Idag har DN inne en skrämmande artikel, om hur plastföroreningar sprids i våra kroppar och vår miljö: “Idag har vi mer än 50 procent mer mikroskopiska plastfragment i hjärnan än vi hade för bara tio år sedan. /…/ Uppskattningsvis förorenas världshaven med ungefär 8 miljoner ton plastavfall varje år.”

Vad detta gör mer våra kroppar och med världen finns väldigt lite forskning om. Den forskning som ändå finns, om hur vi påverkas, tyder på negativa hälsoeffekter. Men vi vet redan idag tillräckligt för att agera. “Mikroplast i hjärnan är bara toppen på isberget”, säger Richard Thompsson som är en av världens främsta forskare på området. “Det här kommer bara att bli en större och större fråga ju mer vi lär oss”, säger Bethanie Carney Almroth som är professor i ekotoxikologi vid Göteborgs universitet.

Trots forskarnas varningar händer väldigt lite (se diagrammet i början av bloggen). Fossilindustrin och olje- & plastproducenterna är en stark lobbygrupp som systematiskt försöker ”blanda bort korten” och fördröja insatserna inom nationalstaterna och globalt inom FN. Med dessa kapitalstarka särintressen i ryggen drar samtidigt ”fossilgubben” Donald Trump ner på de statliga forskningsanslagen i USA. Runt omkring i Europa hånar högerextrema politiker och ”influerare” arbetet med att minska plastberoendet.

Ett av SD-politikern Björn Söders många infantila utspel om plastsugrör. Detta är från plattformen X 2022-11-07.

I vårt eget land jublar borgerliga politiker och SD-troll över att Kristerssons högerregering slopade plastpåseskatten. SD-politikern Björn Söder, liksom MAGA-anhängare i USA, säger sig älska plastsugrör. Detta är faktiskt absurt. Att tänka längre än nästan räcker framställs som “woke” och ”miljömuppigt”.

Det är nästan så man kan undra om det är mikroplasten vi har i våra hjärnor som gjort oss så korkade och barnsliga (OBS ironi!). Samtidigt fortsätter nyfödda barn att skita ut allt mer mikroplaster. Jag kan bara hoppas att det snart kommer en motreaktion till infantiliseringen av det offentliga samtalet. Åtminstone för våra barns skull.

Här är lite gråmulet just nu. Men det blir ändå en kort ”lunchprommis”. Hoppas ni får en fin vinterhelg. Och glöm inte att demokratin byggs underifrån. Uppifrån raseras den.

*Skrivet av Kjell Rautio, 2025-11-28*

Någon gång i slutet av 1980-talet eller början av 1990-talet, jag minns inte exakt tidpunkten, besökte rörmokaren och poeten Bengt Cidden Andersson (1948 – 2013) min hemstad Kiruna. Vad jag däremot minns tydligt är hur hans ord tog tag i mig. Poesins kraft. Den som jag tidigare ”drabbats” av via Stig Dagermans, Karin Boyes och Tomas Tranströmers ord. Men detta med Cidden var annorlunda…

Bengt Cidden Andersson blev kanske mest känd som “fotbollspoeten”, när han slog igenom med dikten “Hela bollen ska ligga still”. Men det som berörde mig mest var nog ändå hans förmåga att se det unika i människor han mötte, ofta arbetskamrater från något bygge eller vänner. De där som politiker brukar kalla “vanligt folk”. Men de är sällan så ”vanliga” eller en del av en “grå massa”. Trots att arbetarklassen inte syns så ofta i TV består den av intressanta, unika och färgstarka personligheter. Detta framgår med önskvärd tydlighet i Ciddens poesi.

Du hittar dock inte så mycket av Ciddens dikter när du “googlar”. Därför ser jag det som lite av en kulturgärning att lägga ut den av hans dikter som berört mig mest. Förmodligen beror detta på att orden kommer mig så nära. “Ville Bråttom” påminner mig om en man jag kände när jag bodde uppe i Kiruna…

”Vilgot Evaldsson

Ville Bråttom var snickare.

Han hade sex armar och fyra ben 

kunde spika panel på gaveln

sätta fast dörrkarmar i källaren

montera köksinredningen +

trumsatsen till fläkten

och när han ändå sprang förbi

spikade han fast knutbrädan.

Att han la ut isoleringen på vinden

var självklart eftersom han

skulle ta hål för ventilationen

och allt hände naturligtvis samtidigt.

En dag när Ville som vanligt

var på språng mot tre väderstreck

blev allt svart och ambulansen kom.

 

Några veckor senare kom Ville Bråttom tillbaka.

Genast började han såga

spika, hyvla och loda samtidigt.

Det var farten som gjorde att jag överlevde.

Gud fader eller om det nu var Djävulen

fick tag i snickarblusen

men jag slet mig fri

skrattade Ville Bråttom och visade upp

ett decimeterlångt sprätt i blusen

och var plötsligt uppe på taket

och gjorde en form till skorstenskronan.

På väg upp hade han startat cementblandaren

och slängt i cement, sand och vatten.

 

Ville Bråttom kunde spela skitgubbe

och hålla tre olika samtalsämnen igång

äta smörgås, dricka kaffe, byta snus,

diskutera ritningar och ackordet.

Politiker och tjänstemän är blodsugare

som bara sitter där dom sitter.

Ibland andades Ville Bråttom

men innan han började dagen

med det jävligt onödiga påfundet

hade han varit på sjön och vittjat nät

för Ville var natten alltid för lång

för hammaren kallnade och sågen rostade.

 

Vem som tog tag i Ville Bråttoms blåblus

vet endast Ville.

Han gick baklänges på taket

som var alldeles för kort.

På begravningen sjöng vi några bitar

av Dan Andersson och Nils Ferlin

för det hade Ville skrivit på ett papper.

Kaffe, bulle och en sup fick vi

men inte hålla tal.

När Ville pratade bleknade vi anda

för han gjorde slut på allt syre i boden.

 

Blev någon förkyld var det Villes fel

då hade man stått i draget när han sprang förbi.

Ville, vi fick inte hålla tal

men du ska veta att vi gärna blir förkylda

en gång till om du har vägarna förbi.”

 

Om Ernst Wigforss reformism kan kallas för “måndagsutopism” kanske Bengt Cidden Anderssons poesi kan kallas för “tisdagslyrik”. Nåväl, där tar mitt ordflöde slut för idag.

Nu blir det några nätta steg i skog och mark, som ännu är snöfri här i närheten av ”Tjockhult”. Är man född i norr saknar man det där “torrsnöknarret”, som hör november till.

Hoppas ni, som orkat läsa så här långt, får en fin vinterdag. Och glöm inte att demokratin byggs underifrån. Uppifrån raseras den.

*Blogg skriven av Kjell Rautio, 2025-11-25*

Ps. Bilden i början av bloggen är en akvarell som Ilse-Marie Rautio gjorde förra året. Ds.

”En dag om året borde alla låtsas,
att döden vilar i ett vitt schatull.
Inga stora illusioner krossas,
och ingen skjuts för fyra dollars skull.

Världskatastrofen sover lugnt och stilla
emellan lakan på ett snyggt hotell.
Inget rep gör någon broder illa,
och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll.

Inga män blir plötsligt sönderbrända
och ingen dör på gatorna just då.
Visst är det lögn, det kan väl hända.
Jag bara säger: Vi kan låtsas så.”

(Stig Dagerman i Dagsedlar, 1954)

Ord som känns utopiska idag. Men ändå ord som ringar in våra förhoppningar och det många av oss känner sympati för. Åtminstone träffade Stig Dagermans ord mig “rakt i hjärtat”, när jag läste dem för första gången för ungefär 40 år sedan. Så var det med mycket av det han skrev i böcker, tidningsartiklar och dikter. 

Stig Dagerman hade en “vass penna” och var ofta stridbar, men bar ändå ständigt med sig något som skulle kunna kallas för humanistisk trosuppfattning. Den var, så vitt jag förstått det, inte religiöst grundad. Men likväl brann det inom honom en stark övertygelse. Ett passionerat försvar för det odelbara människovärdet.

Utan den där humanistiska vreden över sakernas tillstånd – som Dagerman delade med Hasse och Tage, P O Enquist, Sara Lidman, Moa Martinsson och många andra progressiva svenska skribenter och författare – hade nog inte jag engagerat mig politiskt i slutet av 1970-talet. Här är en annan av Dagermans dikter som följt mig i livet och blivit något av en personlig icke-religiös trosuppfattning, ett credo utan Gud om du vill:

“Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.”
(Stig Dagerman, första gången publicerad i Arbetaren 1954)

Ord som min mamma läste för mig en gång på 70-talet, när jag lite feberaktigt sökte någon sorts riktning och mening i livet. Ibland kan jag önska att alla politiska samtal borde börja i dessa ord av Dagerman. Utopiskt? Javisst. Men vad blir politik utan utopier? Vad blir kvar? Ensamma kan vi inte göra om världen. För det måste vi vara fler. Men som Ane Brun formulerat det i en av sina låtar: “It all starts whith one / Everything comes from something.”

Visst har utopier också gjort mycket ont. Människor har disciplinerats, stympats och slaktats i Jesus, Allahs, Buddhas, Lenins, Hitlers och andra stora ”helgonförklarade” mäns namn. Vår längtan efter en större och varmare gemenskap, bortom oss själva, har missbrukats av auktoritära ledare – kommunister, fascister, mullor, präster och predikanter. 

Samtidigt är det svårt att tänka sig ett demokratiskt, jämlikt och rättvist samhälle utan någon utopiskt eller etiskt grundad drivkraft. Det är nog ingen tillfällighet att såväl Nelson Mandela, Mahatma Gandhi, Martin Luther King som Dag Hammarskjöld bar på en stark inre ideologisk drivkraft, ibland även formulerad i religiösa ordalag.

Men det var inte bara Stig Dagermans tankevärld som mamma introducerade mig för. När jag fyllde 18 år fick jag Ernst Wigforss samlade verk i födelsedagspresent av henne och pappa. En halv hyllmeter böcker som står i bokhyllan och som jag sedan dess ”kämpat med”. Jag blir liksom aldrig riktigt klar med dem…

Trots skillnader finns också många likheter mellan Stig Dagerman och Ernst Wigforss. I Wigforss frihetliga och etiska socialism finns en dialektik eller en spänning mellan utopi och praktisk politik, mellan vision och verklighet. I både text och tal formulerade Wigforss vad han kallade för “provisoriska utopier”, som var visioner med genomförbara och konkreta förslag på hur vi kan nå dit. Man skulle kanske kunna kalla detta för en form av måndagsutopi. En justerbar strategi för att steg för steg förverkliga “våra bästa stämningars längtan”, som en gång Hjalmar Branting formulerat det.

Ibland uttryckte sig Wigforss näst intill lika poetiskt som Dagerman. Jag tänker bland annat på ett tal – ibland felciterat – som han höll i Lund vid de socialistiska studentorganisationernas novitiefest hösten 1937 (Wigforss, Samlade skrifter VI, s. 213):

“Om samhällsordningen har ett värde, om socialismen har ett värde, är det just därför att genom den skapas bättre förutsättning för människorna att älska och lida, arbeta, hoppas och tro, leva i naturen, bland vänner och kamrater, i omedelbar erfarenhet av att livet är värt att leva. Människan svänger mellan strävan efter mål i framtiden och behovet av att leva i nuet.”

En måndagsutopi som bär spår av söndagspredikan i sig. Där finns den där dialektiken mellan utopi och praktisk politik, som jag saknar i dagens politiska samtal. Det där som en gång i slutet av 1970-talet tände en gnista i mig. Det som en gång hjälpte mig att hitta någon form av riktning och mening i både livet och politiken. 

Jag tror att en politisk rörelse som vill attrahera unga människor behöver börja just där. Annars blir det nog svårt att hålla liv i det folkliga engagemang som en gång byggde demokratin, välfärdsstaten och våra socialförsäkringssystem. Det är ingen tillfällighet att sista kapitlet i min bok, “Vi är inte maskiner!”, fått rubriken “En provisorisk sjukförsäkringsutopi”.

Ja, där sätter jag punkt i bloggandet för denna gång. Jag lär nog få anledning att återkomma till både Stig Dagerman och Ernst Wigforss i framtida bloggar. Men nu häller jag upp en påtår, för att stärka mig inför en uppfriskande skogspromenad. Hoppas ni alla får en lagom solig och halkfri vecka. Och glöm inte att demokratin byggs underifrån. Uppifrån raseras den.

*Blogginlägg av Kjell Rautio, 2025-11-24*

Ps. Bilden i början av blogginlägget är en akvarell som Ilse-Marie Rautio gjort tidigare i år. Ds.

Foto: Ilse-Marie Rautio

Den senaste tiden har vi sett en ny hoppingivande internationell politisk vindkantring. Den högernationalistiska vågen, som Ulf Kristersson surfat fram på, tycks börja mojna och vänstern flyttar fram sina positioner. Vi hör äntligen en röst som talar med tydlig stämma och passionerat jämlikhetspatos, utan att be om ursäkt. Även i den svenska opinionen kan en demokratisk socialist börja andas “morgonluft”. Nu är det viktigt att de rödgröna partierna mobiliserar och presenterar konkreta jämlikhetsreformer som märks i löntagarnas vardag.

– Skrivet av Kjell Rautio, 2025-11-21 –

Zoran Mamdanis seger i New Yorks borgmästarval nyligen och vänstervinden i Köpenhamn i tisdags gör luften lättare att andas för en demokratisk socialist. Väljarna passerade den triangulerande och ängsliga ”mitten” på sin väg vänsterut. Längtan efter reell samhällsförändring och konkret jämlikhetspolitik har tydligt synliggjorts i “The Big Apple” och i “Kongens by”. Donald Trumps och MAGA-rörelsens galna högerextremism har förmodligen bidragit till den politiska ”tillnyktringen”, som även manifesterades av de historiskt stora “No-Kings-demonstrationerna” runt om i hela USA för en månad sedan.

Men även i vårt land kan en demokratisk socialist ”andas morgonluft”. De två senaste opinionsmätningarna (se bilden här nedanför) inger hopp för oss som vill se en tydlig politisk förändring efter valet, med rejäla jämlikhetsreformer och en hållbar klimatpolitik. I Novus senaste mätning för TV4 ligger både L och KD under 4-procentsspärren och i DN/Ipsos mätning finns en majoritet för en rödgrön regering (S, V, MP) som inte är beroende av de nyliberala lobbyisterna i Centerpartiet.

Det där sista är viktigt. Blir näringslivslobbyisten Elisabeth Thand Ringkvist och Centerpartiet – som inte utan fog brukar kallas för “Almegas politiska gren” – vågmästare i riksdagen igen kan vi räkna med något som snarare liknar utpressning än regeringsförhandling. Dagens ledande centerpartister har – precis som partiets vice partisekreterare som nyligen gick till Vårdföretagarna – oftast välbetalda jobb i lobbyindustrin som väntar efter politikkarriären eller om de vill ta en kortare “timeout” från politiken. Det är länge sedan Centerpartiet var “småfolkets parti” eller ett folkrörelseparti.

Många av de ledande centerpartisterna har jobbat, eller strävar efter att jobba hos, de stora privata välfärdskoncernerna och deras lobbyorganisationer. Därför kan de spela ett högt spel, inte minst när det gäller att slå vakt om sin egen “alternativa arbetsmarknad”. Minns exempelvis hur kraftfullt Annie Lööf reagerade när den tidigare socialdemokratiska skolministern Anna Ekström under förra mandatperioden försiktigt nämnde något om bristerna i vårt uppenbart dysfunktionella och söndermarknadiserade skolsystem (se bilden).

Fast det var inte bara ”taleförbudet” mot kaosprivatiseringarna, som fanns inskrivet i Januariavtalet”, som skavde inom arbetarrörelsen. Vad vi såg var i praktiken en nyliberal precisionsbombning mot jämlikhetstanken och grundpelarna i den svenska modellen, som dessutom administrerades av en S-ledd regering. Privatiseringen av Arbetsförmedlingen, försvagningen av anställningsskyddet, stegen mot marknadshyror gick till och med längre än Anders Borg, Fredrik Reinfeldt och Moderaterna tidigare vågat sig på.

Jag minns ännu den chockverkan som vi upplevde i LO-borgen efter att vi läst igenom ”Januariavtalet”. En kollega uttryckte sig ungefär så här: “Det verkar som att Annie Lööf sagt till Stefan Löven att om jag ska spräcka Alliansen måste du spräcka arbetarrörelsen.” Det var också det som så småningom skedde. Kanske tydligast åskådliggjord av LAS-uppgörelsen, där fackförbunden splittrades och det fortfarande är en majoritet av LO-förbunden som inte skrivit under uppgörelsen.

Det är i ljuset av dessa ”pyrrhussegrar” som vi måste förstå Vänsterpartiets linje, när det gäller kravet om att få sitta med i den regering partiet stödjer. Det handlar om ett försök att tygla Centerpartiet och dessutom skicka en varningssignal till den högerflank som idag styr det socialdemokratiska partiet, om att inte så längtansfullt eftersträva ett nytt “januariavtal”. 

Att S-kongressen valde ett verkställande utskott (VU) som domineras av partidistriktet i Stockholms län och andra högerdistrikt har knappast minskat oron inom LO-förbunden och Vänsterpartiet (se min analys av S-kongressen i Arbetarbladet i somras). En överenskommelse i regeringsfrågan, i politiska sakfrågor eller efter budgetförhandlingar med något borgerligt parti kan och ska naturligtvis inte uteslutas, om det sakpolitiska och parlamentariska läget så kräver. Men detta bör vara “plan B”, inte huvudstrategin.

Vänsterpartiets strategi i regeringsfrågan handlar alltså, som jag förstår det, om att försöka förhindra uppgörelser som är impregnerade av näringslivslobbyns särintressen. Det handlar om att försöka motverka att S-ledningen, trots en rödgrön riksdagsmajoritet (S, V, MP) efter nästa val, strävar efter organiserat samarbete högerut. Eller om att, i ett läge där C blir vågmästare, ändå få igenom så mycket som möjligt av jämlikhetspolitik och avprivatiseringar i välfärden och infrastrukturen. Detta kan jag som “vänstersosse” förstå och till och med känna sympati för. 

En rödgrön valseger kommer dock inte av sig själv. Strategier, när det gäller “vem som tar vem”, är en sak. Men det måste också finnas en trovärdig och genomförbar reformplan med konkreta åtgärdsförslag. Endast så skapas entusiasm och ett brett stöd hos landets löntagare, det som måste vara reformmotorn i en hållbar samhällsförändring. Det skulle därför inte skada om S, V och MP i närtid presenterade några konkreta och gemensamma rödgröna vallöften.

Att slopa karensavdraget är definitivt ett sådant förslag. Men detta räcker inte. Inte ens på sjukförsäkringsområdet. I en kommande bloggpost ska jag utveckla vad jag tror behövs för att vi åter ska få en trygg sjukförsäkring. I sista kapitlet i min bok, Vi är inte maskiner!, beskriver jag en sådan reformstrategi mer i detalj. En liknande reformstrategi, utgående från en fördjupad samhällsanalys, behövs också på andra politikområden. Får vi en rödgrön majoritet (S, V, MP) efter nästa val bör det inte bara finnas en hyfsat uppdaterad äntringsplan för att besätta ministerposter, utan också en konkret reformlista som steg för steg kan börja betas av.

Just nu inger opinionsvindarna hopp om framtiden. Men räkna med att de kapitalstarka särintressena, som stöttar högern, kommer att gå på högvarv fram till valet. Vi som vill se en grundläggande samhällsförändring – med fördjupad demokrati, stärkt rättsstat och ökad jämlikhet – behöver samlas, prata ihop oss och enas om färdriktningen.

Man ska visserligen inte, för att citera en gammal centerledare, “sälja skinnet innan björnen är skjuten”. Men det är ändå en klar fördel om bössan är laddad och siktet rätt inställd innan jakten börjar…

Till sist hoppas jag ni alla, oavsett ideologisk grundsyn och partipolitisk färg, får en fin vinterhelg utan ”snökaos”. Och glöm inte att demokratin byggs underifrån. Uppifrån raseras den.

Ps. Bilden i början av detta blogginlägg är en akvarell som Ilse-Marie Rautio gjorde i början av året. Ds.

Äntligen har Socialdemokraterna satt ner foten när det gäller karensavdraget. S-kongressen i maj i år valde att lyssna till LO-förbunden och ansluta sig till den linje som Vänsterpartiet länge drivit. När alla rödgröna partier (S, V, MP) nu är eniga om att skrota den klasslagstiftning som karensavdraget innebär får vi en tydlig vänster-högerkonflikt i politiken. Detta gör det svårare för SD att fortsätta exploatera ett reellt och befogat missnöje hos landets arbetare. Det tror jag är bra för demokratin.

– skrivet av Kjell Rautio, 2025-11-17 –

Det finns naturligtvis en bakgrundshistoria i karensfrågan, som kan vara värd att påminna om. Jag tror att det i grunden är bra för demokratin att synliggöra så mycket som möjligt av det spel som pågår i “kulisserna” och påverkar vår vardag. Därför kommer jag i några blogginlägg den närmaste tiden att sätta ljuset på just detta på olika politikområden. 

Under de 14 år som jag jobbade som välfärdsutredare vid LO (2010 – 2024) låg sjukförsäkringsfrågorna hela tiden på mitt bord. Med åren blev det otaliga debattartiklar, inlägg på LO-bloggen och underlag till LO-ledningen om det orimligt strama regelverket, inte minst det orättvisa karensavdraget. Där synliggjordes en del av det fackliga påverkansarbetet i offentligheten. 

Det som inte syntes lika mycket var det arbete som skedde i stängda konferensrum, referensgrupper till offentliga utredningar, under arbetet med remissyttranden och i samtal med socialförsäkringspolitiker i riksdagen. Betydelsen av detta arbete ska inte underskattas. Det handlar ytterst om det som sociologen Walter Korpi kallat för “den demokratiska klasskampen”. Politik uppstår ju inte ur tomma intet. Oftast handlar det om hur olika ideologiska perspektiv, ekonomiska intressen och individuella maktambitioner – mer eller mindre dolda – nöts mot varandra och kämpar om inflytande. 

I några kommande blogginlägg ska jag lite mer djupgående analysera grunderna i borgarnas ”rehabiliteringskedja”, Socialdemokraternas 9,0-mål, den allmänna löneavgiften och konfliktlinjerna inom arbetarrörelsen och mellan de olika partierna i riksdagen (se även min bok, Vi är inte maskiner!). Det finns starka skäl till att inte enbart fixera sig vid karensfrågan, även om den gör stor skillnad i många arbetarhem. Men även andra delar av sjukförsäkringens regelverk påverkar vår maktställning och livssituation. 

När det gäller själva sakfrågan om karensavdraget har min efterträdare som välfärdsutredare, Isabella Selling, nyligen skrivit två högst aktuella och välformulerade analyser på LO-bloggen som jag varmt rekommenderar. Du kan läsa dem här och här. Som jag ser det håller inte sakargumenten för att behålla karensavdraget, varken sett utifrån jämlikhetsaspekten eller utifrån ett samhällsekonomiskt helhetsperspektiv. Men att ha rätt och få rätt är inte alltid samma sak. 

Under min tid som LO-utredare var frågan om karensavdraget en återkommande stridsfråga inom arbetarrörelsen. Ständigt högt prioriterad av oss från LO och inte lika angelägen för S-ledningen, oavsett om det var Stefan Löfven eller Magdalena Andersson som styrde partiet. LO-folket petade upp frågan på prioriteringslistan och S-ledningen och partihögern petade ner den. 

De skilda perspektiven inom socialdemokratin blev tydliga vid den förra partikongressen (2021). Kongressombud efter kongressombud, oftast med en LO-facklig bakgrund, ställde sig upp i talarstolen och argumenterade mot partiledningens konservativa linje och yrkade på att karensavdraget ska avskaffas. De berättade om hur orättvist karensavdraget drabbade dem själva och deras arbetskamrater. Det blev tydligt att det fanns en stark gräsrotsopinion i partiet för att slopa karensavdraget.  

Hade frågan gått till omröstning menar de kongressombud jag pratat med att det blivit en majoritet för ett avskaffande. Men S-kongressen 2021 körde ändå (eller kanske just därför) in frågan till förhandlingar i ett kongressutskott. Ut kom ett ”kompromissförslag” som innebar att karensfrågan skulle utredas, alltså inte avskaffas. Det blev alltså ett beslut som gick emot LO-facken, som vid en rad LO-kongresser fattat beslut om att arbeta för ett avskaffande av denna orättvisa klasslagstiftning. 

För att lugna den fackliga rörelsen fick jag och andra höra, av dem som varit delaktiga i den luddiga kompromissen, att det inte var frågan om utan hur karensavdraget skulle avskaffas. Dessutom skulle frågan snabbutredas och jag som LO-utredare skulle få möjlighet att påverka innehållet i utredningsdirektivet. Så blev det naturligtvis inte.

Efter S-kongressen 2021 tillsatte den s-ledda regeringen i mars 2022 en utredning som enligt direktiven skulle utreda om det var lämpligt att avskaffa karensen i sjukförsäkringen. Någon snabbutredning blev det inte heller, utan en slutredovisning i november 2023. Alltså ungefär två år efter S-kongressen. Inte konstigt att detta väckte en frustration i den fackliga rörelsen (se artikel i Altinget). 

I valet 2022 var det därför inte förvånande att högerpopulisterna i SD såg chansen att utnyttja sprickan i arbetarrörelsen och exploatera karensfrågan. SD klämde till med ett förslag om att avskaffa karensavdraget för välfärdsarbetarna i vården, skolan och omsorgen.  

Under valrörelsen 2022 fick jag en hel del mobilsamtal från desperata socialdemokratiska valarbetare, som berätta de att de förlorade debatterna mot SD i valstugor runt om i landet. De sade att det var svårt att möta argumentet att “SD ligger närmare LO än vad S gör när det gäller karensavdraget”. Dessutom raljerades det en hel del om att “sossarna begraver som vanligt en besvärlig fråga i en utredning”.

Vad gjorde då SD när man efter valet 2022 fick möjlighet att med en ny SD-stödd regering påverka lagstiftningen? Jo, man tillsatte en utredning. Som kom fram till att inte avskaffa karensavdraget, utan istället putsa till lagstiftningen lite och införa ett högkostnadsskydd för de som ofta var sjukskrivna. Alltså långt ifrån SD:s vallöfte 2022.

Det blev tydligt att SD använt karensfrågan som “valfläsk” för att locka arbetarväljare. När det blev skarpt läge i riksdagen prioriterade SD uppenbarligen andra frågor högre. Föga förvånande av ett rasistiskt populistparti långt ut på högerkanten. 

Där låg frågan när det var dags för S-kongress i Göteborg i maj 2025. Efter erfarenheterna från valet 2022 – och den interna fackliga frustrationen över hur frågan behandlats av partiledningen – hade allt annat än ett tydligt kongressbeslut om att avskaffa karensavdraget betraktats som “ett självdestruktivt vådaskott i foten”.

S-kongressbeslutet om att slopa karensavdraget innebär dessutom att den rödgröna oppositionen (S, V, MP) kan samlas kring en viktig löntagarfråga. I valet 2025 kommer karensfrågan av allt att döma bli en tydlig vänster-högerfråga som skiljer regeringssidan från oppositionen. Denna gång kommer det att bli svårare för SD att exploatera missnöjet med hur sjukförsäkringen fungerar.

Men blir det ingen tydlig rödgrön vänstermajoritet (S, V, MP) och Centerpartiet blir “vågmästare” hamnar karensfrågan mitt i “skottlinjen” i en eventuell budget- och regeringsförhandling. Centerpartiet vill nämligen behålla karensavdraget och är det av de forna allianspartierna som hårdast slår vakt om Reinfeldts “arbetslinje”, som innebär strama regler i både sjukförsäkringen och a-kassan.

I det läget är det upp till bevis för Magdalena Andersson och Mikael Damberg. Kommer de att prioritera ett avskaffande av karensavdraget eller väljer de att försöka förhandla bort kongressbeslutet? Frågar du mig, utifrån mina tidigare fackliga utredarerfarenheter, så är mitt råd till den som vill avskaffa karensavdraget att inte lätta på trycket i frågan. Även efter en rödgrön valseger.

S-kongressbeslut är en sak och beslut av en S-ledd regering något annat. Är det något jag lärde mig under de sista åren som LO-utredare är det att den gruppering som idag styr inom det socialdemokratiska partiet både behöver ett internt tryck (från LO-förbunden, Reformisterna m.fl.) och ett externt tryck (från Vänsterpartiet) på sig för att leverera konkret jämlikhetspolitik. 

Ser vi på hur de olika partierna drivit frågan om karensavdraget och andra sjukförsäkringsfrågor genom åren – såväl när det gäller opinionsbildningen som arbetet i riksdagen – är det framförallt Vänsterpartiet som sticker ut. Som tidigare LO-utredare med ansvar för sjukförsäkringen är min erfarenhet att Vänsterpartiet – och i viss mån Miljöpartiet – är de som det varit lättast att prata med när det gäller LO-förbundens synsätt och förslag på sjukförsäkringsområdet.

Hos Miljöpartiet och framför allt hos Vänsterpartiet finns en klar insikt om att dagens sjukförsäkring behöver genomgå grundliga reparationer, för att fungera som det trygghetssystem det var tänkt att vara en gång i tiden. Där finns den största sakpolitiska samsynen i sjukförsäkringsfrågan med LO-förbunden. Motsvarande politiska vilja finns hos de flesta socialdemokratiska gräsrötter jag träffat. Däremot har jag svårt att hitta samma engagemang hos dagens ledande socialdemokrater.

Detta är ett av skälen till att jag i valet 2026 sannolikt kommer att lägga min riksdagsröst på Vänsterpartiet. Det är dock inte det enda. Det finns även fler sakpolitiska och strategiskt politiska skäl för mig att göra så. Men detta ber jag om att få återkomma till i framtida blogganalyser.

Till slut vill jag tacka alla som orkat läsa så här långt. Det blev en ovanligt lång text. Men ibland tror jag det kan finnas en poäng i att tillåta sig “ta ut svängarna” lite och inte fixera sig vid antalet tecken och blanksteg.

Hoppas ni får en fin fortsättning på veckan. Och glöm inte att demokratin byggs underifrån. Uppifrån raseras den.

Jag har ju tidigare hotat med att börja blogga igen, nu på min frus gamla blogg Ett hjärta rött. Sedan dess har mycket hänt, som kommit emellan. Jag har lämnat det socialdemokratiska partiet och boksamtal, utbildningsinsatser och skrivjobb av olika slag har tagit tid. Ibland löper tiden iväg snabbare än man kan förutse.

Men nästa vecka är det dags för den första politiska bloggposten på drygt 12 år på denna blogg! Vi mjukstartar dock idag med lite poesi. Lördag är ju heller ingen dålig premiärdag. Förhoppningsvis bli det i framtiden längre och analyserande samhällspolitiska texter, åtminstone en gång var annan vecka. Däremellan kanske även någon kortare kommentar om dagspolitiken, filosofin, klimatet eller hur det är att vara människa.  

Nästa år i september är det ju dessutom riksdagsval i landet. Gissar att jag, som det “politiska djur” jag ju är, kommer att ha svårt att låta bli att ge uttryck för och sprida mina tankar och synpunkter. Den där gamle greken Aristofanes (445 – 385 f.kr) hade nog en poäng när han sade: “Den som inte intresserar sig för politik riskerar att bli styrd av idioter”. Och så kan det ju inte få fortsätta… 

Nåväl. “Mjukstartar” bloggandet med att lägga ut en dikt av Tomas Tranströmer. Min absoluta favoritdikt av honom är Guldstekel från diktsamlingen För levande och döda, som han skrev 1989. Men den är lite väl “somrig” en novemberdag. Så då får det bli vinterdikten “Från mars 1979” istället: 

“Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.”

(Tomas Tranströmer, i diktsamlingen Det vilda torget, 1983) 

Innan jag “stänger igen butiken” för denna gång kan jag inte låta bli att komma med ett skräckfilmstips. Vi såg nyligen The Donald Trump show, där skrämseleffekten är att detta sker på riktigt. Mitt framför våra ögon. Varje dag. Chanel 4 som gjort dokumentären, som är i tre delar, kommer förmodligen att drabbas av Vita husets bannbulla. De riskerar rent av att bli stämda av “The Donald”. Likväl har de gjort ett gediget journalistjobb. Se den! 

Hoppas ni alla får en riktigt fin helg! Och glöm inte att demokrati byggs underifrån. Uppifrån raseras den.