Den enda vägen förblindar

I svallvågorna efter det Tyska valet jublar givetvis de borgerliga ledarsidorna och gör som de alltid brukar göra – de talar om vad som nu är ”nödvändigt att göra” – som till exempel mer åtstramningar inom offentlig sektor, mer avregleringar och mer och större skattesänkningar. De rapar upp de nyliberala teserna och predikar ”om den enda vägen”. Den som enligt deras benfasta övertygelse måste följas även om det är ”svårt och kontroversiellt”.  Med andra ord – oavsett vad en majoritet av befolkningen vill, oavsett folkviljan (demokratin).

Själv har jag just nu boken ”Trondheimsmodellen”  av Aron Etzler på nattduksbordet. Den visar på en alternativ väg.  I Norge gjorde man tvärt om – efter år av avregleringar, ”avknoppningar”, utförsäljningar och privatiseringar – när resultatet ofta blev sämre arbetsförhållanden, dyrare och ineffektivare lösningar – man frågade fackmedlemmarna (norska LO) vad de ville. Gensvaret var entusiastiskt – äntligen fick man tala om vad som var viktigast, vad man själv ville istället för att få höra uppifrån vad som skulle göras –  eller ”vad som var nödvändigt att göra”.  Alla svar skrevs in i en databas, och utifrån detta material gick man sedan ut med kravlistor till de politiska partierna.

I de flesta Europeiska länder har processen, så här långt, varit den omvända. Trots att vi alla lever i demokratier har folken på många sätt blivit överkörda under de senaste 20-30 åren av beslutfattarnas och den nyliberala ekonomikårens ideologiska blindhet och religiösa övertygelse – som numera är upphöjd till EU-lagar.

Även nu när de ohämmade avregleringarna har visat sig skapa en av de värsta kriser vi har sett dras ingen lärdom – ”den enda vägen”  tycks för de nyliberala förkunnarna vara lika självklar som tidigare. Vi ser det tydligt på den svenska allianseregeringens politik. Visst kan man göra vissa populistiska eftergifter – som att skrika högt om att bonusar måste regleras – men för övrigt tycks kraven vara de samma som alltid; mer skattesänkningar,  mer avregleringar, mer utförsäljningar.

I Tyskland däremot dämpar nu CDU:s Angela Merkel Liberalernas förhoppningar om mera ”skattesänkningar och avregleringar”.

Citat, SvD;

”Jag är alla tyskars förbundskansler. Min politik riktar sig till unga och äldre, till löntagare och entreprenörer, till alla grupper i Tyskland”, sa hon och avvisade indirekt men bestämt allt som inte är brett förankrat i samhället.

Åtstramningar för att finansiera skattesänkningar uteslöt Merkel kategoriskt. ”Det vore helt fel. Vi skulle bara riskera att strypa konjunkturuppgången”, varnade hon.

Här i Sverige har vår nymoderata alliansregering en helt annan inställning. Här fortsätter utförsäljningar, skattesänkningarna och avregleringarna i ohämmat tempo. Vi går framåt på den enda vägen.

För ett år sedan var Anders Borg gäst hos den Tyska nyliberala tankesmedjan INSM.  Anders Borgs sa sig då veta exakt vad han ville göra, problemet var ”att bli vald och omvald för att kunna göra det.”

Och visst blir det ett problem. En regering blir lätt impopulär om de gör sådant som väljarna ogillar.

Anders Borg har sedan länge varit inne på samma linje. Det finns endast en väg – den rätta. I boken ”Generell välfärdspolitik – bara magiska ord” (1992), skrev han så här;

Att på ett rationellt och humant sätt nedmontera den generella välfärdspolitiken, i syfte att öka den allmänna välfärden, kommer att vara politikens och den politiska ingenjörskonstens viktigaste uppgift under de närmaste tre-fyra decennierna. Arbetet kommer att kantas av misstag, bakslag och besvikelser, precis på samma sätt som det mödosamma arbetet med att bygga upp modellen, men det måste ske.

I Sverige har vi alltså en regering som fortfarande tror på ”den enda vägen”.  Oavsett folkviljan eller demokratin. Den generella välfärdspolitiken ska bort! Det måste ske!

Hur vore det om man skulle lyssna på folket för en gångs skull?

Vill svenska folket ha skattesänkningar före generell välfärd? Vill de sälja ut statliga företag, privatisera sjukhus och låta riskkapitalbolag ta hem skattepengar från offentlig sektor i vinst? Vill en majoritet av svenskarna att sjuka människor ska kastas ut från sjukförsäkringen bara därför att de har fel diagnos, eller därför att deras ohälsa inte kan botas inom ett halvår? Vill vi att det ska vara gratis för företagare att vara fackanslutna men inte för anställda? Vill vi att pensionärer, sjuka och arbetslösa ska betala mer i skatt än de som jobbar?

Det finns många frågor man skulle kunna ställa…

Frågan är hur världen, Europa och Sverige hade sett ut om väljarna hade haft alternativ till den enda ”rätta vägen” de senaste åren?

För i ärlighetens namn – innan det norska initiativet kom (”Trondheimsmodellen”) har ingen frågat väljarna – man har försökt övertyga, och om inte det har fungerat – lurat och kört över, över en stor del av den politiska skalan. Även om ingen har gått så långt som ”det nya arbetarpartiet”.

Den enda vägen har förblindat – och förblindar än i dag…..

*

Bloggtips; Dan Josefsson om nyliberalismen, Kaj Raving om EU, Nemokrati om bokmässan, Sjölander om valet, Eva-Lena om utanförskapet, Alliansfritt Sverige om budgettaket

*
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, nyliberalism, tyskland, moderaterna, regeringen, ekonomi

intressant.se

Publicerat av Ilse-Marie den september 29, 2009

https://ilsemarie.wordpress.com/2009/09/29/den-enda-vagen-forblindar/