Onådens år – smärtsamma berättelser

I går överlämnades Onådiga Luntan till Socialförsäkringsutredningen. Det är en rapport med berättelser från människor som hamnat utanför trygghetssystemen. På svt Debatt berättar Maria Wallin om denna samling berättelser.

Det är oerhört viktigt att de berättelser som finns idag – berättelser från alla de människor som utförsäkrats och ställts utanför samhällens skyddsnät – kommer fram och blir offentliga. Det är viktigt att alla förstår – det handlar inte om ”dom” – det handlar om oss alla. I dagens samhälle kan vem som helst av oss hamna utanför skyddsnäten. Regeringens stenhårda sjukregler, fasta tidsgränser och utförsäkringar har skapat ett otrygghetens samhälle för alla som skadas i en olycka eller drabbas av långvarig sjukdom.

I onådens år 2013 kan du också falla igenom trygghetssystemen, citat;

”Jag lever i skuggan av mitt eget liv”, skriver en av personerna i Onådiga luntan, som överlämnas till Socialförsäkringsutredningen i dag. ”Det var en olycka Reinfeldt… Jag hade hus hem barn och ett bra jobb”, skriver en annan.

Nya strängare regler i socialförsäkringarna har debatterats länge. Ofta handlar diskussionen om teknikaliteter – garantinivåer, ersättningstak, antal dagar, bortre gräns och vem som är berättigad alternativt inte kvalificerar sig. Oftast hur dom bör göra/vara/bete sig och hur mycket domska få kosta oss andra, så att bidrag inte ska gå till ”folk som inte vill göra rätt för sig”.

Vi ville lyfta in rösterna. Föra in dom:

”Från välutbildad, hyfsat välbeställd medelklass till fattiggjord, smärtplågad parasit utan framtidshopp och i total beroendeställning. På fem år.”

”Värre är det att mina barn inte alls får samma möjligheter som andra barn.”

”Hopp, förtvivlan, desperation. Allt oftare förtvivlan. Lågan börjar slockna.”

Berättelserna i Onådiga luntan visar konkret hur livet ser ut för den som fallit genom maskorna i samhällets skyddsnät. Hur oerhört hårt människor försöker, kämpar och sliter. Hur motarbetade de blir, kränkta, krossade, får sina liv slagna i spillror.

”Jag är ledsen och orolig varje dag, och inte gjorde detta system mig friskare, tvärtom.”

”Känner mig så kränkt. Jag har bett om hjälp när det har varit tufft. Svårt när jag inte orkat… att inte ha blivit respekterad, lyssnad på.”

”Jag är livrädd för försäkringskassan. Det borde räcka att vara rädd för att dö.”

/…/

Det jag lärt av alla dessa berättelser är att det inte handlar om dom. Det handlar om dig och mig. Jag kan vara ett övergångsställe ifrån en trafikolycka som förändrar mitt liv i grunden, du kan vara ett läkarbesök ifrån en livshotande diagnos och du en skilsmässa ifrån att tappa kontrollen ekonomisk. Livet är sårbart, nyckfullt och orättvist.

”Vi har gått från att vara två heltidsarbetande lyckliga människor till hårt skuldsatta, olyckliga, fattiga och sjuka.”

”Självkänslan är ju inte på topp direkt. De som inte har familj… Ja, de tar nog livet av sig. Faktiskt.”

Läs hela! 

De som trots allt lyckas få sjukersättning känner trots detta ofta av attityden i dagens samhälle – hård , kall och obarmhärtig. I Sverige år 2013 behandlas sjuka ofta som andra klassens människor. Som om de själva hade valt sina sjukdomar, sin smärta.

Texten här nedan har en vän skrivit. Där berättar hon hur det kan vara att leva med kronisk smärta. Det är ingenting man väljer, det är något man drabbas av. Det förändrar och begränsar hela ens liv.

När smärtan har makten eller när  SMÄRTAN TAR MAKTEN…

 

Idag, en vacker höstdag, hög klar luft, ca 10 – 15 grader varmt och lugnt ute. Just ingen blåst. DÅ har Smärtan bestämt sig för att ta makten över min kropp. Jag började skriva för hand, vilket jag egentligen gillar bäst, men Smärtan sa ifrån. Jag kunde inte hålla i pennan eftersom högerhanden sprängvärker. På mitt lilla tangentbord kan jag vila handen när jag behöver.

Smärtan har invaderat mig i dag och dessutom tagit hjälp av Tröttheten. Dessa parhästar kan förstöra det mesta. Det började redan tidig natt med att Smärtan väckte mig. I stället för mediciner kom de nya vriststöden till användning och sedan tittade jag på dokumentären ”112 – på liv och död” (1 ) eftersom jag inte kunde somna. På så sätt kom större delen av natten att tillbringas vaken i sängen. Då var smärtan under kontroll…

Vid sju-tiden i morse somnade jag och vaknade vid 10-tiden någorlunda pigg. Det höll ca en halvtimme. Hade svårt att ens orka äta färdigt mitt förmiddagsmål. (Frukost åt jag vid fyratiden i morse)
Smärtan hade nämligen kopplat sitt grepp om mig. Idag är det dags att ”betala” vad jag gjort i veckan. Tröttheten tog gårdagen och jag sov stor del av denna. Idag har smärtan kommit till, och den hindrar effektivt tröttheten från att ta överhand. Lyckas jag somna blir det en kort sönderhackad sömn, som snarare förstärker än lindrar.

Min smärta ligger och pendlar mellan överkanten av 7 upp till 9 på den numeriska skalan, ofta kallad VAS (2), den är egentligen är ett grovt verktyg då smärta består av så många olika komponenter. När jag närmar mig mitten av 9 så börjar jag successivt tappa de flesta av mina kognitiva funktioner såsom tal och tankeförmåga. Jag hör som regel vad som sägs, men kan inte svara och jag måste ha mycket stöd då benen inte bär. Vid 10 är mitt medvetande mycket begränsat.

Om jag tittar på smärtans komponenter så hittar jag t ex intensitet, dvs. det jag kan mäta med VAS. Men sen finns också variationen – hur smärtan varierar från stund till annan. En mycket viktig bit är smärtans utbredning och vilket uttryck den tar sig.

Är det en ”sprängande” smärta som känns som om jag blivit slagen och därmed också en svullnadskänsla som får smärtområdet att kännas som om huden är för liten? Eller är det den molande smärtan som hela tiden finns där. Den som egentligen inte har så hög intensitet, men som istället aldrig släpper taget. Att likna vid vattendroppen som droppar på samma ställe på stenen hela tiden. Efter timmar så skapar den lågintensiva smärtan en desperation som jag inte kan beskriva.

Sedan tillkommer ”knivhuggen och hammarslagen”. Den smärta som uppstår om jag gör en rörelse som min kropp bestämt sig för är farlig, dvs. kroppen slår på stora alarmsystemet, men kan också sedan skruva ner till en intensiv stabil smärta. Det behöver inte innebära att det är någon form av skada, men kroppens smärtsystem tolkar signalerna från det onda området som om det vore en allvarlig vävnads- eller skelettskada.(3)

För att ytterligare förstärka så talar min kropp om för mig att sängläge med slutna ögon är att föredra, eftersom muskler i bland annat nacken triggar en migränliknande huvudvärk. Bryter jag inte den med medicin så lägger den sig i kategorin lågintensiv molande.

Nu har jag ändock förmånen att slippa nervsmärtor med undantag för någon ”änkestöt” eller surrande, domnande underliv och ben. Den svåra nervsmärtan som känns som om någon skickar en blixt av smärta genom kroppen enstaka gånger eller hundratals gånger konstant hela tiden har jag bara upplevt då mina läkare lagt blockader i de nerver som styr smärtan i kroppens alla leder.

Alla har vi någon gång upplevt smärta. Det kan vara allt från blindtarmen till brutna ben, ryggvärk, getingstick och mycket annat. I de allra flesta fall klingar smärtan av när skadan läker. Även ”ryggskott” och ischias-smärta självläker ofta efter några jobbiga veckor, kanske någon eller några månader beroende på orsak till skadan. Likaså sådana sjukdomar som kräver operation brukar läka ut. Den akuta smärtan klingar av.
Men så kommer jag då tillbaka till den smärta som aldrig läker ut. Vi vet – alla vi som går med långvariga smärttillstånd att vi på något sätt måste anpassa våra liv efter smärtan – för smärtan är inte anpassningsbar. Men hur gör man det?

Och hur kan jag tala om och få min omgivning att förstå detta – grunden i all smärthantering – att smärtan ser olika ut från morgon till kväll, från dag till dag. Det jag utan problem klarade i går är helt omöjligt i morgon?
Hur kan någon förstå, som inte själv varit där, att höga ljud och en rörig miljö triggar smärtan i min kropp trots att jag sitter i rullstol/går med kryckor eller hur jag nu som regel med stor möda bara klarar av att umgås med andra korta stunder?

Hur kan någon förstå att jag inom loppet av några minuter på grund av en millimeterstor felaktig rörelse kan gå från pigg och talbar till så pass smärtpåverkad att jag inte kan stå eller ens prata själv? Jag hör vad som sägs, men förmår inte svara.

Till alla er som lever som friska – fundera över det jag skrivit. Fundera över hur det skulle gå att t ex arbeta med ett vanligt lönearbete under dessa premisser. Lägg också till den depression och ångest som drabbar många smärtsjuka – just för att man INTE längre kan det man kunde förut. För intelligensen och viljan att arbeta finns kvar. Frustrationen över att kroppen säger ett när jag vill ett annat? Hur tror ni att ni själva skulle reagera?

Lägg sedan till epitet som lat, arbetsovillig, samarbetsovillig med mera kopplad till en kraftigt försämrad ekonomi.
SMÄRTAN har fattat sitt grepp om mig idag. Trots starka mediciner kommer jag precis upp endast så mycket att jag klarar det mest basala, dvs. mat och toalettbesök.

Att jag kan sitta vid datorn beror på att skärmen sitter på en arm ovanför sängen och att jag har ett mycket lätt tangentbord som jag har i mitt knä. Dessutom en ställbar säng och massor med ortoser (stöd för mjuka leder). Mycket lite av den anpassningen har kommunen stått för. I stället är det anhöriga som ställer upp. Kommunen står för tvätt och städ samt hjälp att få av och på de ortoser(4 ) jag inte kan ta på själv, samt att de följer mig till vattengymnastiken(5 ) och hjälper mig i duschen med mera. Min största önskan är att klara mig själv på alla sätt. Nu är det inte så och jag är ändå glad över den hjälp jag får.

Men jag ber er som är friska: Kalla mig inte lat, eller parasit eller tärande. För varje krona som jag får går större delen tillbaka till den offentliga sektorn. Jag betalar fortfarande flera tusen kr i skatt + att jag betalar för all hjälp och de allra flesta av mina ortoser och hjälpmedel. Genom min sjukdom bidrar jag dessutom till att unga får praktik/arbete och de äldre som fortfarande arbetar har kvar sitt jobb.

Utan hemtjänstens personal och mina anhöriga och vänner vore jag ett kolli på något vårdhem. Nu kan jag iallafall få ha kvar känslan av att vara en del av samhället. Jag försöker läsa både fack- och skönlitteratur när jag orkar, men inte ens det är längre en självklarhet.

Jag hade som sagt inte planerat att vara sjukpensionär(6) innan jag fyllt 50. Det var inte därför jag studerade i många år.

Låt mig nu få den hjälp jag behöver när Smärtan vill ta över mitt liv. För jag har bestämt mig: smärtan är en del av mitt liv, det kommer den alltid att vara, men den kommer ALDRIG ATT FÅ BLI MITT LIV. Det finns så oändligt mycket kvar att uppleva, trots de begränsningar smärtan och den sjukdom (7) som orsakar smärtan ger, och det mina vänner; Det tänker jag ta tillvara på!

______________________________

(1) TV4 Play gratissändning (dvs. den vecka de sänts i kanal 7 på TV.) Vill man se programmen senare får man abonnera på dess sändningar
2) VAS är en plastskiva med en 10 cm lång linje på den ena sidan och en mm-numrerad linje på den andra sidan. Runt denna löper en tunn skiva som går att ställa var som helst på linjen utifrån uppskattad smärtnivå. Patienten markerar på den onumrerade sidan och personal läser av smärtnivå på baksidan. VAS= Visuell analog skala
(3) Referenser finns, se t ex dr Jan Lidbecks artiklar i Läkartidningen www.lakartidningen.se (sök på smärta i arkivet)
(4 )Ortoser är olika former av stöd för kroppens leder mm och har som funktion att stödja rörelseapparaten när kroppens egen förmåga inte räcker till. Ortoser finns för i princip hela kroppen och skrivs ut av läkare/sjukgymnast. En del används också för att förstärka leder vid idrottsutövning.
(5 )Vattengymnastik är för närvarande den enda form av fysisk träning jag klarar av och det är två pass/vecka. Tack vare ledsagning från kommunen kan jag delta eftersom jag är helt beroende av hjälp vid t ex dusch.
(6 )Formellt har jag stadigvarande sjukersättning enligt de nya reglerna som innebär omprövning vart tredje år. Jag valde medvetet det mer bekanta begreppet sjukpensionär, trots att detta inte finns kvar.
(7 )Jag har sjukdomen Ehlers-Danlos syndrom (EDS) med överrörlighet (hypermobilitet) som främsta symtom. (För mer information hänvisar jag till www.ehlers-danlos.se). EDS är en genetisk kollagen bindvävssjukdom som gör att bindväven i kroppen försvagas. I mitt fall kompenserar jag försvagningen i mina leder med ortoser så långt det går. Dessa tar inte bort smärtan men bidrar till att öka stabiliteten i lederna.

*
Media; Arbetet, Svt.debatt, Ekot – dödsjuk tvingas jobba, Socialpolitik, fss, Norm att arbeta tills vi stupar-ab,
Bloggtips; Alliansfritt om Filippa, Annarkia om LOV, Björn Andersson om tydlighet, Lena Sommestad om att bry sig, Martin Moberg om sjukförsäkringen,  LO-bloggen om välfärden, fler inlägg på NetRoots

Läs även andra bloggares åsikter om ,

intressant.se

Fakta; vinstdriven vård håller sämre kvalitet

I debatten om välfärdstjänster hävdas det ofta att det inte finns någon forskning som visar att riskkapitalägda boenden skulle erbjuda sämre vård än övriga ägarformer. Detta är inte sant.

I dagens DN berättar Marta Szebehely, professor i socialt arbete, om amerikansk forskning som visar att riskkapitalägda och vinstdrivande vårdkedjor håller sämre kvalitet. Anledningen är att dessa företag har ett kortsiktigt vinstintresse. Samma sak borde givetvis gälla även i Sverige – det kortsiktiga vinstintresset finns även här – även om svensk forskning må vara tillfälligt tystad på detta område (starka intressen vill inte veta svaret).

Men det finns trots allt svensk forskning visar att personaltätheten i privata boenden är 10 procent lägre än i kommunala. Privata vårdgivare har dessutom färre heltidsanställda och fler timanställda. Professor Szebehely konstaterar att det finns ett tydligt samband mellan låg personaltäthet och sämre vårdkvalitet. Men personaltätheten påverkar givetvis inte ”bara” kvaliteten på vården – även arbetsmiljön för de anställda försämras kraftigt. Inte heller har de anställda inom privata äldreboenden samma möjlighet att slå larm om missförhållanden på sin arbetsplats – här gäller istället tystnads- och lojalitetsplikt gentemot arbetsgivaren.

Det finns dessutom mycket som tyder på att personaltätheten ofta är ännu lägre på riskkapitalägda boenden än på andra privatdrivna boenden. På Newsmill skriver Henrik Månsson (s) om hur det ser ut  i Lunds äldreomsorg sedan borgerliga politiker släppte in riskkapitalbolagen där. Där minskade Carema personalstyrkan med 20 procent så fort de tog över ett boende. Citat;

/…/Sedan borgerliga politiker lät dessa handelsresande i liggsår och kissblöjor göra entré i kommunens verksamheter har problem och missförhållanden blivit fler och allvarligare. Bara för något år sedan betalade Attendo Care frivilligt ut ett skadestånd på en miljon kronor som kompensation för allvarliga missförhållanden på ett boende för dementa i Lund. Det första Carema gjorde när de tog över en tredjedel av kommunens äldreboenden för några år sedan var att minska personalstyrkan med 20 procent. Var femte anställd fick gå hem/…/

Fakta är att personaltätheten har minskat på våra äldreboenden under lång tid. Vi satsar allt mindre resurser på äldrevård i Sverige – trots att behoven ständigt ökar. Nu tvingas istället allt fler anhöriga ta hand om sina äldre anhöriga. Både samhället och de anhöriga (ofta arbetarklassens kvinnor) får betala ett högt pris för denna utveckling.

Arbetarklassens döttrar får ta smällen, DA citat;

Sedan 2006 har antalet anställda som arbetar inom den kommunalt finansierade äldreomsorgen minskat med 25 000 personer, enligt statistik från Socialstyrelsen. Kostnaderna för att ta hand om äldre minskar både i kommunerna och som andel av BNP.

Samtidigt blir de äldre allt fler, och de blir inte friskare. På 1980-talet fick 62 procent av de äldre över 80 år äldreomsorg. 2006 var det 37 procent, visar statistik från Statistiska Centralbyrån.

Resultatet av utvecklingen är att 100 000 personer i Sverige har tvingats gå ned i arbetstid för att hjälpa sina åldrande föräldrar, enligt uppskattningar i en ny rapport från Kommunal. Beräkningarna bygger på SCB:s arbetskraftsundersökning.

DN debatt beskriver Jesper Meijling, marknadsforskare vid KTH,  i dag hur vinst skapas inom vården. Det finns egentligen bara ett sätt – att ”pressa inåt” viket leder till sämre kvalitet. Han menar att naiva politiker själva har skapat de problem vi nu kan se .

Att sälja ut välfärdstjänster till lägstbjudande är heller inte något som enbart förekommer inom äldrevården. Samma metod praktiseras över hela spektrat av våra skattefinasierade välfärdstjänster. Här är allianspartierna med Moderaterna i spetsen tongivande. I Stockholms läns landsting pågår just nu en strid om S:t Görans sjukhus. Vårdfacken varnar i DN för konsekvenserna.

Patienterna förlorar i vårdupphandlingsspel, citat;

Här är det Stockholms läns landsting (Filippa Reinfeldt) som är boven, som medvetet väljer en process där lägst bud vinner.

Det gäller att lägga ett bud som helst är 5–10 procent lägre än kostnaderna för 2011, för bara den som lägger ett lågt bud har en chans att vinna. På detta anorektiska pris ska man sedan dessutom sänka sina kostnader ytterligare med minst 2 procent årligen. I nästa steg måste samtliga akutsjukhus i Stockholm anpassa sina kostnader ner till S:t Görans nivå.

Upphandlingen används som ett sätt att pressa kostnadsutvecklingen inom hela akutsjukvården. Vet personalen på övriga sjukhus om detta? Vet deras sjukhusledningar? Vet patientföreningarna? Troligtvis inte i och med att hela processen är totalt sekretessbelagd av SLL och när allt blir offentliggjort har tåget gått. Var finns våra politiker som Stockholms befolkning valde för att representera våra viktigaste intressen och behov? Var finns medierna? De som ska granska och upplysa medborgarna om viktiga skeenden som berör dem.

Har man inte redan lärt sig av historien?

*

Läs Bo Rothstein; Forskare har varnat för vinstdriven vård

Mer svensk forskning; ”Privatiseringarnas pris” (2005) En analys av privatiseringspolitikens konsekvenser i Stockholm och resten av landet

Bloggat; När marknadsvärdet går före människovärdet
Lästips;
Josefin Brink; Regeringen pratar med kluven tunga
Etc: Den förborgerligade välfärden
Dagens Arena; Arbetarklassens döttrar får ta smällen
Martin Klepke;  Juholt kan inte driva två linjer i vinstfrågan

Bloggtips; Reflektioner och speglingar om vård och omsorg, Röda Malmö om privata vinster, Röda Berget om antirasism,  Olas Tankar om privatiseringar, Alliansfritt om nedskärningar i skolan, Nemokrati om Carema, Sebastians tankar om klassisk borgerlig politik, Björn Andersson om politiker och civilkurage,  Netroots

Media; dn1, dn2, dn3, dn4, dn5, dn6, dn7, dn8, dn9, ab1, ab2, ab3, ab4, ab5, svt1
*
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

intressant.se

När man ska hugga huvudet av kaniner….

I går kväll avslöjade Uppdrag Granskning Fredrik Reinfeldts och ”de nya Moderaternas” stora hyckleri – efter allt vackert tal om LAS och ”den svenska modellen”. När regeringskansliet skulle bantas sparkades sjuka, äldre och fackligt aktiva. Först bjöds de anställda in till ett stormöte på en gammal biograf i Stockholm. En av deltagarna beskrev känslan på mötet så här;

– När man ska hugga huvudet av kaniner så brukar man klappa dem först så att de ligger still på huggkubben. Sedan slår man…..

Så startade utrensningen….

– Det här verkar vara ett mycket, mycket avancerat sätt att gå runt anställningsskyddslagen. Det skulle vara intressant att få en prövning i Arbetsdomstolen om regeringskansliet tillämpat samma metoder som det privata näringslivet, nämligen att strunta i lagstiftningen för att bli av med dem man inte vill ha kvar, säger Kurt Junesjö, en av Sveriges främsta experter på arbetsrätt.

Visst har Kurt Junesjö rätt. På arbetsplatser runt om i landet praktiseras redan en utsorteringspolitik för att rensa bort oönskad arbetskraft. Regeringens nya lagar och regler hjälper till och förenklar processen för arbetsgivarna. I dag uppfyller Sverige inte ens EU-rättens minimikrav när det gäller anställningsskydd. Dessutom använder sig många arbetsgivare av regeringens nya tidsgränser i sjukförsäkringen för att snabbt bli av med anställda som sliter ut sig eller drabbas av ohälsa.

Dagens Arbete undersökte hur de största industriföretagen hanterar långtidssjuka. Resultatet är skrämmande.

  • I hälften av företagen har personer blivit uppsagda i samband med sjukdom.
  • I nästan hälften av företagen har personer sagt upp sig själva i samband med sjukdom
  • I mer än en tredjedel av företagen fanns före detta långtidssjuka som jobbar deltid, på egen bekostnad, trots att de inte får ersättning från Försäkringskassan.

Fredrik Reinfeldt och De Nya Moderaterna har klappat oss på huvudet. Nu ligger vi stilla och paralyserade – som kaniner på slaktbänken. Vissa av oss har redan fått slaget, andra kommer att få det – men de allra flesta känner ännu bara de mjuka smekningarna – de vackra orden. De förstår inte ens vad som händer. Andra vet att de kommer att klara sig för att de är så stora, starka, friska, vackra och rika – vem behöver då bry sig om några slaktade medkaniner (medmänniskor)?

*

Till sist… kort, kort….

  • Anders Borgs ekonomiska politik fördjupar krisen. På DN-debatt skriver (till och med) Lars Calmfors i dag om hur kontraproduktiv Anders Borgs ”försiktighet” är för Sveriges ekonomi och framtid. Lästips; Propagandaminister Borg.

*

De Nya Moderaternas arbetarpolitik; Det enda arberarpartiet

Bloggat; Röda Berget, Martin Moberg , Löntagarbloggen om LAS i regeringskansliet, LO-bloggen om SNS, Jinge om MP, Peter Andersson om opinionen, Reflektioner och speglingar om reaktionära samhällen, Sebastians tankar om SFI, Netroots

Media: SVT 1, 2, 3, Ab1, Ab2Expr,DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVD6, SVD7, SVD8
*
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

intressant.se

Det finns en annan väg – om sjukförsäkringen

I Sverige har vi under lång tid haft en sjukförsäkringspolitik där misstron har fått styra. Vi har på alla sätt försökt att disciplinera de som drabbats av ohälsa genom lägre ersättning och hårdare regler och krav och – under de senaste åren – genom tidsgränser som till sist utförsäkrar människor som inte lyckats bli friska och arbetsföra inom dessa förutbetsämda tidsgränser.

Men det finns en annan väg att gå…

  • Tänk dig att vi utgick från att alla har samma människovärde – och är värda att lyssna på och tas på allvar – oavsett hälsotillstånd.
  • Tänk dig att vi utgick från att de av oss som drabbas av ohälsa egentligen skulle vilja vara friska, och att vi inte automatiskt blir fuskare och simulanter – bara för att vår hälsa försämrats.
  • Tänk dig att vi skulle ha 100 procent i sjuklön från första dagen, och att alla politiska partier var helt eniga om att detta var rätt.
  • Tänkt dig att vi skulle inrikta våra ansträngningar på ett inkluderande arbetsliv istället för ett exkluderande.
  • Tänkt dig att vi skulle  börja med att bekämpa sjukfrånvaron direkt på arbetsplatserna – med bättre arbetsmiljö, anpassning av arbetsplatsen och ökade möjligheter till sjukskrivning på deltid.
  • Tänk dig att vi på så vis kunde ge plats även åt de som drabbats av ohälsa i arbetslivet och samtidigt minska sjukfrånvaron.

Det jag beskriver är ingen ouppnålig framtidsdröm. Det finns ett land där detta är verklighet – Norge.

Läser en artikel i det senaste numret av tidningen Dagens Socialförsäkringar där man skriver om hur man i Norge minskat sjukfrånvaron genom IA-avtal (inkluderande avtal) – och där alla arbetsmarknadens parter och politiska partier är överens om att ”det finns andra sätt att minska sjukfrånvaron än att sänka ersättningen”. Där gäller 100 procent i sjuklön från första dagen.

Man behöver bara titta lite närmare på vad som egentligen var orsaken till att sjuktalen steg i slutet på 90-talet för att inse att det inte handlade om vare sig ”fusk” eller en plötslig förändring av ”attityder”. Speciellt med tanke på att de flesta som då fastnade i sjukförsäkringen var  hårt arbetande kvinnor i offentlig sektor. Ingen seriös samhällsdebattör, journalist, politiker eller forskare borde kunna påstå att just dessa kvinnors ”attityder” helt plötsligt förändrades till det sämre – inom loppet av några få år – och fortfarande bli betraktad som ”seriös”.

Verkligheten var denna; I början på 90-talet svepte den ekonomiska krisen och de nyliberala ekonomiska dogmerna in över Sverige.  Då slimmades arbetsorganisationerna ned, prestationskraven på de anställda ökade, “reträttplatser” togs bort och rehabiliteringsinsatserna minskade. Anpassningen av arbetet och möjligheten till “delpension” försvann. Nedskäringarna ledde i förlängningen till ökade sjukskrivningar, men huvudproblemet (85%) handlade om att sjukskrivningarna blev allt längre.

Det exkluderande arbetslivet gjorde sitt intåg – samtidigt som de som inte uppfyllde arbetsgivarnas nya krav på ”superarbetskraft” stängdes in i långa sjukskrivningar eller kastades ut i arbetslöshet. Att i detta läge lägga all skuld på de som ”inte platsar” eller inte får hjälp från sjukvården eller samhället – är både cyniskt, människofientligt och grymt.

Den politiska skulden till 90-talets ”sjukskrivningsexplosion” finns hos båda sidor av blockgränsen – likaså mytbildningen om ”attityder”, ”läkarnas slapphet” och” fusk”.

Men alliansen har med sin ”utförsäkringskedja” ställt allt på sin spets. Man har byggt hela den nya sjukförsäkringen på myter, fördomar och lögner – och ignorerat fakta och forskning. Allt för att spara pengar till skattesänkningar. Inte så konstigt att konsekvenserna har blivit så grymma och att misslyckandet varit så totalt.

En läkare och forskare som länge försökt att föra in ett annat perspektiv i debatten kring sjukförsäkringen är Jan Lidbeck. Framförallt är han känd som smärtspecialist – och har på ett mycket förtjänstfullt sätt förklarat och avlivat myterna kring smärtpatienter. Så här beskriver han utvecklingen sedan 90-talet. Citat;

Sedan mitten av 90-talet pågår ett tyst krig. Det är ett krig mellan läkare, de sjuka och Försäkringskassan. Politiska beslut kring sjukförsäkringen har ofta påverkats av hörsägen och mytbildning snarare än av medicinsk vetenskap. I dagens hårdnande samhällsklimat erbjuds ensidiga tolkningar av en komplex verklighet.

Detta har krävt många offer. Vi läkare är inlärda att förstå verkligheten utifrån objektiva mätvärden. Men de som drabbats av kronisk smärta kan inte förstås. De väcker känslor av hjälplöshet och ångest hos läkare. Förnekande och förskjutning blir för en del ett sätt att hantera sin frustration.

Detta destruktiva förhållningssätt har idag fått stöd i det inhumana regelverket kring sjukskrivning. Sjukvårdens möte med den smärtsjuke riskerar bli en katastrof med dödlig utgång.

Läs mer; Jan Lidbeck

*

Lästips;

Dagens Socialförsäkringar sid. 10

Sverige hade aldrig någon sjukskrivningsepedemi

Politik bakom ökad sjukfrånvaro (2005)

Sjukförsäkringen gör stora vinster som staten konfiskerar

Tidigare bloggpost; Nog nu – det har aldrig handlat om fusk,

Bloggat; LO-bloggen Sig-Britt Ahl, Stardust blogg, Martin Moberg, Reflektioner och speglingar

Fler bloggtips; Annarkia om ekokammarens förakt, Alliansfritt om  järnvägen, Eva Hillén Ahlström om unga arbetslösa, HBT-sossen om Juholt, Lena Sommestad om klimatpolitiken, Motvallsbloggen om USA, Netroots

Media; DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, AB1, AB2, AB3, AB4,

*
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

intressant.se

Unga pensioneras, medelålders utförsäkras

Under alliansregeringens första fyra år har två rekord slagits när det gäller sjukförsäkringen;

  • Aldrig förr har så många medelålders långtidssjuka kastats ut från försäkringen och nekats sjukpenning eller sjukersättning (förtidspension). De allra flesta är kvinnor som under många år har slitit ut sig fysiskt och psykiskt i sina arbeten, och/eller drabbats av kroniska sjukdomar/smärttillstånd.
  • Aldrig förr har så många unga (under 30 år) förtidspensionerats som under de senaste fyra åren. Ökningen har accelererat och fördubblats sedan alliansregeringen tillträdde.

Att äldre och medelålders svårt sjuka, ofta med ett långt arbetsliv bakom sig, kastas ut från försäkringen samtidigt som allt fler unga nekas en väg in i samhället med arbete och gemenskap är sannerligen en ”politisk katastrof”. Den ena sidan av katastrofen vill socialförsäkringsministern inte kännas vid – den andra erkänner han nu, citat, svd;

– Vi kan inte fortsätta parkera unga människor i en förtidspensionering som de aldrig kommer ur. Det är inte rimligt, det är en politisk katastrof att det blivit så här, säger Ulf Kristersson till SvD.

Samtidigt betonar han att det inte handlar om att ”pressa ut” någon på arbetsmarknaden: – Det här ska göras varsamt.

Man får sannerligen hoppas att regeringen denna gång lärt sig av sina misstag, för någon ”varsamhet” har aldrig visats alla de som hittills har utförsäkrats. Kronisk sjuka och utslitna, cancerpatienter, psykiskt sjuka…otaliga är exemplen på hur svårt sjuka har kastats ut från försäkringen, blivit fattigare, sjukare och i många fall tvingats till socialen för att överleva.

Men, regeringens ”politiska katastrof” handlar inte bara om sjukförsäkringen. Man har skapat ett samhälle där arbetsgivarna kan kasta ut och rata sjuka och funktionshindrade – redan efter sex månaders sjukskrivning. Samtidigt låter man långtidsarbetslösa arbeta gratis åt företag som tjänar storkovan. Arbetsmarknadsutbildningen, vuxenutbildning,  och möjligheten till en andra chans har reducerats eller helt tagits bort.

I skolan sorteras numera de ”lågpresterande” ut tidigt, stämplas och ratas. De är ”icke lönsamma” – varken för vinstmaximerade riskkapitalbolag eller för framtida arbetsgivare. Inget annat land har gått så långt som Sverige när det gäller att tillfredsställa marknaden som suktar efter ”snabba cash” ur välfärdens skattekista.  Funktionshindrade och andra som inte kan prestera till 110 procent ratas när marknaden själv får bestämma.

Ökad segregering och ökade klyftor kännetecknar i dag vårt ”välmående och framgångsrika samhälle”. Hur väl vi mår av denna politik i längden återstår att se. Men i ett samhälle där en tredjedel ratas eller lämnas åt sitt öde – i det samhället kommer inte heller den ”välmående” eliten och medelklassen snart att må så särdeles bra….

Om de inte väljer bort ”samhället” förstås…och följer Margaret Thatchers linje….

There is no such thing as society

*

Skriv på namninsamlingen Sjukupproret

Gå med i Facebookgruppen Påskupprop mot utförsäkringarna

Läs mer här; Påskupprop mot utförsäkringarna

Skriv på mot de omänskliga utförsäkringarna

Läs mer; Utförsäkringens oskyldiga offer, Ge utFasade riktiga rättigheter

*

Bloggat De tystas röst – Påskupprop, engagera dig, Peter Andersson, Veikens blogg, Martin Moberg, Olas tankar, Alliansfritt Sverige, Röda Berget, Nertroots

Media; ekot, svt1svd1, svd2, svd3, svd4, svd5, svd6, svd7, ab1, ab2, ab3, dn1, dn2, exp1, exp2, lo-t1, lo-t2,

*
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

intressant.se

Nya sjukreglerna ett arbetsmiljöproblem

De nya sjukreglerna har blivit ett arbetsmiljöproblem för läkarna; alltmer tid måste läggas på att fylla i komplicerade intyg som allt oftare underkänns av Försäkringskassan. Läkarna anser också att många patienter kommer till skada när läkarintygen inte respekteras.

Läkartidningen, citat;

Alltmer tid måste läggas på att fylla i komplicerade intyg som allt oftare underkänns av Försäkringskassan, utan att kompensation utgår vare sig ekonomiskt eller tidsmässigt./…/

– Sedan är vi patientens behandlande läkare oavsett vad Försäkringskassan beslutar, och när patienterna far illa påverkar det också oss, vi känner att hur vi än gör blir det inte bra, säger Ann-Marie Terner, styrelseledamot i Örebro läns läkarförening och ordförande för distriktsläkarföreningen i Örebro. /…/

Stockholms läkarförening vill att Läkarförbundet verkar för att läkarnas rekommendationer i intygen ska respekteras. Följden när intygen inte respekteras, anser man, är att patienterna kommer till skada.

– Det är många patienter med lite längre sjukskrivningar där man som läkare gör vad man kan för att patienten ska bli frisk. Samtidigt driver Försäkringskassan en egen kampanj för att avsluta sjukskrivningen så snart som möjligt. Det kan vara ödesdigert för exempelvis patienter med långvariga psykiska sjukdomar, säger Caroline Asplund, distriktsläkare vid Gustavsbergs vårdcentral och styrelseledamot i Stockholms läkarförening, som menar att det är tydligt att Försäkringskassan inte litar på läkares bedömning på samma sätt som tidigare.

*

Missa inte Alliansfritt Sverige om Helene Rivière och sjukförsäkringen! ”- det finns ingen stupstock….”

Lästips; Dagens Arbete;

Undersökning sades bevisa sjukfusk men tydde snarare på hög arbetsmoral

Citat; ”/…./endast 5 procent stannade hemma trots att de inte var sjuka och att 60 procent gick till jobbet trots att de var sjuka/…/”

Hela granskningen av fusksiffrorna här!

*

Media; ab – nya offer för sjukförsäkrigsregler

Bloggtips; Eva-Lena om att trivialisera en viktig debatt, Kaj Raving om kriget i Afghanistan, Motvallsbloggen om utrotandet av gamla köksväxtsorter, Svensson om terroistnoja, Mer – Netroots

*

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Sjuka och arbetslösa är borträknade

Försäkringskassans  generaldirektör Adriana Lender försöker i dag på DN debatt klargöra hur det lapptäcke till regelverk som regeringen har skrivit ihop och FK nu tvingas arbeta efter ska tolkas. Det är ingen lätt uppgift. Nya luddiga begrepp har bytts ut eller lagts till. Vad är ”oskäligt”, vad är ”allvarlig sjukdom”, ska diagnoser få avgöra eller hur sjuk den försäkrade är? Inte ens Adriana ”klippstrategin” Lender tycks veta. För att få svar på hur regelverket egentligen ska tolkas tvingas FK använda sig av sjuka människor som försökskaniner. Domstolen får avgöra. Sist och slutligen konstaterar Lender att ”Om det rätta också är det önskvärda är sedan en fråga för riksdagen.”

Med andra ord – ansvaret för denna experimentverkstad ligger på den regering som har skrivit ihop och röstat igenom lagen. De kan inte skylla ifrån sig!

I dag diskuteras jämställdhetspolitiken på flera håll i pressen….

När det gäller sjukförsäkringen slår den hårdast mot just kvinnorna.  De utförsäkras nu i strid ström och många tvingas gå ned på deltid för att kunna jobba kvar på sina arbetsplatser trots sjukdom och smärta – samtidigt som sjukförsäkringen dras undan (plus avtalspensioner och tjänstepensioner).  Sedan tidigare arbetar runt 200 000 kvinnor deltid på grund av ”nedsatt arbetsförmåga eller bristande ork”. Nu blir de fler. Kvinnors arbetsplatser är oftare fyllda av tunga lyft, stress och underbemanning. Nu straffas de dubbelt av regeringen och görs samtidigt alltmer beroende av sina män, sin familj och andra anhöriga.

Många sjuka – framförallt kvinnor – har alltså inte längre rätt till ett självständigt liv i alliansens Sverige. Just detta betecknar alliansens företrädare dessutom som en ”jämställdhetsreform – hur många av de som drabbas håller med?

Den ”jämställhetspolitik” som alliansen satsat på för övrigt gör knappast saken bättre. Det har handlat om skattesubventioner till ”helgmys” och hembiträden för de välbeställda. Eller om hemmafru-bidrag som blivit en kvinno- och barnfälla, eller en krånglig jämställdhetsbonus som inte har gett någon effekt alls på jämställdheten.

Det heliga ”jobbskatteavdraget” som Schlingmann idag återigen försöker framställa som guds gåva till svenska folket har i praktiken ökat på klyftorna ytterliggare mellan kvinnor och män, och mellan de rikaste och de fattigaste. 95 miljarder har kalaset kostat hittills – pengar som tas från trygghetssystemen, välfärden och från utsålda statliga bolag. Nu vill de fortsätta.

Det är som om de nya moderaterna och deras allianspartier för länge sedan räknat bort alla sjuka och arbetslösa från samhället. De finns inte längre. Och kvinnorna (de som ännu är friska och har jobb) och pensionärerna – de finns enbart när det är valår….

*

Till sist…

…borde alla som tror att Sverige hade klarat krisen bättre om vi hade haft Euron läsa Stefan de Vylders artikel i SvD. Inga av de motiv som gjorde att svenska folket röstade NEJ till EMU har förändrats. Tvärtom – (citat);

Den senaste utvecklingen har med råge bekräftat EMU-skeptikernas farhågor, och vi kan idag besvara en rad frågor som diskuterades i samband med Sveriges EMU-omröstning… läs hela!

*

Missa inte Förhållningsregler för sjukskrivna på Lasses Hämdsida

Lästips sjukförsäkringen; På väg ut ur sjukförsäkringssystemet, Ingen ”bra inkomstkälla”Bättre arbetsmiljö och rehab…., Svensk Näringsliv – Dags att förtydliga sjukförsäkring

Lästips politik; Världens ”bästa” regering, Alliansens slag mot löntagarna, Alliansen raserar trygghetssystemen,

Tips från Eva Hillén Ahlström En ny blogg – missa inte; De tystas röst

Bloggpost; Bidragsberoende – det är vi alla

Bloggtips; S-buzz – bloggbävning om sjukförsäkringen, Martin Moberg, Mitt i steget, Alliansfritt…., Röda berget, De tystas röst, Resursbloggen, Veronica Palm, Reflektioner och speglingarKarins Värld om Borg som jagar hind med andra män, Mer – Netroots

Mer Press; DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, AB1, AB2, AB3, SvD1, SvD2, SvD3,

*
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

intressant.se

Medvetslöshet – enda giltiga sjukorsaken?

På SvD:s ledarsida tar man i dag återigen upp debatten om hur de cancersjuka drabbades av de nya sjukreglerna. Enligt tidningen har allt varit en storm i ett vattenglas. Så här skriver de om en av de cancersjuka, Birgit Wändahl, som berättade om sin situation i TV.

Citat, svd;

Då, i början av december, när hon stod där framför reportern, inne i butiken där hon trots allt jobbade på halvtid, var oron stor för de nya sjukskrivningsreglerna. Var och varannan nyhetsredaktion lät cancersjuka berätta om hur de trodde att Försäkringskassans nya regler skulle slå. Opportunistiska debattörer, som inte drog sig för att utnyttja svårt sjuka människors fullt begripliga rädsla i jakten på politiska poänger, spädde på. Inslaget med Birgit Wändahl, i SVT:s Rapport, hade rubriken ”Cancersjuka tvingas säga upp sig”.

….

Men SvD:s ledarskribent dribblar bort korten direkt. Birgit Wändahl jobbade 75 procent – inte halvtid, och så här sa om sin kontakt med FK, citat SvT;

De (FK) sa att de ville lägga ut mig på den ”reguljära arbetsmarknaden”.

Även de cancersjuka kvinnor som var med i Agenda (6 december 2009) berättade samma historia.

Rapport och Agenda inslagen handlade inte om de cancersjukas diffusa ”rädsla” eller om att ”opportunistiska debattörer” hade skrämt upp dem.  Kvinnorna i Agenda berättade om vad de själva hade varit med om. De hade blivit uppringda och drivna av FK att hela tiden gå upp i arbetstid trots pågående sjukdom och behandling.

Pia Hackzell Almgren berättade att hon hade känt sig tvingad att avbryta sin medicinering för att kunna arbeta mer och tillfredsställa FK:s krav. Inga-Maria Osth fick av FK veta att hennes ”dagar var slut” och att hon skulle ”stå till arbetsmarknadens förfogande”. Båda kvinnorna hade redan ett arbete, men klarade inte av att under pågående behandling arbeta heltid.

Den DN artikel som startade hela debatten om cancersjuka tog också upp den situation som gällde. De cancerläkare som skrev artikeln berättade om den verklighet de och deras patienter levde i. De beskrev hur de nya sjukreglerna drabbade svårt cancersjuka. Inte heller denna gång handlade det om att försöka skrämma upp människor. Det handlade om att få till en ändring av lagen. Citat, DN;

Specialistläkare slår larm: I väntan på döden tvingas kroniskt sjuka cancerpatienter ut på arbetsmarknaden. Vi anser inte att det är rimligt att svårt sjuka cancerpatienter – med dålig prognos – ska tvingas arbeta trots att de har svåra symtom som smärtor, trötthet, psykiska reaktioner samt biverkningar av behandlingen. I de fall där de har så kallad restarbetsförmåga försvårar gällande regelverk deras återgång i arbete. Skälet är att de efter 180 dagars sjukskrivning prövas mot hela arbetsmarknaden.

I Agenda erkände Cristina Husmark Pehrsson att lagen behövde ändras. Hon sa då så här om 180-dagars regeln. Citat;

– Vid sex månader behöver vi komplettera lagstiftningen så att personer som är svårt sjuka inte ska behöva söka andra arbetsuppgifter eller annat arbete. Det är det vi kommer att komplettera.

Strax därefter ändrades lagen på just denna punkt. Cancersjuka skrevs in som en särskilt behjärtansvärd grupp sjuka som skulle undantas från att tvingas bort från sina arbeten efter 180 dagars sjukskrivning. Lagen ändrades, de cancersjuka undantas. Varför en lagändring – om allt var perfekt redan från början?

Men lagen har drabbat och fortsätter att drabba hela tiden många andra förtvivlade sjuka. Om detta vittnar den lavinartade ökningen av rättsfall kring indragen sjukpenning på LO/TCO Rättsskydd. Detta ändrar inga tillrättalagda siffror från FK eller regeringens propaganda på. Det enda som som kan förändra den verkligheten är en helt ny lagstiftning och en helt ny regering.

*

Till sist…

I DN kommenterar Hanne Kjöller nya siffror från Inspektionen för socialförsäkringar. De visar att sjuksiffrorna i Sverige nu befinner sig på ett ”Europagenomsnitt”, med långt färre sjukskrivningar än Norge och Finland. Men dessa siffror är inte något som imponerar på Kjöller. Kanske inte så konstigt, med tanke på hur hon själv vill definiera när man har giltigt skäl att sjukskriva sig.

Hanne Kjöller, DN, 10 september 2002, citat;

Medvetslöshet är sannolikt det enda tillstånd där man kan säga att det föreligger någon form av objektiv och otvetydig bedömning av arbetsoförmåga. Resten är – åtminstone delvis – en fråga om attityder och arbetsuppgifter.

I dagens artikel funderar Kjöller på varför antalet sjukskrivna varierar så i vissa länder över tid och varför man inte jämför ”ohälsotalen” (där även de med sjukersättning räknas in) istället för sjuktalen. Det är bra att hon ställer frågorna – för visst är det komplicerat – och mer forskning behövs – inte enbart statistik.

Men, kanske Kjöller borde börja med att titta närmare på de studier som faktiskt redan finns. Paula Liukkonen har jämfört de nordiska länderna – och framförallt Finland. Hennes studier visar att Sverige och Finland hanterat ohälsa på helt olika sätt. Dessutom – i de övriga nordiska länderna försvann betydligt fler bort från ohälsostatistiken till pensionsstatistiken än i Sverige (2004). Här har vi medvetet behållit de långtidssjuka i sjukstatistiken, medan man i de andra länderna pensionerat bort långt fler. I många andra Europeiska länder är likaså den faktiska pensionsåldern betydligt lägre än i Sverige, dessutom arbetar inte lika många kvinnor utanför hemmet som i Sverige (kvinnor har oftast högre sjukfrånvaro). Att jämföra sjuktal mellan länder är ofta det samma som att jämföra äpplen med päron eftersom länder hanterar ohälsa på arbetsplatsen på helt olika sätt.

Jämförelser, Paula Liukkunen -siffror, 2004

Man kan också fråga sig varför Hanne Kjöller inte med ett ord kommenterar Björn Johnsons nya bok ”Kampen om sjukförsäkringen” och hans DN debattartikel från i lördags ”Missvisande mediebilder om den höga sjukfrånvaron”….

Ja, varför Hanne? Och varför inte läsa boken? Där kanske du kan få några fler svar på dina frågor – och dessutom helt nya infallsvinklar. Men kanske inte, undrens tid är nog förbi….

Lyssna på P1 om Johnsons bok….

*
Mer om sjukförsäkringen;

Många riskerar att sägas upp KA, Jag känner mig bortslängd KA, LO-tidiningen Fler fall om indragen sjukpenning

Press; SvD1, SvD2, SvD3DN1,

Bloggtips; Eva Hillén Ahlström – 228 mörka dagar kvar, Organisk intelektuell – Snart går världen under,  HBT-sossen – Hur eniga är alliansen?, Homo politicus – om svängande opinioner, S-buzz om Alliansfritt Sveriges rapport om Reinfeldts fuskstatistik med jobbsiffror, Enn Kokk – poesi, Ingen ko på isen – vacker bild!, Mer – Netroots

*
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

intressant.se

Fördummande fördomar avslöjade

Forskaren Björn Johnson gör idag på DN debatt upp med den snedvridna mediabilden av sjukfrånvarons orsaker – ”Missvisande mediebilder om den höga sjukfrånvaron

Citat, DN debatt;

….

Föreställningarna om överutnyttjande utvecklades främst av borgerliga ledarskribenter och av arbetsgivarorganisationerna, som hade viktiga intressen att försvara. En viktig roll spelades av Dagens Nyheter, som på ledarplats i snart 10 år har propagerat för att framställa de sjukskrivna som inbillningssjuka och ekonomiskt beräknande.

På bara några år i början av 2000-talet publicerade DN ett 50-tal ledare om sjukfrånvaron. Omsvängningen märktes även på debattsidan och i tidningens nyhetsrapportering, där olika former av överutnyttjande och systemfel snart framstod som de viktigaste orsakerna till den höga sjukfrånvaron.

Men den bild som målades upp i medie­debatten och nyhetsbevakningen – inte bara i DN, utan även i många andra medier – var förenklad, ensidig och på avgörande punkter felaktig.

….

Några fakta som motsäger alla fuskanklagelser (perioden 1996-2002);

  • Av den ökade sjukfrånvaron berodde närmare 85 procent på att sjukskrivningsperioderna blev längre – inte på att fler blev sjukskrivna.
  • De regionala skillnaderna i sjukfrånvaron ökade inte.
  • Antalet nya sjukskrivna arbetslösa minskade.
  • Diagnosen utbrändhet berörde som mest omkring 3 procent av de sjukskrivna.
  • Stressrelaterade diagnoserna har totalt sett aldrig utgjort mer än omkring 12–14 procent.
  • Den ojämlika arbetsbördan i hemmet angavs som ett viktigt skäl till kvinnornas överrepresentation  – men könsskillnaderna i fördelningen av hushållsarbetet minskade under 1990-talet.

Det finns även helt ny forskning som visar att de slimmade organisationerna som 90-tals krisen medförde (på många arbetsplatser) i långa loppet leder till att personalen blir sjuk. Professorerna Marie Åsberg och Åke Nygren och deras medarbetare Anna Bryngelson har forskat i ämnet.

Citat, Dagens samhälle (maj 2009);

…. Personalens oro i samband med uppsägningar och den ökade arbetsbördan för dem som är kvar får inte konsekvenser direkt. Det tar 4-5 år innan effekterna kan avläsas i statistiken över sjukskrivningar – så lång är inkubationstiden.

– Personalen gör allt för att klara den nya situationen. De är ambitiösa och jobbar gärna över för patienternas skull, säger Marie Åsberg.

Men efter några år fungerar det inte längre, eftersom det inte finns någon reservkapacitet. Det var länge sedan luften försvann ur organisationerna inom sjukvården och omsorgen.

Åke Nygren talar om att det uppstår en dominoeffekt. Någon nyckelperson kanske bryter ett ben och bli sjukskriven en längre tid. Då ökar pressen ännu mer med sjukskrivningar som följd. Arbetsplatsen hamnar i en ond cirkel.
– Är organisationen för slimmad rasar den ihop, säger Åke Nygren, professor emeritus i personskadeprevention.

Björn Johnson, DN debatt, citat;

Efter regeringsskiftet har alliansregeringen byggt nästan hela sin sjukförsäkringspolitik på felaktiga beslutsunderlag. Rehabiliteringskedjan, socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrssons viktigaste reform, är bara ett bland flera exempel. Rehabiliteringskedjan har inte gjort något för att lösa de verkliga problemen, alltså det havererade rehabiliteringssystemet. Tvärtom framstår reformen som direkt kontraproduktiv, eftersom den kommer att öka antalet sjukskrivna som förlorar sina anställningar och dessutom leda till att tiotusentals långtidssjukskrivna utförsäkras.

Slutsats; Finns det någon ärlig vilja att verkligen hjälpa människor som drabbas av sjukdom och ohälsa tillbaka till ett friskare liv och arbete (i de fall där det är möjligt) måste politikerna ta till sig av den forskning som finns – och agera därefter.

Man kan inte – som den borgerliga regeringen har gjort – uteslutande bygga hela sin politik på DN:s ledarskribenters fördummande fördomar…

*

Tidigare bloggposter i ämnet (urval);

Nog nu – det har aldrig handlat om fusk (om Johnsons bok)

Sanning och konsekvens för Reinfeldt (mer siffror och fakta)

SvD –Tor Larssons forskning i samma ämne

*

Bloggat; Stardusts blogg (Björn Johnson), Alltid rött alltid rätt, Netroots

Mer; Fritt ur hjärtat, Horisonten, Ingen ko på isen – Lyssna!,

*
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Nog nu – det har aldrig handlat om fusk

Under lång tid har det i den allmänna debatten om sjukförsäkringen och sjukfrånvaron funnits en rad ”sanningar”.  Sjukfrånvaron har sedan början på 2000-talet till stor del förklarats med ”fusk”, ”attityder” och nu senast med att människors  ”tolerans för lidande” har minskat. Startskottet kom när Alf Svensson i maj 2002 anklagade både de sjukskrivna och deras läkare för fusk och lättja.

Dessa ”sanningar” har sedan dess till stor del förts fram och hamrats in av den borgerliga pressen. Till slut tycks de flesta svenskar  ha accepterat förklaringarna och därför har det varit naturligt att rikta in alla åtgärder för att minska sjukskrivningarna mot de sjukskrivna och deras läkare (intyg)  – mot deras ”fusk” och ”slapphet” och mot deras ”attityder”.

Detta synsätt har varit extra tydligt i den borgerliga alliansens jakt på de sjukskrivna. Man jagar människor istället för orsaker. Man gör strukturella problem till individuella. Man har stängt ute alla andra förklaringar – all forskning, all kunskap – allt som inte stämmer in i den förutbestämda bilden man har målat upp.

Katrine Kielos skriver i dag om Statsvetaren Björn Johnson nya bok i ämnet – Kampen om sjuk frånvaron.

Så här står det i presentationen av boken, citat;

Efter att kostnaderna för den svenska sjukförsäkringen skjutit i höjden vann bilden av de sjukskrivna som fuskare och inbillningssjuka mark i början av 2000-talet. Vad som inte kom fram i debatten var att antalet nya sjukskrivna faktiskt inte hade ökat särskilt mycket. Istället var det rehabiliteringsarbetet ute på arbetsplatserna som hade havererat, med allt längre långtidssjukskrivningar som resultat.

Björn Johnson, statsvetare och forskare vid Malmö högskola, tecknar i Kampen om sjukfrånvaron ett stycke socialpolitisk nutidshistoria. Han visar hur debatten definierade om sjukfrånvaron från ett arbetsmiljöproblem till att handla om överutnyttjande och fusk. Johnson visar hur ett allt mer polariserat och onyanserat debattklimat ledde politikerna att fatta beslut på bristfälliga och i vissa fall direkt felaktiga grunder.

Liknande förklaringar har funnits länge – men inte många har lyssnat. Det har varit enklare att skylla på individer, ställa hårdare krav och kasta ut människor från försäkringen – allt för att kortsiktigt spara pengar utan att tänka längre än näsan räcker.

Forskaren Tor Larsson på Arbetslivsinstitutet fann till exempel redan 2005 just detta när han analyserade sjuktalen.

Citat, SvD 17 oktober 2005;

Tre skeenden har varit avgörande:

Den ekonomiska krisen svepte bort lättare jobb som var mycket värdefulla för rehabilitering.

Arbetsgivarnas rehabiliteringsansvar minskade som ett resultat av hur en rad AD-domar om LAS tolkats.

Genom arbetsmiljö- och rehabiliteringsreformen 1990, stoppet för statsfinansierad företagshälsovård 1992, och lagen om allmän sjukförsäkring från 1995 bröts det gamla systemet för rehabilitering ned.

Fram till dess sköttes svåra sjukskrivningsfall av särskilda anpassningsgrupper ute på arbetsplatserna. I dem satt chefer, fackliga företrädare, företagsläkare och försäkringskassan i regelbundna möten. Till sitt förfogande hade de statliga resurser för behandling, utbildning, deltidspensionering och i sista hand skattefinansierade lönebidrag.

Det var ett system där alla parter vann. Företaget kunde utnyttja resterande arbetsförmåga hos drabbade, och samhället slapp betala hel pension, säger Larsson.

Förändringarna innebar en medikalisering av sjukskrivningsbesluten, och ett myndighetsstyrt system för rehabilitering, enligt institutet.

Därmed fick man inte stopp på sjukperioderna, och där är vi nu, säger Larsson.

Arbetslivsinstitutets uträkningar visar att minst två tredjedelar av den ökade sjukfrånvaron beror på att sjukskrivningarna ökat i längd, inte på att fler personer sjukskrivit sig.

Mindre än ett år senare vann den borgerliga alliansen valet (september 2006). Strax därefter lade man ned hela Arbetslivsinstitutet.  På så vis kvävde man forskningen och kunde med all kraft ägna sig åt att bekämpa det påstådda ”fusket” – utan att behöva bry sig om fakta. Resten är en pågående sorglig nutidshistoria….

Mer pågående nutidshistoria….

Även läkarintygets roll i sjukförsäkringsprocessen förändrades på 1990-talet. Från att tidigare ha varit ett stöd för patienten, förvandlades det till ett av FK:s utredningsverktyg – när sjukförsäkringens mål under 1990-talet förvandlades från fördelnings- till styrpolitiska (kostnadsminskning genom resultatstyrning) . Läs artiklarna i Läkartidningen. ”Nyckfull hantering av läkarintyg” och ”Det renodlade medicinska arbetsoförmågebegreppet är fejk

*

Missa inte de Rödgrönas svar till Reinfeldt och Veronica Palms svar till Gunnar Axén och Helena Rivière – ”Smutsigt grepp av Moderaterna

De båda moderata politikernas påhopp och öppna hånande av en enskild individ som drabbats av alliansens utförsäkringskedja är ett lågvattenmärke – men egentligen inte ologiskt. Genom Peter Anderssons blogg hittar jag till Resurs som har länkat till en bok utgiven av Helena Rivière – ”Bidragskulturen”. Utgiven av Timbro 1998 – där Rivière hånar socialbidragstagare i bästa Reinfeldt-stil. Och vad Gunnar Axén brukar ägna sig åt vet vi ju alla... inget nytt under solen alltså….

*

Till sist måste jag glädjas med alla SAAB-anställda, och alla andra som är beroende av SAABs fortsatta framtid. Ni lyckades bevara framtidstron och hoppet trots regeringen och Maud Olofssoninte tack vare….

*

Tidigare bloggposter;
Sanning och konsekvens för Reinfeldt
Smärtsamma myter om smärta och långa sjukskrivningar
De som förbrukats måste förnedras
*

Bloggat, sjukförsäkringen; Röda Berget, Peter Andersson, Silvertörne, Fritt ur hjärtat,Eva Hillén Ahlström, Kaj Raving, Min kramp,
Om SAAB; Annarkia, Björn Andersson,Veronica Palm,
Mer; Ekonomikommentarer om hur klyftorna kan minskas, Reflektioner och speglingar om The spirit level, Netroots

Press; DN1, AB1, SvD1,
*
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

intressant.se

Sjuka blir fattigare och försäkringslösa

Nu kommer färska siffror från Försäkringskassan som visar att allt fler stängs ute från sjukförsäkringen.

Citat Ekot SR;

Nya siffror från Försäkringskassan visar att det var över 7 400 personer som nekades sjukpenning eller fick den indragen under de tre sista månaderna 2009…..

De som nekas sjukpenning kan delas upp i två grupper. Dels handlar det om dem som direkt får ett avslag, och som alltså aldrig får någon sjukpenning. Dels handlar det om dem som får sin sjukpenning indragen fast de tidigare har ansetts vara för sjuka för att kunna jobba. Och indragningarna har mer än tredubblats de sista månaderna 2009, jämfört med samma period året innan.

Många får avslag för att regelverket numera säger att den som har varit sjuk i sex månader ska prövas mot jobb på hela arbetsmarknaden.

Allt fler ställs alltså – mot sin vilja och läkarintyg – utanför sjukförsäkringen. En av dessa är professor Marianne Liliequist, 59 år, som behandlats för leukemi.

Citat, VK;

I höstas valde dock Marianne att prova att arbeta 75 procent och ansökte om sjukersättning på 25 procent. Något som hon nu nekas då Försäkringskassan ser henne som utvecklingsbar eftersom hon utökat sin arbetstid. Försäkringskassan menar att med ett mindre stressigt och belastande arbete skulle hon orka arbeta heltid och föreslår i sitt senaste beslut att hon börjar arbeta på Samhall eller går på lönebidragstjänst.

Många befinner sig i en liknande situation som Marianne Liliequist. Siffror visar att en stor del av dessa nu väljer att avstå från  arbetsförmedlingens ”introduktionskurs” och betalar sin ohälsa själva genom att gå ned i arbetstid.

FK uppskattade (i december) att var fjärde sjukskriven avstår från arbetsförmedlingens ”introduktionskurs”. Siffror från FK visar också att nära hälften av de med ”avslutad” sjukersättning (2009) har tvingats gå ned i arbetstid och själva betalar sin ohälsa i lägre lön.

Den bild som växer fram är att allt fler har tappat tilltron till sjukförsäkringen. Många av de som är friska nog att klara av ett deltidsjobb väljer att stanna kvar på sin arbetsplats och gå ned i arbetstid hellre än att ta kampen mot FK och de nya stenhårda sjukreglerna.

För väldigt många sjuka är det fullständigt orealistiskt att direkt efter avslutat deltidsjobb rusa iväg på ”introduktion” hos arbetsförmedlingen. Det handlar om människor med kronisk värk och andra sjukdomstillstånd, som redan arbetar precis så mycket de orkar och kan, men enligt den nya ”arbetslinjen” räcker inte det.

Husmark P. och andra av alliansens företrädare talar ofta om att ”det räcker med att arbeta några timmar”. Men de förstår uppenbarligen inte att många redan arbetar ”några timmar” och mer därtill – utan att för den skull klara av ett heltidsjobb.  De som försöker arbeta trots ohälsa straffas nu dubbelt av regeringens totalitära ”arbetslinje”. I praktiken innebär den detta;  visar du att du har någon form av arbetsförmåga – då är det heltid som gäller.

Regeringens slakt av socialförsäkringarna betalar nu allt fler (oftast kvinnor)  genom lägre lön och sämre socialförsäkringsskydd. En stor del av alla deltidsarbetande ställdes utanför a-kassan redan när ”arbetsvillkoret” i arbetslöshetsförsäkringen höjdes från 70 till 80 timmar i månaden (efter valet 2006). Nu kastas även många med ohälsa in i den gruppen – vare sig de vill eller inte. Deras arbetstid räcker inte till a-kassa och deras sjukdom räcker inte till sjukersättning.

Att sträva efter att minska ohälsan är ett behjärtansvärt mål, men man når inte dit genom att göra sjukreglerna hårdare och kasta ut människor från försäkringen. Den förda politiken leder enbart till att fler sjuka och utslitna blir fattigare och tvingas betala sin ohälsa  i lägre lön, fattigdom eller ökat lidande (genom ökad sjuknärvaro). Istället behövs det betydligt djupare engagemang, analyser och insatser.

Man behöver ta människor som drabbas av ohälsa på allvar. Det behövs anpassning av arbete, bättre och snabbare sjukvård, en arbetsmarknad där alla får plats –  inte bara ”superarbetskraften”. Man måste angripa de problem som finns på arbetsmarknaden och inom sjukvården istället för att angripa och skuldbelägga de med ohälsa. Dessutom måste man acceptera att sjukdom, smärta och ohälsa finns.

Vi behöver en sjukförsäkring som ger trygghet och ekonomisk skydd vid ohälsa – inte kalla handen, misstroende och fattigdom.

*

Bloggat; Peter Andersson, Lena Alun, Horisonten, Resursbloggen,  Lena Alun

Mer bra bloggar; Martin Moberg och moderat arbetslinje, Annarkia om utanförskap, Eva Hillen Ahlström om ökade socialbidrag, Motvallsbloggen om vår inkompetenta regeringen, Reflektioner och speglingar om sociala spänningar, Karins värld om tro, Alliansfritt om en arbetslinje där ”invandrare torkar bajs”

Netroots

Press; DN, SvD, Expr1, Expr2Expr3

*
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

intressant.se