Det handlar om solidaritet och omtanke

I dag är det 25 år sedan Olof Palme mördades. För de allra flesta av oss som var med då finns just den stunden, när vi fick veta vad som hänt, etsat i våra minnen för alltid.

Själv satte jag på TV:n tidigt på morgonen – klockan var inte ens 6 – för att se ett inspelat program från kvällen före på video. TV:n spelade sorgemusik och en bild visades från Sveavägen. Till slut förstod jag vad som hade hänt. Så såg jag DN:s första sida i brevinkastet. Stora svarta rubriker – Palme mördad. Senare på dagen åkte jag in till stan och passerade förbi mordplatsen på Sveavägen. Människor stod runt avspärrningen… överallt fanns tomheten, chocken. Ingen var oberörd – allt var overkligt.

Oavsett vad vi tyckte eller kände inför personen Olof Palme fanns han i våra liv. Han var en människa som inte lämnade någon oberörd. Han väckte känslor, han tog ställning, han dolde aldrig sin intellligens och han blixtrade till i debatter. För min egen del älskade jag just de sidor hos Olof Palme som jag vet att många retade sig på.

Men oavsett våra personliga känslor kring Palme som person, kan ingen säga emot det faktum att han betydde oerhört mycket för människor som kämpade för fred och frihet i andra länder runt om i världen. Överallt visste (och vet) folk vem Olof Palme var. Han vågade säga ifrån och tog ställning. Han gick emot stormakter och diktaturer – mot förtryck och för människovärdet. Han använde ord och uttryck som finns kvar för alltid. Vem minns inte ”diktaturens kreatur” eller ”satans mördare”?

I dag saknar vi honom mer än någonsin.

Det är som Olle Svenning skriver  i aftonbladet i dag, citat;

Olof Palme ställde sig på Rossio-torget i Lissabon 1975 och förenade sig med det folk som gjorde uppror mot diktaturen. Dagens europeiska politiker stänger in sig och gör kostnadsanalyser om de folkliga demokratirevolterna. Oljepris och invandrarströmmar väger tyngre än demokrati.

Att vända tillbaka till Palmeperioden är inte nostalgi; det är en påminnelse om demokratins och den internationella solidaritetens möjligheter. Det är vår egen tid som är så oändligt föråldrad.

Därför är jag demokratisk socialist
Jag är en demokratisk socialist med stolthet och med glädje.

Jag blev det när jag for omkring i Indien och såg den fruktansvärda fattigdomen fast en del var oerhört rika, när jag for runt och såg en på sätt och vis ännu mer förnedrande fattigdom i Förenta Staterna, när jag som ung kom öga mot öga med kommunismens ofrihet och förtryck och människoförföljelse i kommuniststaterna. När jag kom till nazisternas koncentrationsläger och såg dödslistorna på socialdemokrater och fackföreningsmän.

Jag blev det när jag fick klart för mig att det var socialdemokratin som bröt marken för demokratin i Sverige, när jag fick klart för mig att det var socialdemokratin som lyft landet ur fattigdom och arbetslöshet med 30-talets krispolitik. När jag själv fick vara med och arbeta för ATP och fick möta de privilegierades socialistkampanjer när vanliga löntagare ville trygga sin ålderdom, det var det ni höll på med då.

Jag blev det under många år av samarbete med Tage Erlander då jag lärde mig vad demokrati och humanism är och med nära vänner som Willy Brant, Bruno Kreisky och Tryggve Bratteli, som riskerade livet i kampen för människovärdet. Men viktigare är att jag bestyrks i min övertygelse när jag ser ut i världen, när jag ser krigen och kapprustningen och massarbetslösheten och klyftorna mellan människor.

Jag bestyrks i min övertygelse när jag i vårt eget land ser orättvisorna öka, arbetslösheten tillta, spekulation och fiffel gripa omkring sig. När jag ser hur högerpolitiken i land efter land driver ut människor i arbetslöshet, slår sönder tryggheten men ändå inte löser de ekonomiska problemen. När jag ser in i den framtid de borgerliga tydligen har att erbjuda där löntagarna ska bli fattigare och de rika rikare, där den social tryggheten blir bräckligare och lyxbåtarna fler, där solidariteten blir svagare och egoismen starkare, där de starka kan ta för sig och de svaga får ta skeden i vacker hand.

Visst är jag en demokratisk socialist. Jag är det med stolthet över vad denna demokratiska socialism har uträttat i vårt land, jag är det med glädje för jag vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter det borgerliga vanstyret. Och med tillförsikt, för nu vet människorna vad som händer med jobben och tryggheten och stabiliteten när högerkrafterna har ansvaret.

Jag är det på sätt och vis med ett roat leende för jag vet att den moderna svenska historien är full med värdefulla reformer som ni har skildrat som elak socialism men sedan slåss ni om att få äran av reformerna när människorna fått erfarenhet av vad den betyder.

Visst är jag demokratisk socialist; som Branting, när han genomförde rösträtten; som Per-Albin när han bekämpade arbetslösheten på 30-talet och talade om Folkhemmet; som Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och ATP. Det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan.

Ett annat starkt minne är när Anna Lind läste denna dikt av Helga Henschen på Olof Palmes begravning….

tala

du som ännu har läppar
tala

tala med grannarna i farstun
tala med folk på gatan
och i tunnelbanan

/…/

skriv ord på papper
på väggar och plakat
bär orden genom staden
högt över huvudet
så alla kan se
dela ut flygblad
om frihet, motstånd, människovärde
fred solidaritet

/…/

tala

du som ännu har läppar

ord kan bli solar
ord kan bli floder
ord kan öppna portar
och bygga broar
ord kan störta tyranner
om tillräckligt många
av oss
beväpnar sig med ord

tala tala
det är vår skyldighet
mot dem som talade
medan de ännu
hade läppar

Nu hänger det på oss som är kvar…..

Det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan.

*

Bloggat; Jinge, Alltid rött…, Röda Malmö, Bengt Bernström, Mitt i steget, Martin Moberg, Bengt Silfverstrand, Leif Mettävannio Netroots

Media; dn1, dn2, dn3, dn4, dn5, dn6, dn7, ab1, ab2, ab3, ab4, ab5, ab6, ab7, ab8svd1, svd2, svd3, svd4, exp1, exp2, exp3, svt1, sr

*
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

intressant.se

Lämna en kommentar

7 kommentarer

  1. Ulla

     /  februari 28, 2011

    Min son Kristian Ekenbergs recension av Göran Greiders bok ”Ingen kommer undan Olof Palme finns att läsa på http://www.arbetarbladet.se/kultur

  2. Maria

     /  februari 28, 2011

    Palmes ord är mer aktuella än någonsin, hans ord är som ett ljus i mörkret. Allt det han sa om höger politiken är i dag en reell verklighet.
    Olof Palme, saknar dig!

  3. Jag kunde bli urarg på Palme lite då och då, men idag saknar jag honom, precis som så många andra. Hans engagemang, hans känsla för medmänsklighet. Han var nog den siste levande politikern. Idag har vi bara zoombies till politiker.

    Sedan har Sverige internationellt levt på Palmes goda namn ända in i vår tid. Men nu börjar bilden utomlands av Sverige dock att förändras, bl.a. på grund av vårt deltagande i kriget i Afghanistan och vår nuvarande regering gör ju inte precis något som stärker Sveriges anseende utomlands och i länder där människor förtrycks. Människor i de länder som tidigare kände stöd från Sverige börjar inse att Sverige inte längre är vad det var, inte längre står upp mot förtryck och utsugning. Det är sorgligt, vid sidan av hur sorgligt det är att behöva se den välfärd som S byggde upp en gång, rivas ner och hur Sverige går politisk kräftgång i alla avseenden, och blir ett alltmer inhumant samhälle.

  4. Mrs

     /  mars 1, 2011

    Tack Ilsemarie för ett vackert inlägg om Olof Palme.

    Olof Palme symboliserar för mej de bästa åren i mitt liv där trygghet, solidaritet och medkänsla var en del av vardagen.

    Jag känner en stor saknad av det goda Sverige som inte längre finns.

  5. En annan Fas3:are

     /  mars 1, 2011

    Mitt i natten ringer telefonen. Telefonen står i vardagsrummet på ett bord borta vid de höga fönstren ut mot Hornsgatan. Jag tassar snabbt över de kalla golven och svarar. Det är en tjejkompis. Hon arbetar på en krog nere vid Stureplan och nu åker hon taxi. Hon talar osammanhängande. Jag fryser eftersom jag står naken men i skydd av de tunga gardinerna. Efter en stund lägger vi på. Min sambo har vaknat, eller väcker jag honom när jag kryper ner i sängen igen. Jag berättar att Olof Palme är död, att han har blivit mördad, att han är skjuten, att det hände på Sveavägen. Jag säger detta men jag fattar inte vad det betyder. Han begriper heller ingenting. Vi somnar om. På morgonen tänker jag att om något hänt så är det säkert något på TV. Jag slår på apparaten. Blir sittande hela dagen. Fast det är fullt pådrag tar det hela dagen att förstå att de bilder man visar från Sveavägen är verkligheten. Jag gråter, känner mig desorinterad, otröstlig. Jag är inte socialdemokrat, det är inte det, socialdemokraterna hade i mina ögon redan upphört att vara ett socialistiskt arbetarparti. Kanske handlar det om min första stora förälskelse… kanske ville jag att han skulle vara min pappa.

  1. Idén om den odelbara solidariteten lever fortfarande! | LO Bloggen
  2. Bakomliggande och grundläggande värderingar i politiken… « reflektioner och speglingar II…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: