Verklighetens sjukförsäkring
Socialförsäkringsminister Ulf Kristerssons senaste siffertrixar alster på DN-debatt (som jag bloggade om i förra veckan) får idag ett kvalificerat svar på LO-bloggen. Där har man tittat närmare på den statistik som Kristersson bygger sin artikel på. Man kan konstatera att verklighetens sjukförsäkring skiljer sig på ett skrämmande sätt mot den skönmålning alliansens företrädare ägnar sig åt. Man kan också konstatera att hela den utförsäkringskarusell som alliansens ”reform” iscensatt inte har åstadkommit så mycket mer än onödigt mänskligt lidande och fattigdom för ofta redan svårt utsatta människor. Runt 10 procent av de utförsäkrade har hittills tvingats söka socialhjälp och långt fler lever idag på anhöriga och/eller på sin deltidslön (som tidigare) – men i dag utan ersättning från sjukförsäkringen och tilläggsförsäkringar.
LO-bloggen, citat;
/…/…när man tittar i underlaget, som det hänvisas till, växer en helt annan bild fram än den som Kristersson tecknar. Av den grupp på 17 643 personer som utförsäkrades vid årsskiftet 2009/2010 var drygt 65 procent, eller två tredjedelar, tillbaks i sjukförsäkringen i maj 2011. Det visar sig dessutom att endast fyra (4) procent (eller 711 personer)av de utförsäkrade då hade en inkomst från ett osubventionerat arbete. I denna siffra inbegrips alla olika anställningsformer och aktivitetsgrader, d.v.s. även vikariat, halvtid, deltid, tidsbegränsade och korta osäkra anställningar osv. Ser vi till dem som har olika typer av lönesubventioner – dvs lönebidrag, OSA, nystartsjobb, Samhall osv – växer gruppen som är ”i arbete” totalt sett till 9,8 procent (eller 1 735 personer) av dem som utförsäkrades vid årsskiftet 2009/2010.
Storleken på den grupp av de utförsäkrade som återvänder till arbetslivet stämmer väl överens med exempelvis den analys som fackförbundet Kommunal nyligen gjorde i sin rapport ”Kedjan som brast”. I denna rapport framgår attt ungefär var tionde utförsäkrad kommunalare lyckades återvända till arbetslivet – men då på andra villkor: deltid, visstid osv. Detta är också samma nivå som AF tidigare hamnat på när man studerat vad som sker med dem som utförsäkras. Effekten skiljer sig inte heller nämnvärt från hur det var innan regeringen införde de nya sjukreglerna (se exempelvis det s.k.PILA-projektet), också då var det ungefär 10 procent av de långtidssjuka som bedömdes ha viss arbetsförmåga och vara ”rehabiliteringsbara”.
Kampen om ansvarsfullheten
Bästa sättet att bekämpa kriser är att vara ”ansvarsfull”, ”försiktig” och ”sparsam”. Det har finansminister Borg präntat in i oss med en sådan iver att många av oss verkar tro att det faktiskt är sant. Det intressanta är att de flesta ekonomer inte alls håller med Borg. De menar istället att det är klokast att föra en expansiv politik i lågkonjunktur och vara återhållsam i högkonjunktur – Anders Borg har hittills gjort precis tvärtom.
I år kan man på ytan förledas tro att Anders Borg har tagit till sig av kritiken – men egentligen handlar även detta års budget om ”åtstramning” – och de satsningar som trots allt finns är verkningslösa, minimala eller framtidsfantasier – trots en betydligt mer expansiv retorik.
I dag presenterar Socialdemokraterna sin skuggbudget på DN-debatt. Innehållet är ett steg i rätt riktning – i förhållande till Borgs budget – men även S tycks nu vara fastlåsta vid den förslavande ”ansvarsfullhetsretoriken”. Man satsar visserligen på rätt saker – men lägger sig till och med under Anders Borgs dumsnåla ”reformutrymme”. Man får hoppas att S-taktik handlar mer om att vinna ”ansvarretorikspelet” än att man på allvar gått på Borgs myt; att det är bra att snåla i en lågkonjunktur.
TCO-s chefsekonom Göran Zettergren kommenterar på Utredar-bloggen, citat;
Fram till att Anders Borg blev finansminister 2006 var det självklart att finanspolitiken vid behov skulle användas i stabiliseringspolitiskt syfte. Sedan dess tävlar Alliansregeringen och den socialdemokratiska oppositionen om vem som förespråkar den mest ”ansvarsfulla” politiken, det vill säga håller tillbaka mest i nedgångstider. Detta trots att Sverige sedan flera år tillbaka har en lägre statsskuld än Norge. Resultatet har blivit att finanspolitiken har blivit pro-cyklisk, det vill säga bromsar i uppförsbackar och gasar i nedförsbackar.
Den svenska politiska retoriken har lyckats lägga krokben inte bara på de politiska motståndarna, utan även för landets ekonomi.
Jag tror att Sverige behöver en mer expansiv ekonomisk politik just nu. Riksbanken har fortfarande ett visst begränsat utrymme att sänka räntan men det vore bra om även finanspolitiken kunde bidra till att hålla efterfrågan uppe.
Läs mer; NSD Peeter-Jaan Kask om ”Kamrerernas kamp”
*
Lästips; Politikens dubbelagenter hot mot demokratins kärna
Sjukförsäkringen; Solrosuppropet
Bloggtips; Annarkia om slaget om välfärden, Vänstra stranden om bildning och politik, Peter Andersson om bostadspolitiken, Reflektioner och speglingar om minskad tillit, Olas tankar om S-budgeten, Pepprat rödgrönt om dörröppnarna inom S, Claes Krantz om S a-kassa, Netroots, Politometern, Bloggar.se
Media: Ab 1, 2, 3, 4, Sydöstran, Dagbladet, Folkbladet, Länstidningen,Piteå-tidningen, Västerbottens folkblad, RoD, Vision, DI, Dagens Arena,SvD 1, 2, 3, 4, 5, 4, SVT 1, 2, Arbetet, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, GP, NSD
Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, socialdemokraterna, budget, sjukförsäkringen, anders borg