I dag backar socialstyrelsen, med Jan Larsson i spetsen, från sina nya riktlinjer vad beträffar utmattningssyndrom. Efter all kritik säger han sig ha blivit feltolkad och menar att noll dagars sjukskrivning endast ska gälla vid lindrigare tillstånd. Fortfarande verkar det dock inte finnas ”någon god vetenskaplig grund för några av de här riktlinjerna”, så som Jan Larsson tidigare sammanfattade de nya reglerna. Allt bygger alltså på precis samma lösa grund som sist.
En av de skarpaste offentliga kritikerna till de nya riktlinjerna när det gäller stressjukdomar visar sig i dag vara samma man som varit huvudansvarig för de kriterier på utmattningssyndrom som Socialstyrelsen tidigare har ställt sig bakom. Jörgen Herlofson skriver i dag en utmärkt artikel på DN debatt om ämnet. Han kritiserar riktlinjerna för att vara omänskliga och antihumanistiska. Han menar också att skälen till de nya riktlinjerna är uppenbara – dessa sjukskrivningar kostar samhället för mycket pengar.
Kritiken från Socialstyrelsens egen expert på ämnet måste rimligen svida. Den bekräftar också det vi redan visste – man bygger inte de nya riktlinjerna på någon som helst vetenskaplig grund. Reglerna är till största delen till för att spara pengar till nya skattesänkningar.
Allt går alltså helt i linje med vad den borgerliga regeringen vill åstadkomma. Ett samhälle där alla jobbar 110 procent – oavsett livssituation, sjukdom, värk eller smärta. Ett samhälle där vi föraktar och straffar de som inte uppfyller dessa kriterier, de som inte orkar med. Ett samhälle där vi föraktar svaghet. Sådana samhällen har funnits tidigare genom historien i många variationer – alla lika inhumana.
Frågan är – är det ett sådant samhälle vi vill ha? Ett samhälle där vårt värde bestäms enbart av det vi presterar – ingenting annat. I ett humant samhälle har rimligtvis alla människor samma värde och alla bör behandlas med respekt – oavsett hur mycket de kan eller orkar prestera.
Att det ska finnas någon form av riktlinjer beträffande hur lång en sjukskrivning borde vara vid olika sjukdomstillstånd kan tyckas rimligt. Men borde då inte dessa riktlinjer bygga på vetenskapliga grunder och inte ekonomiska hänsynstaganden beroende på vilken regering som sitter vid makten eller hur mycket en viss diagnos kostar samhället?
Riktlinjer kan dessutom lätt bli samma sak som hårdragna regler. När läkare och försäkringskassa i framtiden, i värsta fall utan att ta individuella hänsyn, följer riktlinjerna till punkt och pricka kommer stora problem att uppstå. Konsekvenserna kommer med största sannolikhet att i förlängningen kosta samhället betydligt mer pengar och många människor mer lidande.
Regeringen har avskaffat arbetsgivarnas ansvar för rehabilitering. Att i det läget avskaffa sjukskrivningar för vissa diagnoser, visar på en skrämmande attityd. Man säger rent ut att den som blir sjuk får skylla sig själv och klara sig själv. Desperationen många människor känner i dag – när de får veta att deras problem och lidanden är bagateller kan i värsta fall visa sig i självmordsstatistiken. Vi lever i ett skrämmande och inhumant samhälle – nu går vi med stormsteg mot framtiden med regeringen Reinfeldt i spetsen. Den framtid som enbart godkänner de allra starkaste och friskaste som fullvärdiga medborgare. Resten är till för att sparkas på, hånas och förminskas.
Vill ni följa med – eller har även ni fått nog nu?
En lysande artikel i ämnet ”utbrändhet” finns på SvD, skriven av författaren Johanna Nilsson
*
Andra bloggar om: politik, samhälle, alliansen, regeringen, fredrik reinfeldt, moderaterna, socialstyrelsen, utbrändhet, sjukskrivning, försäkringskassan, filosofi
Ett hjärta RÖTT 
Lars
/ augusti 14, 2007Obehagligt att människors sviktade hälsa/sjukskrivningar, och tydligen för dyra hälsovård ogenerat används som budgetregulator för att frigöra pengar till bortagande av förmögenhetsskatt, fastighetsskatt och subventioner till absurditeter som billiga poolskötare och hushållerskor för de som redan är fullt friska och mycket väl kan betala för den ”sammhällsservicen” utan generösa bidrag.
Och nu mullrar bibelhögern KD om sitt paradnummer till hemmafrubidrag och kräver förverkligande snarast.
Ska det också ses som ett led i att kraftfullt minska ”utbrändhet” hos de som inte ska beskyllas för att vara utfattiga precis..?
Mikael
/ augusti 14, 2007Med viss risk för att vara politiskt inkorrekt; varför är det fel att förakta svaghet?
Ta en person som Mahatma Gandhi som tog sig an en till synes omöjlig uppgift ock klarade av den efter många års stävan under hemska förhållanden. Många skulle säga att han var stark och beundransvärd och han är bara ett enda exempel; det finns många fler som beundras för sin styrka.
Om man på detta vis beundrar styrka och tycker att den starke är bättre än den svage, då följer det logiskt att den svage är sämre än den starke. Är styrka beundransvärt så är svaghet värt förakt, eller hur?
k
/ augusti 14, 2007Kom nu inte dragandes med att lidande skulle vara bra eller karaktärsdanande senaste talare!! En dylik syn är inget annat än ett maktmedel och för att hålla folk på plats och tysta och skamsna (jag förtjänar nog detta och det är nog för mitt bästa)!!
Och vilka är det som visar förakt för svaghet? Jo, det är de som är på väg att fatta de beslut som Ilse-Marie skriver om!!
Huvudet på spiken, Lars!!!!
Uffe
/ augusti 14, 2007Häpnar inför ovanstående postare.
Varför det är fel att förakta svaghet? Ja det undrade nog den gamle Adolf också. Hitler alltså. Vi kanske borde rensa ut det ”svaga” patrasket?
Är det sunt att förakta sina medmänniskor, oavsett ”starka” eller ”svaga”?
ilse-marie
/ augusti 14, 2007Till Mikael:
Varken styrka och svaghet är någonting som varar för evigt eller är definitivt. Ingen människa är rakt igenom ”svag” eller ”stark”. Att beundra människor som visar styrka i vissa situationer innebär knappast att man därför måste förakta svaghet. Vissa perioder i livet är vi alla svaga. Resonerar man som du skulle vi alltså alla gå runt och förakta varandra. Så skapar man knappast ett humant samhälle.
Mikael
/ augusti 14, 2007Ilse-Marie: Naturligtvis är ingen rakt igenom stark eller svag, men det betyder ju bara att ingen är rakt igenom beundransvärd eller föraktlig. Dessutom skall man kanske skilja på förakt mot _svaga_ och förakt mot _svaghet_. Det ena riktar sig mot personer, det andra mot egenskaper och handlingar.
Uffe: förtjänar inte en kommentar.
k: Det är inte vad jag säger. Man kan visa styrka i motgång. Att man blir sjuk kan man ofta inte rå för men hur man hanterar sin sjukdom är upp till en själv. Vissa väljer att kämpa, andra att bara ge upp.
Eva-Lena
/ augusti 14, 2007Just den där moderata människosynen att arbetslösa är lata och att sjuka egentligen inte är sjuka gör mig både förbannad och upprörd. Ökade krav på de som har problem medan arbetsgivarnas ansvar minskar. Visst märks det vilka som Reinfeldt stöttar. Och vilka som han vill jaga med blåslampa. Tre år till med denna politik, hur ska folk stå ut?
St Just
/ augusti 14, 2007Och vem är Mikael som kyligt konstaterar ”hur man hanterar sin sjukdom är upp till en själv. Vissa väljer att kämpa, andra att bara ge upp.”
Besök onkologen eller lungkliniken på din ort och lyckliggör de sjuka med ditt konstaterande ”Är styrka beundransvärt så är svaghet värt förakt, eller hur?”
Pia (Pimli)
/ augusti 15, 2007Vem vill inte ha styrka? Vem vill inte vara stark? Och så är det ju – att vi alla är starka ofta, men inte alltid. Och det är en chockartad upplevelse att plötsligt upptäcka att det där starka försvann. Gömde sig. Kom bort. Och plötsligt är man liten och full av ångest. Fast man ju var så stark. Förut.
Märkligt.
Vad gör man då?
Jösses Amanda
/ augusti 15, 2007Denna Mikael dundrar in med buller och bång och försöker styra upp människors ohälsa.
Din attityd avslöjar mer än tusen ord,dvs. du Mikael har hitills aldrig drabbats av ohälsa…
Trots det så anser du dej veta att största problemet är hur människor hanterar sin sjukdom…
Har du ingen egen erfarenhet av sjukdomar,så kan du här och nu sluta leka snusförnumstig…
Sen kan du hålla käften,ända till den dagen du har fått livserfarenhet.
För nog kommer din tid också ska du se,den dagen när du själv ”går på svag is”…
Och då blir jag INTE förvånad om du är den som gapar högst,eftersom du verkar sakna verktygen för överlevnads-teknik…
Uno Nilsson
/ augusti 15, 2007Bra rutet, Ilse Marie. Men backningen var halvhjärtad – Husmanskan menade att det var ett missförstånd, men jag litar inte på det. Kram
k
/ augusti 15, 2007I allt detta prat om styrka och svaghet slår det mig att det just ofta är de ”starka”, de som fixat en massa på arbesplatsen som plötsligt är helt slutkörda!! Och då står omgivningen där och fattar ingenting!
Och då får den förut ”starka” höra att den måste se till att sätta gräns och inte ta på sig så mycket… Det är alltid individen och den enskilde som det är fel på och följaktligen som ska ändra på sig. Men de utmattningsdrabbade vill inte stanna i detta tillstånd! De vill ur det, för det är inte kul!! (Men inte tillbaka till detsamma som gjorde dem utmattade).
Och den sjukskrivna kan få höra ”Ta dig i kragen!!” osv. Fast den ingen krage har (längre?) att ta sig i!!
Nej, varken styrka ellersvaghet varar för evigt, som Ilse-Marie så bra skriver!! Och det kan vara en synnerligen chockartad upplevelse för den starka samt även för denna/dennes omgivning att man inte bara är stark…
Hur kommer det sig att kvinnor har toppat sjukskrivningsstatisken? Beror det på att de är svagare? Eller kan det bero på andra saker?
Man behandlar bara symptomen, inte orsakerna. Och det beror inte på att inte kunskaperna inte finns, för det finns en MASSA kunskap OCH litt. i ämnet! Men man är inte beredd att sätta till de resurserna!!??
Här en insändare av en läkare och gestaltterapeut: http://www.dalademokraten.se/Opinion–Kultur/Oss-Dalfolk/5132/08/15/21585/
k
/ augusti 15, 2007Länken ovan verkar inte funka. är en som förhoppningsvis gör det: http://www.dalademokraten.se/Opinion–Kultur/Oss-Dalfolk/5132/08/15/Skjut-inte-pa-patienten/
Mona
/ augusti 15, 2007Bra inlägg i stort, men nu är det faktiskt så att just utbrända oftast är väldigt starka människor som har orkat brinna så pass länge som krävs för att man ska hinna bli utbränd överhuvudtaget. Uthärdar man svår sömnbrist eller dålig sömn med lågt återhämtningsvärde alltför bra, kan det ta flera år innan man brakar in i väggen, så det är snarare förakt för starka människor som inte längre orkar uthärda det omänskliga i en sådan livssituation, eftersom de är uttömda på energi och djupt förslitna i såväl nervsystem som kropp med förlorad livsgnista som oundviklig konsekvens, det hela handlar om: Förakt för starka människor som inte längre orkar uppbåda energi (som inte längre finns) för att orka fortsätta arbeta.
Om en svag inte orkar, kan man förstå, även om ett visst förakt är inbäddat i förståelsen, från vissas sida. Om den starke däremot inte längre orkar, finns ingen förståelse, men däremot minst tredubbelt så mycket förakt: Den starke är bara lat, inte sjuk eller utmattad av att arbeta utan tillräcklig sömn. Den starke ska bara ”ta sig i kragen”, men om kragen är utsliten, och det blir den om man tagit sig i den alltför många gånger… och det har de utbrända gjort!
(Bra inlägg nr 13 k)… Det krävs ingen styrka för att orka sparka nedåt på den som ligger, som regeringen gör. Därför kan vår regering knappast vara utbränd, som vissa menar, utan snarare i ett psykotiskt tillstånd med störd verklighetsuppfattning. Kanske vi borde tvångsvårda den, eftersom den utgör en samhällsfara … fast då blir den väl 10 ggr farligare, med tanke på psykvårdens haveri.
figurati
/ juni 30, 2008– Hur kommer det sig att kvinnor har toppat sjukskrivningsstatisken? Beror det på att de är svagare? Eller kan det bero på andra saker? frågar någon.
Kvinnor arbetrar gratis med det som hela samhället vilar på. De tar hand om andra människor. Ger av sin kraft till barn, gamla och utför fortfarande merparten av arbetet i hemmet.
Ensamstående mödrar är de mest utsatta. Nu får de heller inte arbeta deltid med bibehållen A-kassa om de väljer att lägga kraften på barnen istället för att tjäna pengar vara frånvarande och köpa prylar.
Regeringens politik är ett folkmord på kvinnor, som sker i det fördolda för ingen orkar säga ifrån.
Faller kvinnorna, mödrarna, blir barnen lidande. Blir barnen lidande får det konsekvenser i framtiden.
Vem är samhället? Och vad är samhället till för?
Samhället är sjukt, i obalans – och några får betala för det.