Arbetslivet har under lång tid blivit alltmer utsorterande. I dag accepterar arbetsgivare enbart ”superarbetskraft”. Det räcker inte med rätt utbildning och erfarenhet, nu krävs dessutom social kompetens, stresstålighet, inga funktionshinder och som kronan på verket – 70 procent av arbetsgivarna väljer bort ”överviktiga” som inte ser ”tillräckligt bra ut”.
Utsorteringen innebär att en stor grupp människor – som vill och kan arbeta – inte får möjlighet. Med hjälp av den nya sjukförsäkringen kan arbetsgivare i dag enkelt sortera bort medarbetare som drabbas av långvarig ohälsa, förslitningskador eller kroniska sjukdomar redan efter sex månader. Samtidigt som porten in i arbetslivet blivit allt trängre har vägen ut blivit allt bredare.
Denna alltmer utsorterande arbetsmarknad börjar nå en återvändsgränd. Vi kan inte längre stänga ute en stor del av alla som vill och kan arbeta – efter sina egna förutsättningar. Men pardoxen är denna – samtidigt som många som vill och kan arbeta inte får det – kastas svårt sjuka ut från sjukförsäkringen och används som slavarbetare i FAS 3 jobb, eller skyfflas över till försörjningsstöd.
Vi måste, som samhälle, ta tillvara den vilja till arbete som finns. Samtidigt måste vi låta svårt sjuka, utslitna och kroniskt sjuka – som inte orkar med eller klarar ett heltidsarbete – vara sjuka, eller arbeta bara så mycket de orkar och kan. Den poltik som nu bedrivs är inte bara människofientlig – den kommer att kosta samhället betydligt mer än den just nu smakar (Borgs tjocka penningpung) under lång tid fram över.
Regeringen arbetar nu hårt med att implementera sin egen ”arbetslinje”. Genom piska, hårdare tag, slavarbete, lägre ersättning och löner vill man trycka in såväl sjuka som långtidsarbetslösa på denna alltmer utsorterande arbetsmarknad – utan andra incitament än ”hårdare tag”. Men hitills har ”arbetslinjen” bara inneburit meningslös förvaring, ekonomisk stress, ökad fattigdom och ett allt mer polariserat samhälle med ökade klyftor.
Jon Weman skriver i dag i AB kultur en intressant betraktelse över den svenska arbetsmarknadpolitiken under senare år – just nu FAS 3 jobben. En arbetslinje ända in i döden…
Från arbetslös till meningslös, citat;
/…/Västmanlands Läns Tidning intervjuar två arbetslösa med obotlig cancer som just nu väntar på att få sina placeringar. Arbetslinjen gäller ända in i döden./…/
Den verkliga tanken bakom åtgärdspolitiken uttrycktes nyligen ovanligt klart av forskarna Anders Forslund och Johan Viklund, i Långtidsutredningen 2011: ”Genom att programmen ’konfiskerar’ den arbetslöses tid, så kan såväl en anvisning till ett program som förväntan om att en anvisning komma att inträffa påverka den arbetslöses sökaktivitet.” Det ger ”en avskräckande effekt … Den befintliga litteraturen visar att sådana anvisningseffekter, hoteffekter eller som vi valt att kalla det annonseringseffekter kan skapas på flera olika sätt. Lite tillspetsat skulle man kunna tala om ’träskjobb’ eller liknande insatser.” Så beskriver forskarna det yttersta syftet med alltihop: så många som möjligt av de arbetslösa måste fungera som ”effektiva konkurrenter om de befintliga jobben. Detta bör leda till en press nedåt på lönerna …”
En arbetslös i FAS 3 skriver denna kommentar i ETC;
”Jag vet inte hur jag hamnade här, jag vet inte vad det var jag gjorde fel egentligen, varför jag inte klarade av att vara attraktiv för arbetsmarknaden. Jag ser inre bilder från slakteriet jag sommarjobbade på när jag var femton, men jag står på fel sida av processen att förvandla levande varelse till ätbart kött. Jag är kanske ingen människa längre? Är det därför jag tänker på slaktdjuren? En människa är någon som arbetar och får betalt. Vem är jag om jag är den som man får betalt för att förvara och sysselsätta?”
Det finns givetvis en annan väg att gå…
Till att börja med borde människor som har ett arbete, som trivs – men som trots detta drabbas av ohälsa – få en möjlighet att stanna på sin arbetsplats med ett anpassat arbete. Där finns trygghet och gemenskap – som betyder extra mycket för alla som drabbas av sjukdom. Om så behövs – på deltid (med deltidssjukskrivning/ersättning) hellre än att bli arbetslös, fattig och uttvingad i en meningslös arbetsmarknadsåtgärd eller obetalt slavarbete. Det vore både mer humat och bättre för samhällsekonomin – även om det innebar ett arbetsgivaren får göra ett avdrag eller att sjukersättning betalas ut.
För det andra. I dag sorteras allt fler unga ut redan i tidig skolålder och skyfflas in i en särskola. Vinstdrivna friskolor tjänar inga pengar på att ta hand om de som kanske (under en period) skulle behöva extraresurser. Denna utsortering får de drabbade leva med under lång tid framöver – de ratas av arbetsmarknaden och av högre utbildningar. Därför måste friskolereformen ses över – skolan ska inte få påbörja den utsortering som sedan arbetsgivarna fullföljer. Men även för de som verkligen har ett svårt funktionshinder och som behöver all hjälp och allt stöd de kan få finns mycket att göra. Det måste till krafttag så att alla unga som vill och kan arbeta också ska få göra detta.
Arbetslivet. Det måste till hårdare krav på arbetsmiljön och på arbetsgivarna att anpassa arbete för funktionshindrade och långtidssjuka. Inga arbetsplatser borde få slita ut och sortera ut människor på löpande band. Återupprätta skyddsombuden, arbetsmiljöarbetet och arbetsmiljöforskningen – allt det som alliansregeringen rivit ned.
Arbetsmarknadspolitiken måste återigen inriktas på meningsfulla utbildningar, fortbildning och praktikplatser som leder till riktiga jobb. Dagens passiva förvaring i kombination med piska är en återvändsgränd mot ett alltmer tudelat samhälle.
Att inte låta alla som vill och kan arbeta göra detta – kostar mer än att låta bli – både för samhället och för de människor som ställs utanför.
Eller som Daniel Suhonen avslutar sin artikel i Östran, citat;
Vi har inte bara råd att arbeta. Att inte göra det ruinerar oss.
*
Bloggat, LO bloggen, Alliansfritt, De tystas röst, Martin Moberg, Peter Andersson, Röda Berget, Storstad, Netroots
Media; Sydöstran, VF, Östran, ab1, ab2, ab3, ab4, ab5, ab6, ab7, ab8, ab9, ab10, ab11, ab12, dn1, dn2, dn3, dn4, dn5, dn6, dn7, svd1, svd2, svd3, svd4, exp1, exp2, exp4,
*
Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi, arbetslinjen, samhälle, utbildning, regeringen, arbetslöshet
Ett hjärta RÖTT 