Arbetslivet har under lång tid blivit alltmer utsorterande. I dag accepterar arbetsgivare enbart ”superarbetskraft”. Det räcker inte med rätt utbildning och erfarenhet, nu krävs dessutom social kompetens, stresstålighet, inga funktionshinder och som kronan på verket – 70 procent av arbetsgivarna väljer bort ”överviktiga” som inte ser ”tillräckligt bra ut”.
Utsorteringen innebär att en stor grupp människor – som vill och kan arbeta – inte får möjlighet. Med hjälp av den nya sjukförsäkringen kan arbetsgivare i dag enkelt sortera bort medarbetare som drabbas av långvarig ohälsa, förslitningskador eller kroniska sjukdomar redan efter sex månader. Samtidigt som porten in i arbetslivet blivit allt trängre har vägen ut blivit allt bredare.
Denna alltmer utsorterande arbetsmarknad börjar nå en återvändsgränd. Vi kan inte längre stänga ute en stor del av alla som vill och kan arbeta – efter sina egna förutsättningar. Men pardoxen är denna – samtidigt som många som vill och kan arbeta inte får det – kastas svårt sjuka ut från sjukförsäkringen och används som slavarbetare i FAS 3 jobb, eller skyfflas över till försörjningsstöd.
Vi måste, som samhälle, ta tillvara den vilja till arbete som finns. Samtidigt måste vi låta svårt sjuka, utslitna och kroniskt sjuka – som inte orkar med eller klarar ett heltidsarbete – vara sjuka, eller arbeta bara så mycket de orkar och kan. Den poltik som nu bedrivs är inte bara människofientlig – den kommer att kosta samhället betydligt mer än den just nu smakar (Borgs tjocka penningpung) under lång tid fram över.
Regeringen arbetar nu hårt med att implementera sin egen ”arbetslinje”. Genom piska, hårdare tag, slavarbete, lägre ersättning och löner vill man trycka in såväl sjuka som långtidsarbetslösa på denna alltmer utsorterande arbetsmarknad – utan andra incitament än ”hårdare tag”. Men hitills har ”arbetslinjen” bara inneburit meningslös förvaring, ekonomisk stress, ökad fattigdom och ett allt mer polariserat samhälle med ökade klyftor.
Jon Weman skriver i dag i AB kultur en intressant betraktelse över den svenska arbetsmarknadpolitiken under senare år – just nu FAS 3 jobben. En arbetslinje ända in i döden…
Från arbetslös till meningslös, citat;
/…/Västmanlands Läns Tidning intervjuar två arbetslösa med obotlig cancer som just nu väntar på att få sina placeringar. Arbetslinjen gäller ända in i döden./…/
Den verkliga tanken bakom åtgärdspolitiken uttrycktes nyligen ovanligt klart av forskarna Anders Forslund och Johan Viklund, i Långtidsutredningen 2011: ”Genom att programmen ’konfiskerar’ den arbetslöses tid, så kan såväl en anvisning till ett program som förväntan om att en anvisning komma att inträffa påverka den arbetslöses sökaktivitet.” Det ger ”en avskräckande effekt … Den befintliga litteraturen visar att sådana anvisningseffekter, hoteffekter eller som vi valt att kalla det annonseringseffekter kan skapas på flera olika sätt. Lite tillspetsat skulle man kunna tala om ’träskjobb’ eller liknande insatser.” Så beskriver forskarna det yttersta syftet med alltihop: så många som möjligt av de arbetslösa måste fungera som ”effektiva konkurrenter om de befintliga jobben. Detta bör leda till en press nedåt på lönerna …”
En arbetslös i FAS 3 skriver denna kommentar i ETC;
”Jag vet inte hur jag hamnade här, jag vet inte vad det var jag gjorde fel egentligen, varför jag inte klarade av att vara attraktiv för arbetsmarknaden. Jag ser inre bilder från slakteriet jag sommarjobbade på när jag var femton, men jag står på fel sida av processen att förvandla levande varelse till ätbart kött. Jag är kanske ingen människa längre? Är det därför jag tänker på slaktdjuren? En människa är någon som arbetar och får betalt. Vem är jag om jag är den som man får betalt för att förvara och sysselsätta?”
Det finns givetvis en annan väg att gå…
Till att börja med borde människor som har ett arbete, som trivs – men som trots detta drabbas av ohälsa – få en möjlighet att stanna på sin arbetsplats med ett anpassat arbete. Där finns trygghet och gemenskap – som betyder extra mycket för alla som drabbas av sjukdom. Om så behövs – på deltid (med deltidssjukskrivning/ersättning) hellre än att bli arbetslös, fattig och uttvingad i en meningslös arbetsmarknadsåtgärd eller obetalt slavarbete. Det vore både mer humat och bättre för samhällsekonomin – även om det innebar ett arbetsgivaren får göra ett avdrag eller att sjukersättning betalas ut.
För det andra. I dag sorteras allt fler unga ut redan i tidig skolålder och skyfflas in i en särskola. Vinstdrivna friskolor tjänar inga pengar på att ta hand om de som kanske (under en period) skulle behöva extraresurser. Denna utsortering får de drabbade leva med under lång tid framöver – de ratas av arbetsmarknaden och av högre utbildningar. Därför måste friskolereformen ses över – skolan ska inte få påbörja den utsortering som sedan arbetsgivarna fullföljer. Men även för de som verkligen har ett svårt funktionshinder och som behöver all hjälp och allt stöd de kan få finns mycket att göra. Det måste till krafttag så att alla unga som vill och kan arbeta också ska få göra detta.
Arbetslivet. Det måste till hårdare krav på arbetsmiljön och på arbetsgivarna att anpassa arbete för funktionshindrade och långtidssjuka. Inga arbetsplatser borde få slita ut och sortera ut människor på löpande band. Återupprätta skyddsombuden, arbetsmiljöarbetet och arbetsmiljöforskningen – allt det som alliansregeringen rivit ned.
Arbetsmarknadspolitiken måste återigen inriktas på meningsfulla utbildningar, fortbildning och praktikplatser som leder till riktiga jobb. Dagens passiva förvaring i kombination med piska är en återvändsgränd mot ett alltmer tudelat samhälle.
Att inte låta alla som vill och kan arbeta göra detta – kostar mer än att låta bli – både för samhället och för de människor som ställs utanför.
Eller som Daniel Suhonen avslutar sin artikel i Östran, citat;
Vi har inte bara råd att arbeta. Att inte göra det ruinerar oss.
*
Bloggat, LO bloggen, Alliansfritt, De tystas röst, Martin Moberg, Peter Andersson, Röda Berget, Storstad, Netroots
Media; Sydöstran, VF, Östran, ab1, ab2, ab3, ab4, ab5, ab6, ab7, ab8, ab9, ab10, ab11, ab12, dn1, dn2, dn3, dn4, dn5, dn6, dn7, svd1, svd2, svd3, svd4, exp1, exp2, exp4,
*
Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, arbetslinjen, samhälle, utbildning, regeringen, arbetslöshet
Ett hjärta RÖTT 
litentanta
/ februari 7, 2011Kontrasten mellan ”värkligheten” och den i samhället rådande verkligheten är stor, vansinnigt stor. Kommer precis från min ”prattant” som vecka efter vecka kämpar med att försöka få mig att förstå att jag inte kan MER, hur mycket jag än vill. Hon är en ängel, tro inte något annat, men vad ska man med sådana insikter till när samhället i sig ger fullständigt f-n i ens rådande ohälsa utan bara ser till att man ramlar nedåt…
Deltid ja, mitt egentliga mål, om man ska följa vårdens åsikter, baserat på deras kompetens, blir ju helt omöjligt då chansen att få behålla sitt arbete försvinner….
Gör om, gör rätt och det omedelbums, upp med huvudet ur sanden, det är fel i så många led att det är horribelt, återigen, ni borde ta mej f-n skämmes!
Kerstin
/ februari 7, 2011Och mitt i alltihop står den mer välbärgade medelklassen och tycker att det är jättebra att de får lite mer pengar i sina plånböcker – just nu (genomskådar inte PDD-politiken).
Dags att modernisera en beskrivning, och revidera den lite:
Först slog de ut invandrarna, men jag brydde mig inte för jag var ju inte invandrare.
Sen slog de ut de sjuka, men jag brydde mig inte för jag var ju inte sjuk.
Så slog de ut fackföreningarna, men jag brydde mig inte, för jag behövde ju inte någon fackförening.
Därefter slog de ut de arbetslösa men jag brydde mig inte för jag var ju inte arbetslös.
Sedan slog de ut de lite äldre i arbetskraften, men jag brydde mig inte för jag var ju inte lite äldre.
Slutligen slog de ut mig – och det hade jag ju inte räknat med eftersom jag är perfekt på alla sätt och vis och aldrig hade tänkt mig att bli äldre, sjuk eller arbetslös.
ilse-marie
/ februari 7, 2011Precis så är det Kerstin!
klokbok
/ februari 7, 2011”Och mitt i alltihop står den mer välbärgade medelklassen och tycker att det är jättebra att de får lite mer pengar i sina plånböcker – just nu (genomskådar inte PDD-politiken).”
Fast riktigt så enkelt som vanlig ”klasskamp” är det ju inte. Också lågavlönade deltidare blir glada över att kunna köpa en läsk på vägen hem utan att behöva sala till hyran sen.
Välbärgad medelklass är bara välbärgad så länge de har hälsan – men sjukdomar tar ingen hänsyn till plånbok, inte heller olyckor. Kanske har de råd med specialister utomlands, men förr eller senare kommer också de mötas av F-kassan.
En del av problemet är regeringens enögda inställning till Arbetslinjen, men som med alla samhällsproblem är det fler faktorer än de som bestämmer involverade. Inte sällan faktorer de som bestämmer inte alls bestämmer över.
En bra sak med att vara långtidsarbetslös är att man har jäkla massa tid på sig att utveckla sin intersektionella postmodernism 🙂
(Gångbart på arbetsmarknaden? Nah. Men skojigt!)
Kent Karlsson
/ februari 7, 2011Kerstin
Är det okay om jag lånar lite från ditt inlägg? Tyckte det där (Först slog de….) var så bra och talande för hur blinda en del!
Det finns faktiskt några av mina jobbarkompisar som tror att ”det nya arbetarpartiet” är bra för dem! De ser liksom inte i vilken riktning utvecklingen går! De verkar både blinda och döva!
Birgitta M
/ februari 7, 2011Suverän beskrivning Kerstin, lånar – OK?
Coffee
/ februari 7, 2011Kerstin! Jag tycker också att det där var väldigt bra och sant skrivet. Får jag också låna? Jag lovar tala om var jag fick det ifrån.
Jag har en vän, eller rättare sagt, hm …jag börjar om…
Tills nyligen HADE jag en vän. Han tyckte jag skulle sluta gnälla och se det positiva i stället. Visst! Det var ju synd att jag hade råkat komma i kläm, men vid förändringar blir det ju alltid så att några kommer i kläm.
Han tyckte också att jag skulle ta av mig de färgade glasögonen och se verkligheten såsom den var, för han tyckte att den rådande arbetsmarknadspolitiken fungerade alldeles utmärkt.
Givetvis svarade jag tillbaka, och tyckte att HAN borde ta av sig SINA färgade glasögon, för den krassa verkligheten visste han då rakt inte ett dugg om.
Då fick han förstås bråttom, han skulle äta och sedan på ett möte…
Ja! Så sant som det är sagt. I nöden prövas vännen.
Eller!
Det kommer tillfällen då man ser vilka som är ens verkliga vänner
Lars Eriksson
/ februari 7, 2011Apropå utsortering, så förekom det flitigt i det företag jag lämnade för att gå i pension. Den som anställdes som säljare eller chef på 2000-talet, var oftast man, lång till växten, hade mörkt hår men svenskklingande namn. Och aldrig korpulent, det förekom inte. Men intellektuellt var han/hon inte speciellt högtstående, där var det stopp!
Kerstin
/ februari 8, 2011Visst får vem som helst citera vad jag skriver i bloggvärlden (förutsett att det används i anständiga sammanhang och i sådana befinner sig ju alla här). Jag upprätthåller inte någon upphosvrätt och här har jag stulit en hel del själv :-).
Gubbfan
/ februari 8, 2011En sak som verkligen skrämmer mig är att om man skapar tillräckligt stora klyftor i samhället, tillräckligt många som är pressade, tillräckliga spänningar, kan det leda till en slags explosion.
Den lindrigaste formen blir då starka ytterlighetspartier med enkla lösningar, rasism osv.
Men det kan möjligen ta sig uttyck i rent våld.
Jag tycker att man leker med elden.
Faktiskt, jag är rädd för vad som kommer.
Kerstin
/ februari 8, 2011Gubbfan:
Ja, du har nog helt rätt. Min dystra spådom är att SD tar uppåt 15%, kanske mer, i nästa val, om inte socialdemokraterna lägger om stil innan dess och återupprättar sin gamla jämlikhets-och solidaritetsideologi.
Jag hoppas innerligt att jag blir icke-sannspådd även om S envisas med att fortsätta i de nyliberala spåren.
Sanna
/ februari 8, 2011Alliansen säljer ut våra gemensamma tillgångar. Alliansen tar död på solidariteten människor emellan. Alliansen skapar medvetet ett hårdnade klass-samhälle. Svårt drabbade svenskar sätter inte eld på sig för att protestera. Vi placerar inte bomber i närheten av regeringskansliet. Vi samlas inte på befrielsetorg i hundratusental, varken nu, eller när värmen återkommer till landet. Vi röstar på sverigedemokraterna.