Obamas fredspris och ekonomisk tillväxt till varje pris

I går var det så dags för den stora Nobelpris-dagen….

Visst kändes det absurt att se en motvillig Barack Obama ta emot sitt fredspris – och hålla ett tal som till stor del handlade om krig. Och trots att vi nog är väldigt många som anser att Obama är ett jättelyft i förhållande till Bush, så är det svårt att förstå varför valet föll på just Obama. Hur tänkte egentligen kommittén?

Det är lite som att ge kemipriset till en ung lovande forskare – som visserligen inte har gjort någon upptäckt – men har goda intentioner. Det räcker inte – och det tyckte inte ens pristagaren själv!

En stor del av Obamas tal handlade också om att försöka urskulda och förklara sitt pris – trots att han uppenbarligen inte hade valt sig själv som pristagare (om han hade fått välja). Likaså hade Nobelpriskommitténs ordförande Jagland i sin tur fullt upp med att försöka försvara sitt val av pristagare. Det blev en absurd prisutdelning – där alla på något vis tycktes hålla andan.

Det Obama sa i sitt tal är förvisso sant – ibland är krig nödvändiga – även om konsekvenserna alltid är fruktansvärda. Frågan är om de krig USA har startat är det – var det?

Obama, citat DN;

– Jag har ingen lösning på krigets problem med mig hit. Men jag vet också att krigets instrument har en roll även för att bevara freden. Men denna sanning existerar jämsides med sanningen att krig, hur rättfärdiga de än kan vara, resulterar i mänsklig tragik. Mod och hjältedåd i krig eller orsaken till att de utbröt kan vara ärorika — kriget i sig är det aldrig.

Man kan konstatera att fredspriset inte på något sätt gör Obamas jobb lättare.

Nu skyndar Obama vidare till det stora klimatmötet. Än så länge vet vi ingenting om vad Obama kan lyckas åstadkomma – hur goda intentioner han än skulle ha. Kongressen kan sätta P för alla eventuella planer, och de krig och de ekonomiska och sociala problem Obama fick ärva är mer än vad någon ensam president kan klara av. Oavsett hur begåvad, energisk eller välvilligt inställd han (hon) är.

Till sist tror jag aldrig att världen kan komma till rätta med de miljöproblem vi står inför så länge ekonomisk tillväxt och vinstmaximering är de enda ledorden. Vi måste förändra vårt sätt att se på ”ekonomisk utveckling”, men också fundera över om det finns andra värden i livet än prylar, status och strävan efter ekonomisk rikedom och ständig tillväxt. Att utjämna de stora ekonomiska klyftorna i världen måste gå före målet att ständigt öka vår egen ekonomiska tillväxt. Vi har kommit till den gräns när ökad ekonomisk rikedom och tillväxt inte längre betyder ökad lycka . Det är hög tid att se över hur rikedomen fördelas istället.

Det traditionella BNP-måttet och sättet att räkna ut ekonomisk tillväxt på är ett problem. Ojämlikhet och stora ekonomiska klyftor kan förvisso leda till hög BNP tillväxt, men knappast till bättre miljö, lyckligare människor eller lyckligare samhällen.

Bloggen Utredarna tar upp ämnet, citat;

I rapporten “Measurement of Economic Performance and Social Progress” presenterade nyligen de världskända forskarna Joseph E. Stiglitz, Amartya Sen och Jean-Paul Fitoussi behovet av ett nytt synsätt på ekonomisk utveckling.

Man pekar bl.a. på att det traditionellt använda BNP-måttet inte kan användas för att förklara hur väl människors gynnas av ekonomisk utveckling, t.ex. när tillväxten ger stora ekonomiska klyftor. Trots hög tillväxt i ett land kan många faktiskt få det sämre än tidigare. Tillväxt kan inte heller användas som måttstock på välbefinnande. Om vi t.ex. har fastnat i en trafikkö på väg hem från jobbet försämrar det vår livskvalitet, men ökar tillfälligt tillväxten genom att det ökar konsumtionen av bensin, skriver de. Om vi dessutom vill att ekonomin ska vara klimatmässigt uthållig är BNP ensamt inget bra mått då det varken tar hänsyn till nedsmutsning eller klimatpåverkan.

Läs mer – Vår tids utmaningar kräver att vi förnyar vårt sätt att beräkna tillväxt (Utredarna)

*

Bloggar; Jinge, Feel in the blogg, Annarkia, Arbetarens klimatblogg,Fågelperspektiv, Nemokrati, Netroots

Mer bloggat; Ekonomikommentarer om Bolivia, Jonas Sjöstedt om opinionen

Media; SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6,

Mer lästips;

AB ledare – En livs levande fossil

AB debatt – LAS inte orsaken till ungdomsarbetslösheten

*
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Som regeringen bäddar får vi ligga

Nobelpristagaren Paul Krugman om krisen i Agenda;

– Jag uppfylls alltmer av en mardrömskänsla. Det vi ser nu påminner om det som hände under den stora depressionen. Men trots alla lärdomar – så gör vi inte det som måste göras.

– USA gör inte tillräckligt, men EU gör ännu mindre. Makroekonomiskt befinner vi oss i upp-och-ned-vända världen. De normala reglerna gäller inte. Sparsamhet är en synd, inte en dygd. Återhållsamhet och försiktighet är dåligt.

Samtidigt har vi här i Sverige en regering som om och om igen predikar återhållsamhet, försiktighet och sparsamhet. Just det som Krugman menar är helt fel medicin för att ta oss ur krisen. Han menar att regeringar som försöker att spara sig ur krisen istället kommer att få en allt större kris att hantera.

Den borgerliga regeringens obefintliga och passiva krispolitik kritiseras numera från i stort sett alla håll. Allt ifrån regeringens egen ekonomiska rådgivare Lars Calmfors till bankekonomer, opposition och fack. Mer stimulanser behövs! Stöd till välfärdstjänsterna i kommuner och landsting behövs! Satsningar på mer arbetsmarknadsåtgärder och utbildning behövs! Satsningar på miljö och klimat behövs!

I går presenterade också KI nya ”katastrof siffor”, och manade regeringen till stora satsningar. Både Fredrik Reinfeldt och Anders Borg upprepade sina entoniga mantran som svar…

”-Ordning och reda i statsfinanserna, försiktighet och sparsamhet.”

Men det är inte bara dagens krispolitik som regeringen missköter. Det kanske mest fatala är alla de misstag som begicks strax innan krisen bröt ut.

  • Man försämrade, försvårade och fördyrade medlemskapet i fack och a-kassa. Allt detta ledde till att nära ½ miljon människor lämnade a-kassan lagom till lågkonjunkturen.
  • Arbetsmarknadspolitiken urholkades kraftigt med minskade resurser både till utbildning och andra arbetsmarknadsåtgärder.
  • Sjukförsäkringen införde hårdare kvalificeringskrav och kortare tidsgränser. Allt fler sjuka utförsäkras (37 000 nästa år) och många av dessa kommer att hänvisas till Arbetsförmedlingen.

Våra socialförsäkringar har allt större hål och revor. De som tidigare kunde vara säkra på att få hjälp från a-kassan eller sjukförsäkringen hamnar nu allt oftare mellan stolarna eller helt utanför systemen. Allt fler hänvisas till kommunernas försörjningsstöd. Regeringen bäddade medvetet för en social katastrof lagom till lågkonjunkturen – nu börjar vi sakta se konsekvenserna.

I dag spår Anders Borg och regeringen att Sverige kommer att drabbas av ”massarbetslöshet” år 2011. Då beräknas arbetslösheten vara uppe i 12 procent. De av er med gott minne kommer säkert ihåg att Borg redan vid maktövertagandet deklarerade att –Sverige har massarbetslöshet. Till saken hör att den just då var exakt 6,1 procent.

Dubbelt så stor arbetslöshet som vid det borgerliga maktövertagandet – då först är det ”massarbetslöshet” i den borgerliga världen. Intressant att se hur begreppen ändras och att Anders Borg har makten att styra över begreppen – utan att ens bli ifrågasatt i media…..

Dagens Aprilskämt i DN var att kollektivtrafiken i Stockholm skulle införa gräddfiler. De som betala mer skulle få garanterade sittplatser, bättre service och få kliva på bussen först av alla. Skämtet var enkelt att avslöja – klasskillnaderna skulle bli för uppenbara, orättvisorna för tydliga och konflikterna för stora. Det är bättre att återinföra orättvisorna lite mer i smyg.

För det är precis den utvecklingen hela samhället går emot. De som har råd med en privat sjukvårdsförsäkring får gå före i kön och har numera sina egna kliniker och gräddfiler i sjukvården. Ibland är det inte så lätt att veta vad som är aprilskämt och vad som är verklighet…

Det riktiga Aprilskämtet som jag ser det är annars DN:s insida som idag har moderaten och Timbromannen Thomas Idegard som talar om ämnet ”solidaritet”. För honom är solidaritet det samma som välgörenhet.

”- Välgörenhet är vackert” säger Thomas Idegard.

Jag undrar om de som står i de allt längre matköerna till välgörenhetsorganisationerna på USA:s gator håller med.

I USA finns det ”drömsamhälle” Idegard talar om. Samhällets skyddsnät för de som förlorar jobben eller blir sjuka är minimala. Många går från att ena dagen ha varit en respekterad, hårt arbetande samhällsmedborgare till att, nästa dag som hemlös, tvingas tigga vid välgörenhetsorganisationernas soppkök.

Det är ”vackert” säger Tomas Idegard…..

homeless11

Bloggat; Jj,n, Politik&Filosofi, Röda Berget, Lasses Blogg, Åsa Westlund, Peter Andersson

Press; AB1, AB2, AB3, ABkultur, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12,

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

intressant.se

Regeringens snålhet bedrar visheten

Ingen tvivlar längre – vi befinner oss i början på den kanske värsta globala ekonomiska krisen sedan 30-talet. Den krisen föregicks, liksom dagens, av en period av blind tro på ”den fria och oreglerade marknaden”, de sociala skyddnäten var näst intill obefintliga. Konsekvenserna blev förödande.

Räddningen ut ur 30-tals krisen blev till slut aktivare stater, välfärdspolitiska projekt och offentliga jobbsatsningar. 8,5 miljoner amerikaner anställdes till exempel av staten för att bygga upp den moderna infrastrukturen.

Men, snart glömdes läxan om aktiva stater, regleringar och politiska ingripanden bort. Dagens kris har på samma sätt som 30-tals krisen föregåtts av en fundamentalistisk tro på ”den fria marknaden” och dess undergörande krafter.

I Dagens Arena skriver Björn Elmbrant om den amerikanska forskaren Peter J. Katzenstein. Han menar att svaga sociala skyddsnät skapar protektionism, medan ”öppna, dynamiska ekonomier som den svenska” klarar kriser bättre. Det som behövs är en generös a-kassa och en utvecklad arbetsmarknadspolitik. Sociala skyddsnät ger trygghet, upprätthåller efterfrågan även i kristider, och skapar förutsättningar att våga satsa framåt. Precis det som länge varit kännetecken för den svenska ekonomin och arbetsmarknaden.

Motsatsen hittar vi i USA. För de amerikanska företagen har till exempel sjukvårdskostnaderna blivit en ödesdiger konkurrensnackdel. De stora amerikanska biljättarna, som nu är på väg att dra med sig Volvo och SAAB i sina fall, beskrivs ofta som “sjukvårdsföretag med biltillverkning”. Sjukvårdskostnaderna uppgår till ca 10 000 kronor för varje bil som tillverkas. Motsvarande siffra i t.ex. Japan är 1 000 kronor – där företagen betalar via skattsedeln. De som förlorar sina jobb i USA, förlorar både sin sjukvårdsförsäkring och sin ekonomiska trygghet. Den kombinationen ger en säker grogrund för protektionism.

I Sverige har nu en del av vårt vinnande koncept naggats i kanten av den borgerliga regeringen. Många har lämnat a-kassan sedan reglerna skärpts, avgifterna höjts och ersättningen minskat. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder och vuxenutbildning har skurits ned. Vår ”öppna och dynamiska ekonomi” riskerar att bli alltmer protektionistisk.

Otryggheten och rädslan går hand i hand.

Samtidigt backar regeringen från allt ansvar. Inga statliga ingripanden finns i sikte. Det enda som står på den borgerliga agendan är gammal skåpmat som ytterliggare ”jobbskatteavdrag” och bleka halvhjärtade återställare på områden där riktiga satsningar skulle ha gjorts redan under högkonjunkturen.

Regeringens och den svenska statens passivitet är näst intill unik om man ser sig om i världen just nu. Överallt minns man läxan från 30-talet. Överallt inser man att tesen om den ”fria marknadens” allomfattande välsignelse var överdriven och ödesdiger. Staten måste ta sitt ansvar och satsa. Att stå passiva och titta på kostar i förlängningen betydligt mer än att ingripa. I vissa fall måste satsningen kanske till och med innebära att stödja och förstatliga för Sverige ytterst viktiga företag.

Nobelpristagaren Paul Krugman skriver i senaste numret av Arena om hur Obama ska hantera den djupa ekonomiska krisen;

…det skulle vara gynnsamt för den nya administrationen att framhålla hur konservativ ideologi, tron att snålhet alltid är bra, var med och skapade krisen. Det som F. D. Roosevelt sa i sitt andra installationstal – ”Vi har alltid vetat att tanklös egoism ger dålig moral; nu vet vi att det ger dålig ekonomi” – har aldrig varit mer aktuellt.

*

Press; AB 1, AB 2, AB 3, AB 4 , AB Melin, AB ledare1, AB ledare 2, SvD 1, SvD 2, SvD 3, SvD 4, DN 1, DN 2, DN 3, DN 4, DN 5

*

Bloggat; Alliansfritt Sverige om apoteken, JJ,n om politik och rattfylla, Resursbloggen om unga sjuka, Petter partikulär om nazister, likaså Queen of light

*
Andra bloggar om: , , , , , , ,

intressant.se

Kärlek och mänskliga rättigheter – oavsett religion

Visst borde alla människor ha rätt att gifta sig, oavsett vem man älskar – oavsett sexuell läggning. Själv tycker jag att det borde vara en självklarhet.

Men, debatten känns onödigt krånglig och låst i dag. Egentligen borde det vara ganska enkelt.

Vi kan inte, så länge vi har religionsfrihet, tvinga trossamfund och enskilda präster att viga homosexuella. Samtidigt borde vi inte heller låta någon myndighetsutövare (som kyrkan är i dag) få diskriminera människor beroende på sexuell läggning. Men varför ska då kyrkan ha kvar sin vigselrätt? Varför ska kyrkor – som inte kan garantera lika behandlig – överhuvudtaget få syssla med myndighetsutövning?

Nej, låt staten sköta myndighetsutövningen – att viga människor. Alla människor – oavsett sexuell läggning – utan diskriminering. För de som sedan vill ha en religiös cermoni (eller annan) ska det givetvis finnas den möjligheten. Det fungerar bra i många andra länder, varför inte här i Sverige?

Jag håller alltså helt med RFSU som skrev så här på SvD Brännpunkt för en tid sedan;

Att kyrkan och andra samfund i framtiden ska ha rätt att vägra viga vissa människor, bara för att de älskar en person av samma kön, innebär att myndighetsutövningen blir diskriminerande.

Men myndighetsutövning får aldrig vara diskriminerande. Inte någon annanstans i svensk lagstiftning finns det möjlighet för myndighetsutövare att diskriminera människor på grund av deras sexuella läggning.

I debatten har det förts fram förslag på att kyrkor och samfund helt enkelt ska tvingas viga alla som vill. Men det är inte en optimal lösning. Den grundlagsfästa religionsfriheten i Sverige är en viktig del av vår demokrati, och den varken bör eller kan man runda så enkelt.

Men om samhället inte vill tvinga trossamfund att agera mot deras övertygelse bör samhället heller inte delegera myndighetsutövning till dem.

Därför föreslår vi nu ett annat system: ta ifrån kyrkan och andra religiösa samfund rätten att viga folk. Återför myndighetsutövningen till staten, där den hör hemma, och sluta göra skillnad på människor.

Dessutom håller jag med Nyamko Saboni på SvD brännpunkt i dag. Religionsfrihet eller ”traditioner” får aldrig vara en ursäkt för kvinnomisshandel, mord, tortyr, tvångsäktenskap eller annat som kränker de mänskliga rättigheterna. De borde gälla för kvinnor såväl som för män – i hela världen.

berlusconi1

Förresten har ni väl hört om Berlusconis senaste fascist”skämt” – när han kallar Obama för ”ung, snygg och solbränd” under ett statsbesök i Ryssland. Berlusconi – en bra representant för EU? Nej, snarare skrämmande!

*

Bloggat om äktenskapslagen; Arvid Falk, Alliansfritt Sverige

Länk; Statskyrkans historia

Press: SvD 1, SvD 2, DN 1, DN 2, DN 3, AB Saboni

*

Bloggtips; Som jag bäddar om Verkligheten, Kvinnotankar om Obama och skilsmässor, Min äger CSN om svart o vitt, Badland Hyena om Palin, Ekonomikommentarer om Obamas seger, HBT-sossen om politiska bloggar, Motvallsbloggen om debatt och Josefsson
*
Andra bloggar om: , , , ,