kan vem som helst av oss hamna utanför skyddsnäten. Regeringens stenhårda sjukregler, fasta tidsgränser och utförsäkringar har skapat ett otrygghetens samhälle för alla som skadas i en olycka eller drabbas av långvarig sjukdom.

I onådens år 2013 kan du också falla igenom trygghetssystemen, citat;

”Jag lever i skuggan av mitt eget liv”, skriver en av personerna i Onådiga luntan, som överlämnas till Socialförsäkringsutredningen i dag. ”Det var en olycka Reinfeldt… Jag hade hus hem barn och ett bra jobb”, skriver en annan.

Nya strängare regler i socialförsäkringarna har debatterats länge. Ofta handlar diskussionen om teknikaliteter – garantinivåer, ersättningstak, antal dagar, bortre gräns och vem som är berättigad alternativt inte kvalificerar sig. Oftast hur dom bör göra/vara/bete sig och hur mycket domska få kosta oss andra, så att bidrag inte ska gå till ”folk som inte vill göra rätt för sig”.

Vi ville lyfta in rösterna. Föra in dom:

”Från välutbildad, hyfsat välbeställd medelklass till fattiggjord, smärtplågad parasit utan framtidshopp och i total beroendeställning. På fem år.”

”Värre är det att mina barn inte alls får samma möjligheter som andra barn.”

”Hopp, förtvivlan, desperation. Allt oftare förtvivlan. Lågan börjar slockna.”

Berättelserna i Onådiga luntan visar konkret hur livet ser ut för den som fallit genom maskorna i samhällets skyddsnät. Hur oerhört hårt människor försöker, kämpar och sliter. Hur motarbetade de blir, kränkta, krossade, får sina liv slagna i spillror.

”Jag är ledsen och orolig varje dag, och inte gjorde detta system mig friskare, tvärtom.”

”Känner mig så kränkt. Jag har bett om hjälp när det har varit tufft. Svårt när jag inte orkat… att inte ha blivit respekterad, lyssnad på.”

”Jag är livrädd för försäkringskassan. Det borde räcka att vara rädd för att dö.”

/…/

Det jag lärt av alla dessa berättelser är att det inte handlar om dom. Det handlar om dig och mig. Jag kan vara ett övergångsställe ifrån en trafikolycka som förändrar mitt liv i grunden, du kan vara ett läkarbesök ifrån en livshotande diagnos och du en skilsmässa ifrån att tappa kontrollen ekonomisk. Livet är sårbart, nyckfullt och orättvist.

”Vi har gått från att vara två heltidsarbetande lyckliga människor till hårt skuldsatta, olyckliga, fattiga och sjuka.”

”Självkänslan är ju inte på topp direkt. De som inte har familj… Ja, de tar nog livet av sig. Faktiskt.”

Läs hela! 

De som trots allt lyckas få sjukersättning känner trots detta ofta av attityden i dagens samhälle – hård , kall och obarmhärtig. I Sverige år 2013 behandlas sjuka ofta som andra klassens människor. Som om de själva hade valt sina sjukdomar, sin smärta.

Texten här nedan har en vän skrivit. Där berättar hon hur det kan vara att leva med kronisk smärta. Det är ingenting man väljer, det är något man drabbas av. Det förändrar och begränsar hela ens liv.

När smärtan har makten eller när  SMÄRTAN TAR MAKTEN…

 

Idag, en vacker höstdag, hög klar luft, ca 10 – 15 grader varmt och lugnt ute. Just ingen blåst. DÅ har Smärtan bestämt sig för att ta makten över min kropp. Jag började skriva för hand, vilket jag egentligen gillar bäst, men Smärtan sa ifrån. Jag kunde inte hålla i pennan eftersom högerhanden sprängvärker. På mitt lilla tangentbord kan jag vila handen när jag behöver.

Smärtan har invaderat mig i dag och dessutom tagit hjälp av Tröttheten. Dessa parhästar kan förstöra det mesta. Det började redan tidig natt med att Smärtan väckte mig. I stället för mediciner kom de nya vriststöden till användning och sedan tittade jag på dokumentären ”112 – på liv och död” (1 ) eftersom jag inte kunde somna. På så sätt kom större delen av natten att tillbringas vaken i sängen. Då var smärtan under kontroll…

Vid sju-tiden i morse somnade jag och vaknade vid 10-tiden någorlunda pigg. Det höll ca en halvtimme. Hade svårt att ens orka äta färdigt mitt förmiddagsmål. (Frukost åt jag vid fyratiden i morse)
Smärtan hade nämligen kopplat sitt grepp om mig. Idag är det dags att ”betala” vad jag gjort i veckan. Tröttheten tog gårdagen och jag sov stor del av denna. Idag har smärtan kommit till, och den hindrar effektivt tröttheten från att ta överhand. Lyckas jag somna blir det en kort sönderhackad sömn, som snarare förstärker än lindrar.

Min smärta ligger och pendlar mellan överkanten av 7 upp till 9 på den numeriska skalan, ofta kallad VAS (2), den är egentligen är ett grovt verktyg då smärta består av så många olika komponenter. När jag närmar mig mitten av 9 så börjar jag successivt tappa de flesta av mina kognitiva funktioner såsom tal och tankeförmåga. Jag hör som regel vad som sägs, men kan inte svara och jag måste ha mycket stöd då benen inte bär. Vid 10 är mitt medvetande mycket begränsat.

Om jag tittar på smärtans komponenter så hittar jag t ex intensitet, dvs. det jag kan mäta med VAS. Men sen finns också variationen – hur smärtan varierar från stund till annan. En mycket viktig bit är smärtans utbredning och vilket uttryck den tar sig.

Är det en ”sprängande” smärta som känns som om jag blivit slagen och därmed också en svullnadskänsla som får smärtområdet att kännas som om huden är för liten? Eller är det den molande smärtan som hela tiden finns där. Den som egentligen inte har så hög intensitet, men som istället aldrig släpper taget. Att likna vid vattendroppen som droppar på samma ställe på stenen hela tiden. Efter timmar så skapar den lågintensiva smärtan en desperation som jag inte kan beskriva.

Sedan tillkommer ”knivhuggen och hammarslagen”. Den smärta som uppstår om jag gör en rörelse som min kropp bestämt sig för är farlig, dvs. kroppen slår på stora alarmsystemet, men kan också sedan skruva ner till en intensiv stabil smärta. Det behöver inte innebära att det är någon form av skada, men kroppens smärtsystem tolkar signalerna från det onda området som om det vore en allvarlig vävnads- eller skelettskada.(3)

För att ytterligare förstärka så talar min kropp om för mig att sängläge med slutna ögon är att föredra, eftersom muskler i bland annat nacken triggar en migränliknande huvudvärk. Bryter jag inte den med medicin så lägger den sig i kategorin lågintensiv molande.

Nu har jag ändock förmånen att slippa nervsmärtor med undantag för någon ”änkestöt” eller surrande, domnande underliv och ben. Den svåra nervsmärtan som känns som om någon skickar en blixt av smärta genom kroppen enstaka gånger eller hundratals gånger konstant hela tiden har jag bara upplevt då mina läkare lagt blockader i de nerver som styr smärtan i kroppens alla leder.

Alla har vi någon gång upplevt smärta. Det kan vara allt från blindtarmen till brutna ben, ryggvärk, getingstick och mycket annat. I de allra flesta fall klingar smärtan av när skadan läker. Även ”ryggskott” och ischias-smärta självläker ofta efter några jobbiga veckor, kanske någon eller några månader beroende på orsak till skadan. Likaså sådana sjukdomar som kräver operation brukar läka ut. Den akuta smärtan klingar av.
Men så kommer jag då tillbaka till den smärta som aldrig läker ut. Vi vet – alla vi som går med långvariga smärttillstånd att vi på något sätt måste anpassa våra liv efter smärtan – för smärtan är inte anpassningsbar. Men hur gör man det?

Och hur kan jag tala om och få min omgivning att förstå detta – grunden i all smärthantering – att smärtan ser olika ut från morgon till kväll, från dag till dag. Det jag utan problem klarade i går är helt omöjligt i morgon?
Hur kan någon förstå, som inte själv varit där, att höga ljud och en rörig miljö triggar smärtan i min kropp trots att jag sitter i rullstol/går med kryckor eller hur jag nu som regel med stor möda bara klarar av att umgås med andra korta stunder?

Hur kan någon förstå att jag inom loppet av några minuter på grund av en millimeterstor felaktig rörelse kan gå från pigg och talbar till så pass smärtpåverkad att jag inte kan stå eller ens prata själv? Jag hör vad som sägs, men förmår inte svara.

Till alla er som lever som friska – fundera över det jag skrivit. Fundera över hur det skulle gå att t ex arbeta med ett vanligt lönearbete under dessa premisser. Lägg också till den depression och ångest som drabbar många smärtsjuka – just för att man INTE längre kan det man kunde förut. För intelligensen och viljan att arbeta finns kvar. Frustrationen över att kroppen säger ett när jag vill ett annat? Hur tror ni att ni själva skulle reagera?

Lägg sedan till epitet som lat, arbetsovillig, samarbetsovillig med mera kopplad till en kraftigt försämrad ekonomi.
SMÄRTAN har fattat sitt grepp om mig idag. Trots starka mediciner kommer jag precis upp endast så mycket att jag klarar det mest basala, dvs. mat och toalettbesök.

Att jag kan sitta vid datorn beror på att skärmen sitter på en arm ovanför sängen och att jag har ett mycket lätt tangentbord som jag har i mitt knä. Dessutom en ställbar säng och massor med ortoser (stöd för mjuka leder). Mycket lite av den anpassningen har kommunen stått för. I stället är det anhöriga som ställer upp. Kommunen står för tvätt och städ samt hjälp att få av och på de ortoser(4 ) jag inte kan ta på själv, samt att de följer mig till vattengymnastiken(5 ) och hjälper mig i duschen med mera. Min största önskan är att klara mig själv på alla sätt. Nu är det inte så och jag är ändå glad över den hjälp jag får.

Men jag ber er som är friska: Kalla mig inte lat, eller parasit eller tärande. För varje krona som jag får går större delen tillbaka till den offentliga sektorn. Jag betalar fortfarande flera tusen kr i skatt + att jag betalar för all hjälp och de allra flesta av mina ortoser och hjälpmedel. Genom min sjukdom bidrar jag dessutom till att unga får praktik/arbete och de äldre som fortfarande arbetar har kvar sitt jobb.

Utan hemtjänstens personal och mina anhöriga och vänner vore jag ett kolli på något vårdhem. Nu kan jag iallafall få ha kvar känslan av att vara en del av samhället. Jag försöker läsa både fack- och skönlitteratur när jag orkar, men inte ens det är längre en självklarhet.

Jag hade som sagt inte planerat att vara sjukpensionär(6) innan jag fyllt 50. Det var inte därför jag studerade i många år.

Låt mig nu få den hjälp jag behöver när Smärtan vill ta över mitt liv. För jag har bestämt mig: smärtan är en del av mitt liv, det kommer den alltid att vara, men den kommer ALDRIG ATT FÅ BLI MITT LIV. Det finns så oändligt mycket kvar att uppleva, trots de begränsningar smärtan och den sjukdom (7) som orsakar smärtan ger, och det mina vänner; Det tänker jag ta tillvara på!

______________________________

(1) TV4 Play gratissändning (dvs. den vecka de sänts i kanal 7 på TV.) Vill man se programmen senare får man abonnera på dess sändningar
2) VAS är en plastskiva med en 10 cm lång linje på den ena sidan och en mm-numrerad linje på den andra sidan. Runt denna löper en tunn skiva som går att ställa var som helst på linjen utifrån uppskattad smärtnivå. Patienten markerar på den onumrerade sidan och personal läser av smärtnivå på baksidan. VAS= Visuell analog skala
(3) Referenser finns, se t ex dr Jan Lidbecks artiklar i Läkartidningen www.lakartidningen.se (sök på smärta i arkivet)
(4 )Ortoser är olika former av stöd för kroppens leder mm och har som funktion att stödja rörelseapparaten när kroppens egen förmåga inte räcker till. Ortoser finns för i princip hela kroppen och skrivs ut av läkare/sjukgymnast. En del används också för att förstärka leder vid idrottsutövning.
(5 )Vattengymnastik är för närvarande den enda form av fysisk träning jag klarar av och det är två pass/vecka. Tack vare ledsagning från kommunen kan jag delta eftersom jag är helt beroende av hjälp vid t ex dusch.
(6 )Formellt har jag stadigvarande sjukersättning enligt de nya reglerna som innebär omprövning vart tredje år. Jag valde medvetet det mer bekanta begreppet sjukpensionär, trots att detta inte finns kvar.
(7 )Jag har sjukdomen Ehlers-Danlos syndrom (EDS) med överrörlighet (hypermobilitet) som främsta symtom. (För mer information hänvisar jag till www.ehlers-danlos.se). EDS är en genetisk kollagen bindvävssjukdom som gör att bindväven i kroppen försvagas. I mitt fall kompenserar jag försvagningen i mina leder med ortoser så långt det går. Dessa tar inte bort smärtan men bidrar till att öka stabiliteten i lederna.

*
Media; Arbetet, Svt.debatt, Ekot – dödsjuk tvingas jobba, Socialpolitik, fss, Norm att arbeta tills vi stupar-ab,
Bloggtips; Alliansfritt om Filippa, Annarkia om LOV, Björn Andersson om tydlighet, Lena Sommestad om att bry sig, Martin Moberg om sjukförsäkringen,  LO-bloggen om välfärden, fler inlägg på NetRoots

Läs även andra bloggares åsikter om ,

intressant.se

Annonser

Blir det billigare och bättre så här?

2008 slumpade Stockholms borgerliga majoritet bort förskolor och hemtjänst för 3,4 miljoner kronor. Det verkliga värdet visar sig nu vara minst 81,7 miljoner. Inte nog med det, stockholmsalliansen har dessutom reat ut en samling vårdcentraler de senaste åren, bland annat Serafen. Enligt beräkningar har skattebetalarna förlorat 35 miljoner kronor på dessa affärer. Därutöver har de nya ägarna i flera fall plockat ut stora övervinster på miljontals kronor. Bara i de förskolor och hemtjänster som slumpades bort har ägarna, på bara 3 år, skrapat ihop vinster på runt 65 miljoner kronor.

Så ser verkligheten ut i Stockholm när den borgerliga majoriteten leker med skattebetalarnas pengar. Sammanlagt blir det alltså minst 180 miljoner kronor, bara de senaste åren, som borde ha gått till vår gemensamma välfärd – vården, skolan och omsorgen – som istället gått rakt ned i privata fickor.

nakenmode

Nu står de där – de nakna moderaterna – utan andra förklaringar än; – Vi är lika förvånade som ni är! Det var inte så här det var tänkt! Inte ens en hund skulle komma undan med den förklaringen…..

”Ett ideologiskt haveri” är DN:s benämning på den senaste ”avknoppningsskandalen”. En ganska passande sammanfattning kan tyckas – för visst handlar det till stora delar om blind ideologi. Våra gemensamma tillgångar ska säljas ut – kosta vad det kosta vill – för brukarna, de anställda och skattebetalarna. Men kanske handlar det också till viss del om egenintresse. En stor del borgerliga politiker, påfallande ofta moderater, har starka kopplingar till välfärdens riskkapitalbolag och personliga vänskapsband med de privatpersoner som har tjänat stora pengar på utförsäljningarna.

Man undrar vad som är det mest sorgliga; Att de inkompetenta och ideologiskt förblindade borgerliga politiker som stockholmarna år efter år röstar fram inte vet vad de sysslar med (enligt egen utsago) eller att stockholmarna inte tycks bry sig ?

arriva

Men, inte bara välfärdens tjänster bjuds numera ut till lägstbjudande – så görs även med kollektivtrafiken. I stora delar av storstockholm har Arriva tagit över driften – det gäller både busstrafik, Roslagsbanan, Tvärbanan och Saltsjöbanan. Redan 2011 kunde man läsa om oron hos personalen på Roslagsbanan för vad som skulle hända. Arrivas bud låg ca 30% lägre än konkurrenternas. Hur skulle de klara detta med bibehållen service och mänskliga villkor för personalen?

Efter den tragiska tågolyckan i Saltsjöbaden var Arriva kvicka med att lägga skulden på en 20-årig kvinnlig städerska som skadades svårt i olyckan, när allt egentligen tycks handla om slarv, snålhet och bristande säkerhet. Det är både skrämmande och omoraliskt, och det stärker knappast förtroendet för Arriva.

Vi behöver inte längre fråga oss hur mycket vi egentligen tjänar på att rea ut vår gemensamma välfärd och infrastruktur till lägstbjudande privata aktörer med stora intressen att göra vinst. Vi vet svaret nu. Ingenting! Vi förlorar stort!

Snålheten, vinstintressena och den blinda ideologin bedrar gång på gång visheten. Och, i långa loppet, får vi alla betala ett högt pris!!!

*

Lästips; Maskroskvinnan – Som barn var jag fattig

Media; DA1, DA2, DA3, DA4, DA5,  DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,  ArbetetDagens ArenaDagens Arbete 12,3DagbladetHallands postenHelsingborgs DagbladNorrländska socialdemokratenSR Ekot 123Sydöstran

Bloggat; LO-bloggen om blåsta stockholmare, Annarkia om Janne Josefsson, Martin Moberg om vi och dom, Kaj Raving om vinstfrivälfärd, Nemokrati om Granskningen, Jämlikhetstanken om empati, Pepprat Rödgrönt om välfärden, fler inlägg på NetrootsPolitometernBloggar.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Obegripligt mesigt om välfärdsvinsterna


Illustration; Robert Nyberg

En av de allra hetaste politiska debattämnena just nu är frågan om vinst i välfärden. Ska den förbjudas, begränsas –  eller är det helt okej att våra skattepengar går till privata aktörer och riskkapitalbolag istället för till välfärden?

I dag sätter Löfven ”ned foten” i en DN intervju – eller gör han? Så här uttrycker han sig, citat DN;

 – Vinsterna måste begränsas avsevärt. Det är klart att det sticker i ögonen att vinsterna i den här sektorn är rejält högre än i övriga näringslivet. Lösningen på det är dock inte att säga noll eller x procent. Det finns så många sätt att komma runt det.

Löfvens argument mot att sätta ett tak (en vinstbegränsning) är alltså att det inte skulle vara möjligt. Resonemanget är märkligt – Sverige skulle i sådana fall vara det enda landet i världen där det är helt omöjligt. Så omöjligt att  man  inte ens vill försöka. Istället tror man sig kunna begränsa vinstuttagen genom öppen bokföring, hårdare kvalitetskrav och meddelarfrihet även i privata företag. Självklart krävs allt detta – och mer därtill – men utan en lagstadgad vinstbegränsning kommer vinstintresset att fortsätta styra. Det må till och med i slutändan enbart vara en symbolfråga – kvaliteten kan säkerligen bli bättre genom att man ställer hårdare krav. Men vad är man då rädd för?

Alla opinionsundersökningar visar entydigt att svenska folket vill att välfärdens pengar ska gå till välfärd – inte till vinst. LO genomförde nyligen en undersökning som visade att uppemot 85 procent av väljarna vill ha en vinstbegränsning. 55 procent säger sig till och med vara mer benägna att rösta på ett parti som tydligt säger sig vilja begränsa vinsterna.

Därför är Löfvens ställningstagande i vinstdebatten obegripligt mesig och märklig. Inte heller är det att lägga sig ”i mitten”. Möjligen i den svenska debatten styrd av riskkapitalbolag och köpta dubbelagenter – men inte i ett internationellt perspektiv, och inte heller inom socialdemokratin. En självklar majoritet bland både de socialdemokratiska, rödgröna och borgerliga väljarna är för vinstbegränsning i välfärden.

Om S verkligen vill att våra begränsade skattepengar ska gå till vår gemensamma välfärd – då borde det vara självklart att man lägger ett förslag som även begränsar vinstuttagen

Under lång tid har den enda riktiga oppositionen till vinstdriven välfärd kommit från vänster här i Sverige. De senaste åren har bilden förändrats. Några av de starkaste kritikerna finns numera bland de traditionellt liberala debattörerna. Här är några exempel….

Henrik Berggren, DN citat;

/…/Att vara mot välfärdsvinster är vår tids motsvarighet till sjuttiotalets kamp mot löntagarfonder. I båda fallen handlar det om att upprätthålla balansen mellan privat och offentligt i det svenska samhället; att se till att stat och marknad inte äter upp varandra. Därför är jag förvånad över att en del socialdemokrater och socialliberaler fortsätter att försvara det som Carl Hamilton med rätta har beskrivit som ”marknadsstaten”./…./målet, det mått på framgång som genomsyrar offentlig välfärd, ska inte vara vinst. Och om det låter radikalt – tänk på att det är en ganska vanlig uppfattning i den kapitalistiska världen utanför våra gränser. /…/

*****************

DN, citat;

Sverige är ett mycket mer extremt land än vad vi själva inser. Lösningen har blivit en total kantring från stat till marknadslösningar. I stället för att satsa på icke vinstdrivande alternativ in­fördes successivt inte bara vinst utan också marknadstänkande inom hela den offentliga sektorn.

Anna Dahlberg, Expressen citat;

Sverige har förvandlats till en experimentverkstad för välfärdstjänster. Inget annat land i världen – med undantag för Chile – tillåter vinstdrivande aktiebolag att etablera sig på skolans område med hjälp av skattepengar. Principen om att skolan ska vara icke vinstdriven är självklar till och med för de konservativa i Storbritannien. Få skulle anklaga dem för att vara smygsocialister.

Borgerligheten uppvisar en närmast religiös tro på marknadens förmåga. Allt privat är per definition bra. Det är en oerhört naiv syn, som blundar för att välfärden är en hybridmarknad där skattebetalarna står för notan och där många av villkoren för en väl fungerande marknad saknas.

För en elev som har hamnat i en dålig skola eller en skröplig äldre som inte får sin blöja bytt kan det exempelvis vara svårt att byta utförare. Man kanske inte ens har förmågan att bevaka sina egna intressen.

Göran Rosenberg, DN citat;

Sverige är i dag det land i Europa som förmodligen gått längst i avreglering och privatisering av offentligt finansierade verksamheter. Det har fått till följd att det i Sverige är vinstdrivande affärsföretag som i allt högre grad utför myndighetsuppgifter. Exempelvis har vi anförtrott åt vinstdrivna skolor myndighetsuppgiften att sätta betyg på våra barn, samtidigt som vi gett dem ett affärsintresse av att locka till sig så många elever som möjligt, vilket fått till följd att skolor satt höga betyg för att locka till sig fler elever

*

Länk till Novus senaste undersökning om vinster i välfärden (beställd av LO); Allmänheten om vinster i välfärden
Länk till en undersökning gjord i somras på samma tema; En klar majoritet vill styra vinster i välfärden

Tidigare bloggposter;

Nyliberal experimentverkstad – mot folkets vilja
Sverige – den avreglerade marknadens naiva kassako
Fakta; vinstdriven vård håller sämre kvalitet
Nonprofit utesluter inte valfrihet

Lästips; Lena Sommestad– Är vinst i välfärden bra för jämställdheten?, LO -bloggen-Vem är det som är extrem egentligen? 

Bloggtips;LO-bloggen om DN:s ledarsida och sjukförsäkringen,  Martin Moberg om den sjuka sjukförsäkringen, Pepprat rödgrönt om Afghanistan, Silfverstand om vinsterna i välfärden,  Nemokrati om tjänarsamhället,  NetrootsPolitometern,Bloggar.se

Media; Dagens samhälle, DNAb1, AB 2, SvDSVTSRDagens Arena 12, 3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Lögn, förbannad lögn och statistik

Det finns ett gammalt uttryck som lyder som följer…

Det finns tre slags lögner; lögn, förbannad lögn och statistik.

I alla dessa tre kategorier av lögner har den nuvarande regeringen en rad mästare. En av de som kanske oftast utmärker sig är den siffertrixande socialförsäkringsministern Ulf Kristersson. Faktum är att han har ägnat i stort sett hela sin tid i regeringen till att försöka putsa utförsäkringsstatistiken och ljuga om verkligheten. Inte så konstigt kanske – det var ju därför han fick uppdraget; han är en mästare på att slingra sig i debatter och han ger (enligt uppgift) ”ett empatiskt intryck”. Dessutom vet han – för det mesta är det riskfritt. Ingen kollar verkligheten bakom de tillputsade lögnerna.

Men ibland händer det – och nu har det hänt. Ekots Mari Forssblad uppmärksammar nu det faktum som många av oss som följt med i utförsäkringsdramatiken har försökt att föra upp på dagordningen för länge sedan;

  • För det första; Endast ca 2 procent av de utförsäkrade har ett icke subventionerat jobb ett halvår efter utförsäkringen, räknar man med alla typer av subventionerade arbeten (på minst 8 timmar i veckan) är siffran ca 10 procent. 90 % står alltså utanför arbetsmarknaden. Det finns heller inga siffror som visar att fler sjuka kommer tillbaks i arbete  nu än före utförsäkringsreglerna började gälla.
  • För det andra; Av de ca 62 000 som har utförsäkrats (hitills) arbetade 22 000 deltid redan före utförsäkringen. Dessa räknas numera med i statistiken över de som arbetar efter utförsäkringen. Många av de utförsäkrade går alltså från ”utanförskap” till arbete  – enbart beroende på hur de räknas i statistiken.

Enkel matematik visar alltså att före utförsäkringen arbetade drygt 35 procent av de försäkrade deltid (25, 50 eller 75 %). Efter utförsäkringen arbetar på sin höjd 10 procent av de utförsäkrade. Något har alltså hänt med alla de 22 000 som före utförsäkringen arbetade deltid. De har blivit betydligt färre. Vad som hänt vet ingen….

Det är häpnadsväckande i sig att det faktiskt är färre som arbetar efter utförsäkringen än före – än mer häpnadsväckande är det att regeringen med hjälp av statistik och lögner kan förvandla människor från ”utanför” till ”innanför” enbart genom att kasta ut dem från sjukförsäkringen. För de människor som drabbas ändras ingenting – annat än att de blir fattigare och mer beroende av anhöriga för att överleva!

Att statistiken ser ut på detta viset är inte något nytt (skrev själv om precis detta för över ett år sedan här på bloggen). Det nya är att det nu äntligen uppmärksammas i media. Detta är givetvis mycket bra, men nog borde man kunna begära av media (både tidningar,  radio och TV) att i fortsättningen granska den statistik som Kristersson saluför lite noggrannare innan man upprepar den som ”sanningen”. Hittills har nämligen det mesta av Kristerssons artiklar på t.ex. DN-debatt visat sig vara rena propagandaalster. Han har vridit och vänt på statistiken så att slutresultatet mest handlat om lögner och förbannade lögner – och väldigt lite om den verklighet hans lögner egentligen vilar på.

P.S. Tillägg…

En före detta arbetsförmedlare, Bernth Olofsson, skriver öppet om siffertrixandet på facebook idag (och försökte berätta sin historia i Ring P1 i morse – men blev avbruten). Citat:

När arbetslivsintroduktionen infördes på Arbetsförmedlingen så ändrades statistiken. Den kod som gjorde det möjligt att avregistrera en arbetssökande ”till annan myndighet” togs bort och det blev den närmaste koden” till arbete” som gällde för de som återgick till sitt arbete som de haft hela tiden. Alla deltidssjukskrivna jag mötte arbetade i regel lite mer än vad de orkade med så att genom arbetsförmedlingens försorg jobba mer heller att hitta ett annat jobb var omöjligt. Jag vet ingen utförsäkrad deltidsarbetande som återfick sin deltidsersättning från Försäkringskasssan, men det kanske finns.

Alla arbetssökande registreras i olika kategorier. Det finns också en kod för de som kom från Försäkringskassan och var utförsäkrade. Men vi som arbetade på Arbetsförmedlingen var förbjudna att söka och kolla de som registrerats under den koden. Man talade tydligt om att detta följdes upp centralt och det kunde straffa sig om men blev ertappad. Skumt va? Sprid detta! Jag försökte komma till tidningarna men då var det bara olyckliga fall som gällde. Jag kollade tidigt att det var ca 10% av de utförsäkrade som hamnade i dubbelt utanförskap. Utförsäkrade utan egen ekonomi men med samboende med inkomst och då gör man sig icke besvär hos kommunen och försörjningsstöd. Den heliga ”Arbetslinjen” har sina fläckar.

Tidigare bloggposter i ämnet; 

Verklighetens sjukförsäkring….
Kristerssons siffertrixande gör inte rehabkedjan bättre
Färre jobbar efter utförsäkringen? 
Kristersson varnade själv för sjukreglerna

*

Bloggat; Lo-bloggen, Martin Moberg, Görans tankar och bagatellerOckulta ögat, Högbergs tankar, Socialpolitik, Fasorna,  NetrootsPolitometern,Bloggar.se

Media; AftonbladetAllehandaNANorranSkånskanSvDSundsvalls tidningÖstersunds posten, Ekot1, 2, 3,

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Verklighetens sjukförsäkring och kampen om ansvarsfullheten

Verklighetens sjukförsäkring

Socialförsäkringsminister Ulf Kristerssons senaste siffertrixar alster på DN-debatt (som jag bloggade om i förra veckan) får idag ett kvalificerat svar på LO-bloggen. Där har man tittat närmare på den statistik som Kristersson bygger sin artikel på. Man kan konstatera att verklighetens sjukförsäkring skiljer sig på ett skrämmande sätt mot den skönmålning alliansens företrädare ägnar sig åt.  Man kan också konstatera att hela den utförsäkringskarusell som alliansens ”reform” iscensatt inte har åstadkommit så mycket mer än onödigt mänskligt lidande och fattigdom för ofta redan svårt utsatta människor. Runt 10 procent av de utförsäkrade har hittills tvingats söka socialhjälp och långt fler lever idag på anhöriga och/eller på sin deltidslön (som tidigare) – men i dag utan ersättning från sjukförsäkringen och tilläggsförsäkringar.

LO-bloggen, citat;

/…/…när man tittar i underlaget, som det hänvisas till, växer en helt annan bild fram än den som Kristersson tecknar. Av den grupp på 17 643 personer som utförsäkrades vid årsskiftet 2009/2010 var drygt 65 procent, eller två tredjedelar, tillbaks i sjukförsäkringen i maj 2011. Det visar sig dessutom att endast fyra (4) procent (eller 711 personer)av de utförsäkrade då hade en inkomst från ett osubventionerat arbete. I denna siffra inbegrips alla olika anställningsformer och aktivitetsgrader, d.v.s. även vikariat, halvtid, deltid, tidsbegränsade och korta osäkra anställningar osv.  Ser vi till dem som har olika typer av lönesubventioner – dvs lönebidrag, OSA, nystartsjobb, Samhall osv – växer gruppen som är ”i arbete” totalt sett till 9,8 procent (eller 1 735 personer) av dem som utförsäkrades vid årsskiftet 2009/2010.

Storleken på den grupp av de utförsäkrade som återvänder till arbetslivet stämmer väl överens med exempelvis den analys som fackförbundet Kommunal nyligen gjorde i sin rapport ”Kedjan som brast”. I denna rapport framgår attt ungefär var tionde utförsäkrad kommunalare lyckades återvända till arbetslivet – men då på andra villkor: deltid, visstid osv. Detta är också samma nivå som AF tidigare hamnat på när man studerat vad som sker med dem som utförsäkras. Effekten skiljer sig inte heller nämnvärt från hur det var innan regeringen införde de nya sjukreglerna (se exempelvis det s.k.PILA-projektet), också då var det ungefär 10 procent av de långtidssjuka som bedömdes ha viss arbetsförmåga och vara ”rehabiliteringsbara”.

Kampen om ansvarsfullheten

Bästa sättet att bekämpa kriser är att vara ”ansvarsfull”, ”försiktig” och ”sparsam”. Det har finansminister Borg präntat in i oss med en sådan iver att många av oss verkar tro att det faktiskt är sant. Det intressanta är att de flesta ekonomer inte alls håller med Borg. De menar istället att det är klokast att föra en expansiv politik i lågkonjunktur och vara återhållsam i högkonjunktur – Anders Borg har hittills gjort precis tvärtom.

I år kan man på ytan förledas tro att Anders Borg har tagit till sig av kritiken – men egentligen handlar även detta års budget om ”åtstramning” – och de satsningar som trots allt finns är verkningslösa, minimala eller framtidsfantasier – trots en betydligt mer expansiv retorik.

I dag presenterar Socialdemokraterna sin skuggbudget på DN-debatt. Innehållet är ett steg i rätt riktning  – i förhållande till Borgs budget – men även S tycks nu vara fastlåsta vid den förslavande ”ansvarsfullhetsretoriken”. Man satsar visserligen på rätt saker – men lägger sig till och med under Anders Borgs dumsnåla ”reformutrymme”. Man får hoppas att S-taktik handlar mer om att vinna ”ansvarretorikspelet” än att man på allvar gått på Borgs myt; att det är bra att snåla i en lågkonjunktur.

TCO-s chefsekonom Göran Zettergren kommenterar på Utredar-bloggen, citat;

Fram till att Anders Borg blev finansminister 2006 var det självklart att finanspolitiken vid behov skulle användas i stabiliseringspolitiskt syfte. Sedan dess tävlar Alliansregeringen och den socialdemokratiska oppositionen om vem som förespråkar den mest ”ansvarsfulla” politiken, det vill säga håller tillbaka mest i nedgångstider. Detta trots att Sverige sedan flera år tillbaka har en lägre statsskuld än Norge. Resultatet har blivit att finanspolitiken har blivit pro-cyklisk, det vill säga bromsar i uppförsbackar och gasar i nedförsbackar.

Den svenska politiska retoriken har lyckats lägga krokben inte bara på de politiska motståndarna, utan även för landets ekonomi.

Jag tror att Sverige behöver en mer expansiv ekonomisk politik just nu. Riksbanken har fortfarande ett visst begränsat utrymme att sänka räntan men det vore bra om även finanspolitiken kunde bidra till att hålla efterfrågan uppe.

Läs mer; NSD Peeter-Jaan Kask om ”Kamrerernas kamp

*

Lästips; Politikens dubbelagenter hot mot demokratins kärna

Sjukförsäkringen; Solrosuppropet

Bloggtips; Annarkia om slaget om välfärden,  Vänstra stranden om bildning och politik, Peter Andersson om bostadspolitiken, Reflektioner och speglingar om minskad tillit, Olas tankar om  S-budgeten, Pepprat rödgrönt om dörröppnarna inom S, Claes Krantz om S a-kassa,  NetrootsPolitometernBloggar.se

MediaAb 123, 4,  SydöstranDagbladetFolkbladetLänstidningen,Piteå-tidningenVästerbottens folkbladRoDVisionDIDagens Arena,SvD 123454SVT 12ArbetetDN 12345678GPNSD

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Borgs budgetretorik – en stor bluff

Den senaste tiden har media varit proppfull med Anders Borgs nya budgetretorik. Det mesta har handlat om ”storsatsningar” – på allt från järnvägar till forskning. Media har okritiskt rapporterat regeringens propaganda. Men hur ser verkligheten ut?

En intressant granskning av Borgs senaste och samlade budgetar presenterar Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren i senaste numret av ETC. Där konstatera  man till att börja med att ”storsatsningarna” faller samman ”till i stort sett ingenting – utom skattesänkningar för de allra rikaste”.

Men, det kanske mest intressanta med deras artikel är granskningen av vad de uteblivna skatteintäkterna (jobbskatteavdragen, mm) har kostat oss sedan 2006.

Till och med i år (2012) har skattesänkningarna kostat statskassan sammanlagt 640 miljarder kronor. Bara nästa år (2013) är de uteblivna skatteintäkterna beräknade till svindlande 185 miljarder kronor. Man kan konstatera att – hur man än räknar – bleknar alla Borgs ”storsatsningar” till flugor på väggen i jämförelse med vad regeringen satsat på att ge de rikaste privatpersonerna och de mest lönsamma bankerna och företagen i skattelättnader.

Vad kostar oss dessa skattesänkningar i urholkad trygghet? En liten fingervisning får vi om vi jämför med vad delar av välfärden kostar. År 2006 var den årliga kostnaden för landets sjukvård ca 215 miljarder, samma år var den totala kostnaden för de offentliga pensionerna ca 209 miljarder. År 2016 beräknas uteblivna skatteintäkter (216 miljarder) alltså kosta oss mer än vad hela landets sjukvård kostade oss när regeringen tog över.

Tabeller ETC;



Sänkta skatter kostar – vi får alla betala – med sämre trygghet, skolor, vård och omsorg. Mest får de som redan har det sämst ställt betala – när de generella trygghetssystemen urholkas och den allmänna välfärden tappar i kvalitet. Dessutom får vi ökade klyftor på köpet – en naturlig följd av minskad offentlig och ökad privat konsumtion.

ETC, citat;

Alliansen satsar på att minska offentlig konsumtion och öka privat konsumtion. Det är här det politiska budskapet i budgeten syns. Borg hoppas att privat konsumtion ska öka med 3,4 procent medan offentlig ska pressas ner till 0,4 procent i ökning (se 1).

Det ideologiska innehållet i den politiken är att offentlig konsumtion är mer utjämnande i samhället än privat. Ökad privat konsumtion innebär att den rikare tredjedelen i samhället får mycket mer, medan den undre halvan – framför allt de riktigt fattiga – pressas tillbaka ännu mer. Klyftorna ökar.

ETC kritiserar också, precis som många andra ekonomer, det strikta ”reformutrymme” som både regeringen och oppositionen ständigt hänvisar till.

ETC, citat;

Hela den ekonomiska diskussionen är fixerad vid något som kallas ”reformutrymme”. Det är de pengar som staten kan satsa på grund av en ökad BNP. Det här är ett djupt falskt begrepp, det skapar en bild av ett land där man i stort inte kan göra något, bara sitta still i båten.

Men i budgeten visar också Borg det väldiga offentliga överskott vi har (se 6). Det är den finansiella nettoförmögenhet han fick ärva av Göran Persson och som än idag ligger kvar utan att användas.

Det här är det riktigt stora slöseriet i svensk politik idag. Den förmögenhet vi äger gemensamt skickas ut på börser istället för att användas till de investeringar vi verkligen behöver.

Även chefsekonom Sandro Scocco har tittat närmare på innehållet i Borgs budget och presenterar sina slutsatser på SvD Brännpunkt. Han konstaterar bland annat att regeringen själv bedömer att den sammanlagda effekten av de egna satsningarna nästa år är  ”svagt åtstramande” och att det kommer att dröja till 2017 innan första kronan på den stora ”järnvägssatsningen” betalas ut. Vem som då är finansminister vet ingen – inte ens Anders Borg!

Fakta och rekommenderad läsning: 

Sandro ScoccoBorgs åtstramning säljs som satning

ETCAnders Borg bluffar i budgeten – fler tabeller och mer fakta!

*

Bloggtips: Peter Andersson om (S)- märkta förslag om a-kassan, Peter Högberg om riskerna med att föra en dutt-politik, Annarkia om vilket val gör socialdemokraterna?, Alliansfritt om Borgs budget, Martin Moberg om sjukförsäkringen,  Ingvar Persson om att avslöja Anders Borgs bluff om a-kassan, NetrootsPolitometernBloggar.se

Media: Ab 123Dala-demokraten 123SVT 1,2Värmlands folkbladNorrländska socialdemokratenArbetarbladet 123DN 12Expr 12DagbladetSvD 12345GP 12Piteå-tidningenRoD 12,Folkbladet

*
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kristerssons siffertrixande gör inte rehabkedjan bättre

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson förnekar sig inte  – idag fortsätter han sitt ”siffertrixande” om utförsäkringarna på DN-debatt.  Hans slutsats blir som vanligt att reformen varit fantastiskt lyckad, eller som han säger ”nödvändig och riktig”. Exakt vilka siffror Kristesson stödjer sig på denna gång vet vi inte – men att debattartikeln kommer just nu kan ha att göra med att många nu är på väg att utförsäkras för andra gången (över 2.500 fram till årsskiftet). Den dåliga publiciteten det ger måste givetvis förebyggas.

De senaste siffror som Försäkringskassan redovisat offentligt (29 aug. 2012) visar dock på en helt annan bild än den Kristersson förmedlar. Dagens Arena har tittat närmare på vad Försäkringskassan  kom fram till och vad deras senaste statistik egentligen visade.

Nya siffror: Många står helt utanför systemet, citat;

/…/ I förra veckan redovisade Försäkringskassan nya fakta om den grupp som utförsäkrades helt under det första halvåret 2010. Siffrorna visar att redan innan första året passerat var hälften tillbaka i sjukförsäkringen, samt att ett stort antal människor tycks ha försvunnit helt ur systemet.

Av de 26 644 som utförsäkrades denna tidsperiod står 45,8 procent, eller 12 227 personer, helt utan förvärvsinkomst åtta månader senare. Bland de som hade förvärvsinkomst åtta månader senare ingår också de som hade det redan innan de utförsäkrades, det vill säga de som jobbade deltid och var deltidssjukskrivna.

Nära 25 procent av de utförsäkrade, runt 6 000 personer, återfinns 20 månader efter att de utförsäkrats i gruppen som Försäkringskassan kallar ”övriga”. Det är personer som efter utförsäkringen varken finns inskrivna hos Arbetsförmedlingen eller hos Försäkringskassan.

Det går inte att ännu dra klara slutsatser om gruppens försörjning efter 20 månader, eftersom inkomstuppgifterna släpar efter. Men tittar man på hur det ser ut åtta månader efter utförsäkring saknar hela 22 procent av dessa ”övriga” helt förvärvsinkomst. För den gruppen återstår framför allt försörjning via föräldrar, barn och partner eller ekonomiskt bistånd via socialtjänsten./…/

Inte heller visar de nya sifforna att ”rehabkedjan” gjort att de utförsäkrade arbetar mer än de skulle ha gjort om de inte tvångsutförsäkrats. FK förnekar helt enkelt att man utifrån deras statistik kan dra några sådana slutsatser.

Citat, Dagens Arena;

….att vissa av de som utförsäkrats trots allt återgått till arbete betyder inte heller att det är fler som långsiktigt gör det tack vare de förändringar av sjukförsäkringsreglerna som genomförts.

– Det är en svår fråga. Det förekom ett visst utflöde även förr. Om de som jobbar nu skulle ha kommit tillbaka med de gamla reglerna vågar jag vare sig säga ja eller nej till, säger Mathias Johansson, analytiker och prognosmakare på Försäkringskassan, till Dagens Arena.

Kan man av de här siffrorna dra slutsatsen att det här på något sätt är en framgång jämfört med tidigare regler?
– 
Nej, det kan man inte bevisa. Om det är en framgång eller inte är inget man mäter vetenskapligt eller inte, det får politikerna ta ställning till. Det kan vara svårt att hitta vettiga jämförelsegrupper och det är svårt att säga hur det förhåller sig.

Hur vet man att andelen som har fått inkomst från arbete inte skulle haft det ändå med de gamla reglerna? Eller till och med fler?
– Det vet man inte.

Det är inte första gången Ulf Kristersson ”siffertrixar” och gör vad han kan för att försköna regeringens utförsäkringsfiasko. För snart ett år sedan var han ute och försökte skönmåla den, sedan tidigare, kanske minst kritiserade delen av ”rehabkedjan” – ”rehabiliteringsgarantin”. Då fick han mothugg av de forskare på Karolinska Institutet som han själv hänvisade till.

Regeringens rehabgaranti en flopp, citat, svd;

Patienter inom rehabgarantin har sämre återgång till arbete än andra långtidssjuka. Det visar regeringens egen utredning. Men regeringen mörkar utredningens resultat och beskriver rehabgarantin som en framgång. /…/Läs mer här!

*

Tidigare bloggposter;
Rehabgarantin orsakade nya sjukskrivningar
Reinfeldts arbetslinje en grym flopp
Stardust blogg; Ulf Kristersson och sanningen

Solrosuppropet; Kristerssons siffertrixande hjälper inte de sjuka

Läs mer; Jag har haft svåra år med Reinfeldt och alliansen

*

Till sist ett citat jag hittade på FB – som passar lika bra in i den svenska politiska debatten som den amerikanska…

Media;  dn1, dn2, dn3, dn4, da1, da2, ab1, ab2

Bloggtips; Motvallsbloggen om vidrig borgerlig människosyn, KajsalisasBlogg en konversation mellan Anders o Fredrik, Nemokrati om Palme om kravaller, Pepprat Rödgrönt om politisk maskerad, Annarkia om stereotyper, Jinge om ökade klyftor, Alliansfritt Sverige om Borg och överskottsmålet, NetrootsPolitometern,Bloggar.se

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Retorik-kleptomanin breder ut sig

I dag skriver Socialdemokraternas ledarkvartett (Stefan Löfven, Carin Jämtin, Magdalena Andersson och Mikael Damberg) på DN-debatt om sin nya affärsplan för Sverige”.  I förra veckan talade statsminister Reinfeldt om hur regeringen investerar i  ”sammanhållning och välfärd” i sin regeringsförklaring. Retorik-kleptomanin tycks alltså breda ut sig allt mer över de politiska blockgränserna.

Medan ”de nya Moderaterna” på alla sätt försöker låta som ”de gamla Socialdemokraterna” – försöker ”de nya Socialdemokraterna” allt mer låta som ”de gamla Moderaterna” – eller som i den senaste artikeln – som ett förtag på seminarium. Det första är fullt begripligt – det andra är desto märkligare.

Varför Moderaterna tog över Socialdemokraternas retorik är, som sagt var, inte svårt att förstå. Svenska folket svarar i nära nog alla opinionsundersökningar som gjorts under de senaste 20-30 åren att de traditionella socialdemokratiska värderingarna är viktiga för dem. De vill ha minskade klyftor, en välfungerande skattefinansierad välfärd och ett rättvist, jämlikt och jämställt samhälle. Alltså – vill man vinna en majoritet av svenska folkets röster kan man inte komma dragandes med ett budskap som handlar om slaktade socialförsäkringar, sänkta skatter för de rika och ökade klyftor. Det säger sig självt.

Schlingmanns idé var lika enkel som genial; vi säger det svenska folket vill höra – och hoppas på det bästa . För alla vet ju; ytan är allt – innehållet ingenting. Och medan Schlingmann och gänget fortsätter att sno (för svenska folket) positivt värdeladdade gamla socialdemokratiska ord och uttryck och fylla dom med nytt innehåll, tycks  PR-konsulterna kring socialdemokraterna fullständigt ha irrat bort sig. Numera är väl det mesta tillåtet för ledande socialdemokrater – bara man inte blandar in ord som rättvisa, solidaritet eller (gud sig förbarme) socialism. Schlingmann (säga vad man vill om karln) har fattat något som dagens socialdemokrater tycks vara fullständigt omedvetna om.

Minns – det var inte så länge sedan vi hade en socialdemokratiskt ledare som faktiskt vågade kalla sig för ”demokratisk socialist”, och som vågade tala om rättvisa och solidaritet med glöd, passion och integritet….

*

Det tragiska är  inte socialdemokraternas nya ”affärsplan”. Detaljerna må till och med vara riktigt bra. Det tragiska är istället att de ledande inom partiet tycks känna sig tvingade att använda en retorik som ligger så långt bort från de grundläggande socialdemokratiska värderingarna som möjligt. Man tycks tro att ”medelklassen” (som ju är de enda väljarna av betydelse i dag) inte alls vill ha ett rättvist och solidariskt samhälle med starka socialförsäkringar, minskade klyftor och en välfärd fri från vinstmaximerade riskkapitalbolag.

Men hör och häpna – det är precis vad väljarna vill ha!

Ett litet tips (från coachen); Våga säga det! Våga använda era egna ord! Då kanske snart nog svenska folket också inser att de som nu kallar sig ”det nya arbetarpartier” är ett skämt och att det finns ett original. Att det finns ett parti där ord också har en innebörd och inte bara är konstruktioner av PR-byråer och andra ”retorik-experter”.

Jag vet, jag drömmer bara, men ibland måste man få drömma – för att stå ut 😉

*

Läs mer; Ulf Bjereld – Reducera inte politiken till en affärsplan

Citat;

I dag lanserade Stefan Löfven och delar av den socialdemokratiska partiledningen på DN Debatt sin ”affärsplan” för Sverige. Ordvalet är olyckligt, eftersom det symboliserar ett marknadifiering av politiken. Men politiken är ingen marknad. Medborgarna är inga kunder. Politiska förslag är inga varor som skall köpas och säljas. Politik handlar i stället om värderingar och om intressekonflikter.

Glömmer socialdemokratin bort den skillnaden så förlorar partiet sitt existensberättigande./…/

*

Lästips; Himlen gråter över Sveavägen

Bloggtips; Alliansfritt om att utförsäkringarna gynnar jämställdheten, Johan Westerholm  och Ulf Bjereld om ”affärsplanen”, Lassses blogg om sanningar och lögner, Annarkia om Annie Lööf och centern, Göran tankar och bagateller om arbetslösheten, Lena Sommestad om RUT, Pepprat Rödgrönt om Pagrotskys plan, NetrootsPolitometern,Bloggar.se

Media; dn1,  DNExprAb 12, ab3, ab4,   DISVTSvD 12

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ärlighet vara inte längst – i politiken

De senaste dagarna har republikanernas presidentkandidat Mitt Romney hamnat i blåsväder på grund av en film publicerad av Tidningen Mother Jones. I filmen uttalar Romney sitt förakt för halva USA:s befolkning – den delen av befolkningen som röstar på Obama, citat;

– Det är 47 procent som stödjer honom, som är beroende av staten, som ser sig själva som offer.
– Det är människor som inte betalar någon inkomstskatt. Så vårt budskap om lägre skatt är inte relevant för dem. Jag kommer aldrig att klara av att övertala dem att ta ansvar för sina egna liv.

I Sverige har vi en statsminister som under 90-talet kallade hela svenska folket ”mentalt handikappade”, och en finansminister som skrev en bok om hur han ville montera ned den generella välfärdspolitiken. Båda två är numera moderna hjältar och beundrade av en stor del av svenska folket. Många av oss svenskar tycks alltså inte ha något emot att bli kallade ”mentalt handikappade” – eller så kanske många inte ens vet om att vår statsminister faktisk har uttryckt sig så.

Och, det kanske inte är så konstigt – media har inte direkt granskat Moderaternas retoriska kullerbyttor eller herrar Borg och Reinfeldts ideologiska bevekelsegrunder. Inte heller har man lagt ned många knop på att jämföra verkligheten med den retorik ledande Moderater numera använder.

Inte förrän i går kväll…. i Uppdrag Granskning.

Då såg jag för första gången en kort granskning i TV av hur Moderaterna skrivit om sin egen och Sveriges historia – och hur man med chefsideologen och tidigare ”propagandaministern” Per Schlingmann i spetsen länge försökt, och lyckats, vinna svenska folkets röster genom att stjäla Socialdemokratisk retorik. Samtidigt fortsätter (m)an med samma gamla politik – som i grunden bygger på den ideologiska bas Borg och Reinfeldt uttryckte i sina egna böcker på 90-talet.

Mitt Romney sa förmodligen enbart precis vad han tyckte i den privata filmsnutt som nu kanske kostar honom valet. Han uttryckte precis samma förakt för vanliga människor som Reinfeldt en gång gjorde i sin bok. Skillnaden mellan dessa både är att ”de nya Moderaterna” lärt sig läxan – var inte ärlig med vad du tycker – säg det folk vill höra istället.

Ärlighet varar nämligen inte längst – i alla fall inte i politiken.

Fredrik Reinfeldt (“Det sovande folket”, 1993) citat;

Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd./…/

Överge den generella välfärdspolitiken och sluta att uttala löften om att välfärden kan garanteras politiskt./…/

Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras.

Anders Borg  (”Generell välfärdspolitik – bara magiska ord”, 1992), citat;

Att på ett rationellt och humant sätt nedmontera den generella välfärdspolitiken/…/ Arbetet kommer att kantas av misstag, bakslag och besvikelser, precis på samma sätt som det mödosamma arbetet med att bygga upp modellen, men det måste ske.

*

Lästips i budgettider; Konjunkturteater mer Anders Borg

Två bloggare som tänkt samma tanke; Pepprat Rödgrönt, Försöksåsikter

Bloggtips; Peter Johansson om den medvetna lögnens taktik,Annika Högberg om heja Nanna!, Leine Johansson om att nu har du fel igen Anders Borg…, Martin Moberg om dagens inrikespolitiska event den moderatledda minoritetsregeringens höstbudgetproposition…,fler blogginlägg på socialdemokratiska programkommissionens bloggNetrootsPolitometern,Bloggar.se

MediaSvD1SvD2ExpressenDNAftonbladet

Mer media: RoD rika pensionärer får mest i skattesänkning, Dagens Arena 1 om PRO och regeringens skattesänkning till pensionärerna, 2 om här är Borgs budget…, SvD , Ab, ,DN debatt , om budgeten:BTAffärslivDN 12SVTGPSvDExpr2AbSvD 1234SR 123456DagenAVGP 12

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Alliansens fundamentala misslyckanden

Alliansen gick till val på att minska ”utanförskapet” och utplåna ”massarbetslösheten”. Metoderna för att nå målen har varit att sänka skatten för de som arbetar (”jobbskatteavdragen”) och att införa hårdare regler, tuffare krav och lägre ersättning för sjuka och arbetslösa. På så vis skulle man utplåna ”bidragsfusket” bland både arbetslösa och sjuka. Allt detta sammantaget har varit alliansens egen ”arbetslinje”.

Detta var metoden – så här blev resultatet;

  • Arbetslösheten är högre idag än när alliansen tog över. Då var antalet långtidsarbetslösa 28 000 – nu är de 70 000. Då var arbetslösheten 6,1 % (sept 2006) – nu 7,2 % (aug 2012). Mer arbetslöshetssiffror här!
  • Sjukförsäkringen – efter de stora utförsäkringarna återvänder nu allt fler sjuka till försäkringen. Samtidigt försörjs allt fler sjuka (helt eller delvis) av anhöriga. De sjuka blev inte friskare av att utförsäkras – enbart fattigare, sjukare och alltmer sönderstressade.
  • Intyg, hårdare regler och kontroll – VAB-intyg (som nu slopas) satte inte fast några fuskare – men kostade tid och pengar för alla inblandade. Tiotusentals arbetslösa har stängs ute från a-kassan med striktare regler och högre avgifter.

Alliansregeringens fundamentala misslyckanden staplas nu på varandra. De två centrala utmaningarna som alliansen själva pekade ut har båda slutat i totala fiaskon. Gräver man djupare finns misslyckandena radade som pärlband på varandra – både när det gäller sjukförsäkringsreformen och arbetslöshetspolitiken. Fas3 och  jobbcoacherna och alltmer rättsosäkra och förvirrade sjukregler är bara några exempel.

Slutsatsen måste bli att kritikerna hade rätt – ökade klyftor och söndertrasade trygghetssystem fungerar inte som recept mot arbetslöshet och sjukdom. Sverige sjunker i välfärdsligorna samtidigt som man utmärker sig som det OECD-land där klyftorna har ökat mest de senaste åren. Det var knappast vad alliansens företrädare lovade för sex år sedan….

Fredrik Reinfeldt presenterade igår alliansens sjunde regeringsförklaring. Som vanligt var den fylld av vackra ord. Bland annat fick vi höra detta…

Regeringsförsklaringen 2012, citat;

Herr talman,
I vår omvärld drabbas de svaga och de utsatta av nedskärningar och besparingar. Det är inte vår väg. Det är inte Sveriges väg. Sverige kan och ska investera i sammanhållning och välfärd. I sjukvård och omsorg. I minskat utanförskap. I tillskott till utsatta grupper.

/…/

Sammanhållningen värnas också genom den omfördelning av ekonomiska resurser som sker via skatter och bidrag. Alliansregeringen har sedan 2006 genomfört angelägna reformer för att stärka sammanhållningen i samhället.

Hur ser då verkligheten ut för de mest utsatta? Hur ser ”sammanhållningen” ut? Aftonbladets ledare ”Sex svåra år med Fredrik Reinfeldt” ger en bra sammanfattning av alliansens tid vid makten – med stigande arbetslöshet, skattesänkningar för de rika och friska och ekonomisk och personlig utsatthet för sjuka och arbetslösa. Det alliansen har åstadkommit är att splittra samhället och dela medborgarna i ”vi” och ”dom”. Reinfeldts politik har bokstavligt talat delat Sverige mitt itu.

En av alla de som drabbats personligen av alliansregeringens politik är Anna-Karin Mattsson. Hon berättar nu på Newsmill hur hennes liv har förändrats på grund av alliansens politik.

Jag har haft svåra år med Reinfeldt och alliansen, citat;

/…./

Jag känner mig inte betrodd, jag känner mig kränkt som människa av att gång på gång behöva redovisa det som är konstaterat av så många olika läkare, specialister och utredningar sedan många år tillbaka. För att inte tala om vilken sorg och vilka plågsamma minnen som det rör upp inuti mig att gå igenom min sjukdomshistoria gång på gång. I stället för att kunna lägga den tiden och kraften på något positivt för min hälsa och mitt psykiska välbefinnande.

Jag har också sedan Alliansen kommit till makten blivit utförsäkrad för första gången i mitt liv. Det innebar att jag i stället för att hämta kraft förra sommaren så som jag brukar göra, fick gå till Arbetsförmedlingen och pressas ännu mer, där man efter utredningen endast konstaterade det som redan konstaterats ett par år tidigare; att jag är arbetsför till 25 % och inte mer.

/…/

Sex svåra år med Fredrik Reinfeldt. Det är helt enkelt sex år för mycket. I alla fall för en redan sönderstressad själ som min. Det är inte bara jag och andra i min situation som påverkas negativt. Också omgivningen kring den som är sjukskriven påverkas negativt och tappar ofta kraft. Relationer tar stryk.

Jag vill se en ny politik i Sverige. Jag vill se ett samhälle där det finns medkänsla, medmänsklighet, solidaritet och empati.

Allra helst vill jag se det före nästa val.

Varje dag trasas människor sönder allt mer genom Fredrik Reinfeldts inhumana politik.

Vi människor är värda något så mycket bättre.

Läs hela!

*

Tidigare bloggpost; Reinfeldts arbetslinje en grym flopp

Läs mer; Alliansfritt Sverige om verkligheten kontra regeringsförklaringen, LO-bloggen om boomerangeffekten i sjukförsäkringen

Bloggtips; Alliansfritt om borgerlig kritik av kungens hyllning till Etiopiensvenskarna, Jonas Sjöstedt om Ship to Gaza, Martin Moberg om politiken för ett sammanhållet Sverige, Silfverstrand om vinst i välfärden, Röda Malmö om uppror från gräsrötterna, Lasses blogg om hur vi minskar brottsligheten,  Netroots

Media; ab1, ab2, ab3, ab4, svd1, svd2, dn1, dn2, dn3, DA1, DA2, metro

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Alliansens förvirrade valjakt

Läser idag på DN-debatt en av alliansens senaste ”reklam-inlägg” för att vinna väljare. Denna gång är det pensionärerna man är ute efter. Alltså den grupp väljare Fredrik Reinfeldt ömsom brukar benämna ”skattefrälse”, ömsom ”bidragstagare”.

Efter att ha satsat sina första sex år vid makten på att skapa en skatteklyfta (som inte fanns där när man tog över) mellan pensionärer och de som arbetar säger sig alliansens företrädare nu vilja sänka pensionärernas skatt och minska den klyfta man själva har byggt upp. Inte nog med det – man avfärdar med några få ord hela idén bakom sin egen ”arbetslinje”.

DN-debatt, citat;

Vi ser inget egenvärde i att pension och förvärvsinkomst beskattas olika. /…/ Över tid skall dock skillnaden i beskattning mellan löntagare och pensionärer minska.

På ett par rader avfärdar alliansens företrädare alltså hela sin egen politiska inriktning och idé – att skapa och sedan öka på klyftan mellan de som arbetar och de som inte arbetar, dvs ”jobbskatteavdraget”. Denna idé som ju är själva grundpelaren i alliansens ”arbetslinje”

Alliansens ”valjakt” (jakt på väljare) kan tyckas allt mer förvirrad och desperat. Men egentligen fortsätter man bara på den inslagna vägen – en väg där retorik och politik har mycket lite med varandra att göra.

Och trots att man nu säger sig sänka skatten för pensionärerna ”för fjärde gången” betalar ännu en pensionär med en inkomst på 14.000 kr i månaden 4.020 kr mer per år än den som jobbar (och har samma inkomst).  Tacka alliansen för det – det är detta gäng som fixat till denna världsunika orättvisa!

Tabell – PRO

Det är mycket enkelt att genomskåda varför alliansen nu flörtar med pensionärerna och försöker köpa deras röster med en femtilapp extra i månaden. De är en ekonomiskt stark och aktiv grupp i samhället. Lika enkelt är det att förstå varför man inte bryr sig om de sjuka och arbetslösa. De som betalar 12.492 kr mer per år än den som jobbar (med en inkomst på 14.000 kr). Deras människovärde har man redan avfärdat. De betraktas numera allmänt som ”lata fuskare” – efter år av propaganda på borgerliga ledarsidor och bland alliansens företrädare. De saknar dessutom, som grupp, en stark position i samhället. Och nu, när även oppositionen till stora delar tycks ha övergett dem – i alla fall när det gäller att uttala krav på rättvisa skatter – behöver dessa grupper inte ens nämnas.

Alliansens obehagliga resa mot ett samhälle där ”vi” ställs mot ”dom” har bara börjat. Och, att man nu försöker lura i pensionärerna att de är en ”prioriterad” grupp i  samhället blir smått komiskt när man samtidigt alltsomoftast under flera år kallat denna grupp för ”bidragstagare” – precis på samma sätt som man svepande benämner alla som drabbats av sjukdom eller arbetslöshet med samma föraktfulla tilltal.

*

Lästips;

LO-bloggen om vad svenska egentligen folket tycker om ”vinstdriven” välfärd….

läs ävenNär Eva Nordmark talar för sina medlemmar” på Ledarbloggen

MediaDN1DN2DN3DN4DN5DN6DN7DN8SVD1SVD2SVD3,SVD4SVD5SVD6, AB1, AB2,

Bloggat:  Lena Sommestad om Karl Popper och politiken, Martin Mobergom Centern och ”Etiopiensvenskarna”, Anders Lindberg på AB:s ledarblogg om Stefan Hanna (c), Alliansfritt Sverige om regeringens ”storsinhet”, Roger Mörtvik på Utredarna.nu om arbetslöshetsförsäkringen,  Annarkia om Björklunds skola,Storstad om Apoteksprivatiseringen,  Claes Krantz om Annie Lööfeffekten, NetrootsPolitometernBloggar.se

*
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,