Trovärdighet är nyckeln

I går kom siffror som visade att socialdemokraterna tappat ytterliggare väljare efter valet – medan moderaterna har gått framåt och nu är Sveriges största parti. Resultatet är knappast förvånande. Ingen kan ha undgått det kaos som uppstått inom socialdemokratin efter valförlusten – medan moderaterna och herrar Borg och Reinfeldt har hållit sig i bakgrunden och slickat i sig segerns sötma.

Det vi väljare har fått höra av socialdemokratiska företrädare har inte heller varit särskilt uppmuntrande. Vi hade ”fel” politik har det hetat. Dessutom har det gamla kodordet ”förnyelse” upprepats likt ett mantra. Ett ord som får många med hjärtat till vänster att känna uppgivenhet och motvilja. Inte så mycket beroende på att det skulle vara fel att förnya sig – men beroende på att ordet sedan 90-talet varit liktydigt med en nyliberal högersväng av politiken. Dessutom – var finns partiledaren? Nej, det är kanske inte så konstigt att många väljare vacklar.

Men, varför förlorade de rödgröna och S egentligen valet?

Jag tror att den socialdemokratiska valanalysen som lades fram i förra veckan innehöll många sanningar. Det handlade om en valrörelse utan ett tydligt budskap – där löften spreds till höger och vänster. Man försökte hela tiden skugga regeringen och hamnade på defensiven. Ena dagen skulle man höja bensinpriset och fastighetsskatten – nästa skulle man sänka skatten för pensionärer och ta bort rutavdraget, fixa fotbolls-EM och införa ”butlers i t-banan. Prioriteringarna i valmanifestet och valpropagandan var obegripliga och saknade udd – samtidigt som de viktigaste frågorna – och de övergripande ideologiska skiljelinjerna blev osynliga. Delvis beroende på moderaternas medvetna retoriska kullerbyttor – men också beroende på de rödgrönas och s otydlighet (och, i vissa sammanhang, feghet). Man vågade inte ta striden om socialförsäkringarna – med rädsla att stämplas som ”bidragsparti” – förrän ”de enskilda fallen” dök upp i media – och då var det för sent.

Men, det finns en fråga som man inte ens har vågat röra vid… nämligen ”ledarskapsfrågan”. Jovisst – S har ”sparkat” sin partiledare, men självkritiken har varit inriktad på allt annat än ”ledarskapet”. Nästan 84 procent av moderaternas väljare uppgav att partiledaren hade stor betydelse för deras val. För socialdemokraterna var siffran inte i närheten. De som röstade på moderaterna röstade till stor del på person – inte på politik, för S-väljarna var det tvärt om. De som var osäkra valde till slut den person de hade störst förtroende för – speciellt när det gällde det som till slut kanske blev viktigaste valfrågan – jobben och ekonomin.

Under lång tid före valet hade olika undersökningar pekat ut Reinfeldt som överlägsen Sahlin när det gällde ”att leda landet”. Media hade hittat Mona Sahlins svaga punkt och nötte in den i folks medvetande. Förtroendet sjönk i takt med antalet opinionsundersökningar. Men, det handlade inte bara om det ytliga mediala ”förtroendet”. Det handlade om den gamla barlasten Mona Sahlin bar på – hennes egna privatekonomiska missgrepp. Och det är ett faktum (även om det bär emot att säga det) – Mona Sahlin saknade helt trovärdighet när det gällde den ekonomiska politiken.

Vissa har försökt peka ut vänsterpartiet som de rödgrönas sänke när det gäller förtroendet för den ekonomiska politiken – även Mona Sahlin själv (nyligen hos Sverker). Men det är att ge vänstern en alltför stor betydelse i det rödgröna samarbetet. Sanningen är denna; Socialdemokraterna har traditionellt ett mycket stort förtroende hos svenska folket när det gäller ekonomin. Denna gång kunde man inte ta debatten. Mona hade inte kunskapen, men framförallt inte trovärdigheten.

Det fanns alla förutsättningar att slå hål på Anders Borgs myter – som att sparsamhet och försiktighet alltid är en dygd – även i kristider. Nu hade S både forskarna, fakta och verkligheten bakom sig – men man kunde och vågade inte ta den debatten på ett trovärdigt sätt.

Borgs ekonomiska politik var och är ett misslyckande. Arbetslösheten är betydligt högre än den var när han själv tog över (det han då kallade ”massarbetslöshet”). Klyftorna har ökat, investeringarna minskat, arbetsmarknadspolitiken har urartat till ett passivt förvarande av arbetslösa, utflipprad jobbcoaching för miljarder, och ”slavarbete” för långtidsarbetslösa.

Vem som än blir S nye partiledare måste den personen ha just denna trovärdighet. S måste kunna ta debatten – nu när fakta och forskning har visat att den svenska modellen, generell välfärd och jämlika samhällen är överlägsna den nyliberala återvändsgränd som alliansregeringen har slagit in på.

Den kritik mot Borgs budget och ekonomiska kris-politik som i stort sett alla (från borgerliga ledarskribenter till ekonomer, svenskt näringsliv och forskare) har uttryckt efter valet har gett de rödgrönas mer offensiva ekonomiska politik rätt.

Det var den inte den grundläggande politiken det var fel på, inte på ideologin, inte på värderingarna – det var valkampanjens feghet och missgrepp, prioriteringarna och – det politiska ledarskapet.

P.S. Ett tips till nästa gång – När M höjer bensinpriset har de inte detta som ett vallöfte – de bara gör det.

Till sist;

Borgs hyllade politik – inte särskilt ansvarsfull, citat E24;

Vår högt firade svenske finansminister Anders Borg hävdar att han för en ansvarsfull ekonomisk politik med sin ständiga betoning på ordning i statsfinanserna, med vilket menas budgetbalans och sparande. Lyfter man blicken något och sätter in Sveriges ekonomi i ett globalt sammanhang, vilket är det rätta för en öppen ekonomi som den svenska, så är detta kamerala fokus knappast ansvarsfullt, vare sig för Sverige eller för omvärlden. /…/
Sverige, liksom många andra länder, har nämligen exceptionellt goda förutsättningar för att göra stora offentliga investeringar. Det kan exempelvis vara infrastruktur, utbildning, forskning, rättsväsende eller varför inte integration av nysvenskar. /…/
Med det ensidiga och enögda fokus på skuldsidan i en stats balansräkning som Anders Borg och hans mera välklippta statsrådkollega och chef Fredrik Reinfeldt företräder gör att de glömmer bort att en stat även har tillgångar och att de är väl så viktiga att vårda som skuldsidan. /…/
Det är märkliga tider när en poet och Dalademokrat som Göran Greider förefaller ha bättre pejl på vad som är en ansvarsfull ekonomisk politik än vår finansminister.

*

Läsvärt;

LO-tidningen – V och MP inget sänke för S

Magnus Linton – Moderat metamorfos

Bloggat; Alliansfritt om fas 3, Esbati om ”utanförskapet”, Kaj Raving om invandringen, Martin Moberg om Fp, Netroots

Media; dn1, dn2, svd1, svd2, svt1, ab

*
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

intressant.se

Annonser
Lämna en kommentar

5 kommentarer

  1. Intressant. Du kommer med bra åsikter.

  2. Erik

     /  december 9, 2010

    En anledning kan ju vara att S samarbetar med SD. Väljare som inte gillar SD vill då kanske inte längre rösta på S heller.

  3. svensken har blivit den sanna egoisten utan tanke på annat än sig själv. Sverige är ett land som man inte längre är stolt över. Som vi behandlar arbetslösa och sjuka finns det ingen friskhet i. Detta nya samhällets cynism skapat av svensken och numera anammat av sossarna så vad fasiken finns det mänskliga partiet för människan

  4. Erik:
    För kort tid sedan beslutade regeringen, med stöd av SD att partistödet inte ska redovisas.
    Så jag förstår att du menar att det är fullt naturligt för högern att samarbeta med partier av det slaget så de förlorar inga röster på att samrösta med SD, medan S förlorar väljarstöd om de gör det. Och där tror jag att du har helt rätt.

  5. Erik

     /  december 11, 2010

    Kerstin, till skillnad från de s+v+mp behöver inte regeringen stöd från SD för att vinna omröstningar. Det enda de behöver är att de s+v+mp+SD inte gör gemensam sak.

    SD har bara politiskt inflytande när alla partier i det tidigare rödgröna samarbetet väljer att ge dem det, i strid mot sina vallöften.

    Alliansen gjorde inget sådant löfte utan lovade istället, mer realistiskt, att de inte skall samarbeta med SD eller förutsätta deras stöd. Det löftet håller de.

    Anledningen att de inte gick lika långt i sina löften som t.ex. Mona var att de var begåvade nog att insé att ett löfte att stoppa SDs inflytande till varje pris är ett löfte att lägga ned sina röster under mandatperioden. Mona var inte smart nog att se det och lovade därför en massa saker hon sen inte vill hålla.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: