Sortering av sjuka i A- och B-lag

Missa inte DN-debatt om sjukförsäkringen i dag. Där riktar forskare stark kritik mot den nya sjukförsäkringen; Den delar in sjuka i ett A- och B-lag, och det nya begreppet ”den reguljära arbetsmarknaden” skapar rättsosäkerhet och godtycklighet.

Citat DN debatt;

Sedan 1 juli 2008 bedöms rätten till sjukpenning enligt den så kallade rehabiliteringskedjan. Till skillnad från tidigare infördes en tidsgräns på ett år för sjukpenning. Tidsgränsen kan dock förlängas under vissa villkor och dessa villkor har sedan införandet förändrats efter kritik från bland annat läkarkåren (DN Debatt 2/12 2009). Gränsen är dock i vissa fall beroende på typ av sjukdom. Lagstiftaren räknar där upp vissa sjukdomar (cancer, ALS eller väntan på transplantation av vitalt organ) som skäl.

Rätten till sjukpenning efter ett år blir alltså beroende av vilken sjukdom den enskilde har. Vissa sjukdomar kan därför uppfattas som mer legitima och mer värda än andra. Människor med svår smärta på grund av sjukdomar i rörelseorganen räknas till exempel inte upp, lika lite som en deprimerad och suicidbenägen person. För den enskilde kan en sjukdom som inte betraktas som allvarlig av lagstiftaren ha svåra konsekvenser för möjligheterna till ett normalt liv både i arbete och på fritid. Å andra sidan kan vissa former av cancer behandlas framgångsrikt och på sikt innebära en mycket god prognos och normalt fortsatt liv även om personen behöver längre tids sjukskrivning.

Problemet är inte att man kan förlänga sjukpenningen för dem med allvarliga sjukdomar utan att man delar in de sjuka i ett A- och ett B-lag.

Även bedömningen av förmågan att arbeta ändrades år 2008, från att göras gentemot den ”normala” till den ”reguljära” arbetsmarknaden.

/…/

Hur arbetsmarknaden faktiskt ser ut eller vilka krav som ställs på arbetsmarknaden har inte berörts i lagstiftningen. Inte heller framgår om den enskilde ska kunna försörja sig på arbetet eller om bedömningen kan göras mot tillfälliga arbeten, som till exempel att vara skrivvakt på universitetet. Det som däremot framgår av lagstiftningen är att de arbeten mot vilka rätten till ersättning bedöms, inte behöver finnas tillgängliga för den enskilde. Det räcker att ett sådant arbete kan finnas. Så frågan är: Hur fiktiva får arbeten vara innan de inte längre finns på den reguljära arbetsmarknaden?

/…./

Läs hela!

Det är en mycket intressant och viktig kritik som de tre forskarna framför. Men, den är inte ny. Debatten om att införa en diagnosbaserad sjukförsäkring har funnits under en längre tid, och kritiken mot den nya lagens indelning av sjuka i ett A- och B-lag kom redan före den nya sjukförsäkringslagen infördes sommaren 2008.

Historien kring hur både moderaterna och svenska folket slutligen tycks ha accepterat att sjukförsäkringen enbart är till för vissa utvalda är intressant, och skrämmande. Jag granskade själv detta ämne för snart ett år sedan…

Behjärtansvärda diagnoser – sortering av sjukdomar, citat;

En starkt diagnosbaserad och samtidigt godtycklig sjukförsäkring växer fram. Det märkliga är att ingen reagerar denna gång. Kanske är det så att de bisarra och grymma konsekvenser som den första skrivningen av lagen fick har banat väg för att införa det som Moderaterna länge har varit inne på – en diagnosbaserad sjukförsäkring.

Mer pengar till de med ”allvarliga” sjukdomar mindre till de som bara har lite  mindre behjärtansvärda åkommor – och ingenting alls till de som sliter ut sig fysiskt eller psykiskt på sina jobb, eller har oturen att drabbas av (vad moderata talespersoner benämner) ”diffusa” diagnoser.

Men kritiken mot denna typ av försäkring har funnits länge. Redan när regeringens första förslag till ”rehabiliteringskedja” lades fram kom kritik från flera håll mot att man nu började undanta vissa diagnoser.

Karolinska Institutet (KI) påpekade t.ex. i sitt remissvar att ”Såväl medicinska som rättviseskäl talar för att vissa diagnoser inte skall ge rätt till högre förlängd sjukpenning än andra.” KI underströk också att ”sjukförsäkringen är en inkomstbortfallsförsäkring, där avsikten är att tillförsäkra personer en inkomst när man p.g.a. sjukdom eller skada inte kan försörja sig genom arbete.”

KI konstaterade att en grundprincip i den svenska allmänna sjukförsäkringen är och bör vara att det inte är sjukdomen i sig som ska ge rätt till sjukpenning, utan graden av arbetsoförmåga en sjukdom eller skada har lett till.

Det är också intressant att se hur debatten såg ut hos framförallt M långt innan valet.

Redan 2003 lade M fram ett förslag där man ville sänka ersättningarna  i bland annat sjukförsäkringen till 75 procent. Kritiken blev skarp och man backade. 2004 förklarade Fredrik Reinfeldt att ”väldigt sjuka” med vissa diagnoser skulle undantas.

Kritiken blev återigen massiv och 2005 retirerade Reinfeldt från en diagnosbaserad sjukförsäkring, citat;

– Vi har inte hittat något system som inte skulle upplevas som att vi sorterar sjukdomar.

Mikael Odenberg (M) sa så här i riksdagen samma år; 

– Man kan inte säga att någon diagnos eller sjukskrivningsorsak är mer behjärtansvärd än någon annan. Därför har vi kommit till slutsatsen att nej, det går inte att differentiera på det sättet, utan vi ska ha en enhetlig ersättningsnivå för alla oavsett orsaken till sjukskrivningen.

Nu står man alltså där med en nästan helt igenom diagnosbaserad sjukförsäkring. En försäkring som inte ens de mest råbarkade moderaterna ville ha för några år sedan. Nu ska vi helt plötsligt vara tacksamma för att människor i livets slutskede i alla fall inte tvingas bort från sjukförsäkringen på samma råa och hjärtlösa sätt som till exempel psykiskt sjuka eller fysiskt utslitna.

Vi har fått en sjukförsäkring som starkt påminner om resten av det nymoderata samhällsbygget. Där delas vi in i grupper – vissa har ett människovärde, vissa betraktas som värda att lyssna på och ta på allvar – andra är ”bidragstagare” och ”fuskare” som ”bara behöver ta sig i kragen”.

*

Bloggat; Annarkia, Fler bloggtips; Netroots

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,