Sjukdom eller sjukskrivning – vad gör oss sjuka?

Bloggen Storstad presenterade i går flera intressanta diagram baserade på den Nationella folkhälsoenkäten 2009. Där kan man tydligt se att människor som är sjukskrivna eller har sjukersättning oftare (än de som arbetar) är drabbade av svår trötthet, ångest och självmordstankar. Även arbetslösa mår generellt sett sämre än de som arbetar, men kommer ändå inte i närheten av de sjukskrivna.

Nu kommer frågan – vad är hönan och vad är ägget? Mår människor med ohälsa dåligt av själva sjukskrivningen eller är det så att sjukdom och ohälsa gör att människor mår dåligt?

I den borgerliga pressen är uppfattningen klar – det är de långa sjukskrivningarna  (i sig) som skapar ohälsa. De sjukskrivna som mår dåligt gör det för att de är sjukskrivna – inte för att de är sjuka.

För alla oss som någon gång själva drabbats av långvarig sjukdom eller ohälsa låter resonemanget helt galet – men myten är seglivad och har blivit till en ”sanning” som upprepas av allt fler. Den passar också bra in i den borgerliga sjukförsäkringen.  Man kastar helt enkelt ut sjuka från försäkringen – och hävdar att den handlingen i sig gör de drabbade friskare på alla sätt.

Men vad säger då de forskare som sysslar med just dessa frågor?

En av dem är psykiatern och smärtspecialisten Jürgen Linder, som Hanne Kjöller själv brukar använda sig av för att bevisa sin tes (att sjukskrivningar gör oss sjuka). Men inte ens han instämmer i resonemanget. Smärtpatienter  mår dåligt på grund av smärtan – inte på grund av sjukskrivningen. Så här sa han i en intervju i SvD, nov 20007, citat;

Varifrån kommer uppfattningen att den vanligaste orsaken till smärta är psykisk?

– Det är helt enkelt en vitt utbredd vanföreställning, säger Jürgen Linder. I 15 år försökte jag bota mina smärtpatienter med terapi. Nästan ingen blev bättre. Enligt sin egen patientundersökning har han i stället kommit fram till att det hänger ihop så här:

Visst, mer än varannan smärtpatient (54 procent) är deprimerad. Men det beror inte på att de kroppsliga symtomen har en grund i psykiska problem, utan på smärtan som sådan. Nästan tre av fyra smärtpatienter (72 procent) har rejäla sömnstörningar; de vaknar när de vänder sig, de sover oroligt, grubblar över framtiden.

En annan som har forskat i ämnet är Jan Lidbeck, överläkare och chef för Smärtrehab vid Helsingborgs lasarett. Han menar att det finns många gamla seglivade myter när det gäller långvariga smärttillstånd. Myter – som gör att smärtpatienter ofta blir misstrodda och kränkta av såväl läkare som av samhället.

Citat, HD, Smärtsam kamp mot gamla myter;

.myterna om smärtpatienterna lever kvar, och många omhuldar fortfarande teorier som är 50 år gamla. Fortfarande är det avgörande vilken läkare smärtpatienten först hamnar hos. Bemötande är av stor betydelse, att inte bli trodd, inte bli tagen på allvar, är förnedrande och kränkande. För många innebär sjukvården en tung vandring från läkare till läkare, i sökandet efter någon som kan ge en förklaring till den ständiga värken.
….

Den första myten smärtpatienten bemöts med är att hon/han själv framkallar symptomen bara för att slippa arbeta.
— Psyke och kropp påverkar varandra på ett komplicerat sätt. Det finns inget stöd för att sjukdom eller symptom skulle kunna framkallas för att människor ska slippa arbeta, säger Jan Lidbeck.

Myt nummer två som också den saknar stöd i modern forskning är att ju tidigare rehabilitering, desto bättre resultat.
— Att lära sig leva med långvarig smärta liknar mycket ett sorgearbete, man inser att livet blir sig aldrig riktigt likt igen. En rehabplan som kommer fel i tiden är dömd att misslyckas för de flesta och riskerar att totalt ramponera tron på framtiden.
— Man ska komma ihåg att dessa patienter lever i ett känslomässigt kaos, det gäller bara att överleva, de kan inte ta mer än en dag i taget.
Han understryker också att smärttillstånd som orsakas av störningar i CNS inte kan tränas bort. Tvärtom blir smärtorna oftast värre av fysioterapi som belastar en kropp som redan gör ont.
— Det är viktigt att göra en ordentlig smärtanalys, så att patienten inte blir ytterligare traumatiserad. Smärtupplevelsen är individuell, därför måste också rehabilitering och terapi vara individuella och ges när tiden är rätt för individen.

En tredje myt är att patienten när hon/han sjukskrivs, går in i en sjukroll som passiviserar och undergräver motivationen till att gå tillbaka till ett arbete. Det är ungefär 50 år sedan den teorin lanserades, men den lever ännu och används ofta som förklaring till långa sjukskrivningar.

Myt nummer fyra är att den som är sjukskriven har dålig motivation som ett slags karaktärsdrag, och det utgör ett problem.
— De här gamla teserna om sjukbeteende, sjukroll och sjukvinster med att man får vara sjukskriven, gå hemma och äta piller, smulas sönder med nya rön, säger Jan Lidbeck.
— Jag har haft patienter som upplevt stigmatiseringen som värre än exempelvis fibromyalgin i sig. Bemötandet kan vara en direkt orsak till att patienten är sjukskriven, en detalj man bör vara observant på.

Sammantaget kan man konstatera att dagens sjukförsäkring är en katastrof för de som drabbas av svåra och långvariga sjukdomar, skador eller långvarig smärta. Läkare och Försäkringskassan har numera till uppgift att stressa de sjuka att så snabbt som möjligt vara tillbaka på arbetet igen – inte att försöka bota, lindra och hjälpa. Om tiden inte räcker till blir de utkastade från försäkringen – och från arbetet och den gemenskap och trygghet som det ger.

I dag ställs många sjuka, skadade och utslitna inför ett helt nytt stresstillstånd – de drabbas av ekonomisk stress och oro. Många tvingas leva på anhöriga eller söka socialbidrag (något som till och med socialbidragsminister Husmark Pehrsson vid upprepade tillfällen rekommenderat de som hamnat i kläm). Som en sista utväg vänder sig allt fler till en välgörenhetsorganisation eller till kyrkan.

Hos Veckans Graf finns ett diagram som visar att de som har en låg inkomst och ekonomiska problem mår betydligt sämre än de som har god ekonomi och en hög inkomst. Visst låter helt självklart. Därför är det märkligt att man tror att sjuka skulle må bättre av misstro och ekonomisk stress och oro – ovanpå den stress och oro som sjukdomen och smärtan i sig för med sig.

Det behövs ett helt nytt synsätt. Bort med misstron och stressen – in med anpassade arbeten, rehabilitering och förståelse. De människor som har oturen att drabbas av sjukdom, skador och kronisk smärta är inte alls så olika de som fortfarande har ett jobb och är friska – även de mår bättre av trygghet och att bli tagna på allvar. Alla kan vi hamna där (även om många tror att de är odödliga och osårbara) – och då skulle nog de flesta av oss uppskatta om vi blev behandlade som fullvärdiga människor istället för fuskande parasiter….. vad tror ni?

*

Tidigare bloggposter; Nya Fuskkassan i nya SverigeSmärtsamma myter om smärta och långa sjukskrivningarHusmark gör alla fel med utförsäkringskedjan

Bloggat; Storstad, S-buzz

Senaste offren för den nya sjukförsäkringen; Är helt utan inkomst, Dråpslag på dråpslag, För sjuka för att kunna söka jobb, Utförsäkrad får ingen sjukförsäkring,

Bloggtips; Kulturbloggen om ökade klyftor, Stefans konspirationer om prioriteringar, Kaj Raving om klyftor, Alliansfritt om Borgs pinsamma miss, Eva H A om privatiseringen av LSS, Jinge om miljön, Stardust blogg om vem som bestämmer vem som är sjuk och intressanta länkarResursbloggen – en sång till modet, Peter Andersson om regeringens spel med välfärden

Netroots

Press; svd1, exp1, ab1, dn1,

*

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

intressant.se

Advertisements
Lämna en kommentar

22 kommentarer

  1. Barbro

     /  april 7, 2010

    Jättebra skrivet!!

  2. Marina

     /  april 7, 2010

    Kanon bra…tack:)

  3. Instämmer helt med dina åsikter. Dessutom en stor eloge för dina mycket välskrivna inlägg. För att inte tala om din grundliga research inför varje inlägg. Ge inte upp!

  4. Fille

     /  april 7, 2010

    Din analys är klockren och överträffar Raymans och Kjöllers ytliga Allianspropaganda med hästlängder.

    Fler behöver ta del av den kunskap du har, inte minst gänget runt socialförsäkringsministern. Deras ideologiska fundamentalism står sig slätt när den jämförs med den evidensbaserade kunskap du generöst delar med dig av.

    Ge aldrig upp! Människovärdet måste återupprättas! Tack för dina kloka ord! 🙂

  5. Det eviga tjafset om vem som gjorde vad. 2006 Det var det året vi fick höra och lära oss att sjuka egentligen inte är sjuka. De kan arbeta om de bara vill och arbetslösa kunde skaffa sig ett arbete bara de ansträngde sig lite mer. Svenska folket gick på Alliansens visa och man gav den enskilde skulden för sin situation. Fortfarande 2010 tjafsas det om huruvida människor är sjuka eller ej. Den arbetande svensken gnäller fortfarande över höga skatter även med mer i plånboken med jobb skatteavdraget. Hade svensken läst sin historia hade man kunnat få information om hur det såg ut innan välfärden byggdes upp och vilka som sa nej till
    1931: Nej till sjukkassan.
    1934: Nej till a–kassa

  6. Ett strålande bra inlägg!!!
    TACK!!!

  7. Har själv gått igenom hela svängen och känner igen precis det här dilemmat, både inifrån och utifrån. Det är inga nya teorier vi har att göra med. Vården som jag har mött i mitt fall har ständigt drivit frågan om sysselsättning, problemet var att detta resonemang skymde all annan rehabilitering som faktiskt var deras bord.

    Redan då i begynnelsen av min sjukdom hade jag inte rätt till att vara sjuk. Utan knuffades hit och dit mellan vård och FK, instanser och misstänksamhet, utredningar…Det var ett heltidsjobb att bara övertyga vården att man var sjuk.

    Men på den tiden fanns det arbetsverksamheter, det fanns rätt till halvtidsjobb. Jag orkade till slut med kurser, jag arbetstränade och försökte kombinera min mående med ett vanligt vardagsliv. Men jag stod alltid vid sidan av. Det var aldrig verkligt, men kunde inte delta – hur mycket man än försökte. Det fanns inget bot för mig från ”utanförskapet..”. Bland ”vanligt folk” fick jag jämt svara på frågan: ” varför är du sjukskriven ?” Dessutom fick jag stå till svars för att jag hade varit det ” väldigt länge..”

    Sånt knäcker en också.

    Men bättre med småtimmar på jobb eller sysselsättning än ingen alls. Tyvärr är ribban lagd så att alla inte tar emot arbetsträningar. Inte idag med alliansens politik. Jag har sökt minst 10 arbetsplatser med hjälp av ett rehabföretag men ändå fått nobben. Överallt, konsekvent.

    För vården har det ju varit bekvämt att lägga all tyngdpunkt på sysselsättning för patienten: de har ju helt sluppit det egna ansvaret att föra en dialog. Och en dialog är just vad man behöver. Samtal, att ventilera sig så att man orkar med resten. Men sånt fnyste de åt. Så jag blev utan allt till slut – vård och arbetsträning.

    Vården såg till att jag blev sämre när de drog undan och hånade den behandling jag behövde ( jag ansågs må för bra ) Och arbetsträningarna tog inte emot mig när jag hade en fast anställning på halvtid. Den blev jag också av med.

    Kontentan är: antingen mår man för bra eller så mår man för dåligt. Vården tror inte på en förrän det är försent och arbetsplatser tolererar inte underpresterande psykfall.
    Thats it.

  8. AK

     /  april 7, 2010

    Förutom att sjukdom och ekonomisk trångmål – som sagts – sätter spår i människors hälsa, lindras knappast besvären av en hård och cynisk arbetsmarknad och ett marknadssamhälle som inte efterfrågar människor med skröpligheter.

    Det trista och hemska är väl inte bara regeringens brutala politik med dess väl inövade lögner utan att mediasverige tiger eller samtycker i stora hela och att oppositionen inte hörs, inte törs eller inte förmår ha en vision om ett jämlikare och anständigare samhälle.

  9. Tack för ett kanoninlägg!
    Jag går själv runt med ständig smärta & kan skriva under på att alla dessa myter om ”såna som jag” nästan är värre än själva smärtan!

    Det är då själva fan, att man ska behöva lida själv, för att förstå att andra kan göra det!
    Varför kan man inte bara lyssna på oss som har erfarenhet, istället för att bygga på fördomarna & myterna till det blir den allmänna sanningen?

    Jag känner mej så maktlös & förbannad!!!
    Tack för att du belyser detta, det BEHÖVS!!!

  10. Det här handlar inte alls, från Alliansens sida, om att få folk rehabiliterade och ut i arbetslivet igen, som de påstår. Det handlar i själva verket om två helt andra saker:

    1: Dels ska de sjuka (även de arbetslösa) klämmas åt ordentligt, för att fungera som varnande/avskräckande exempel: Om jag sjukskriver mig kan det gå med mig som med X, så jag jobbar på trots sjukdom och smärtor resp: Om jag protesterar mot arbetsförhållanden kan jag bli arbetslös etc.

    2: Dels ska åtgärderna driva lönerna neråt – rejält neråt!

  11. Abacus

     /  april 8, 2010

    TACK! Mycket, mycket bra skrivet!

  12. Tina

     /  april 11, 2010

    Instämmer med de flesta som skriver här.
    Har själv haft värk i 20 år, men Förs.kassans jakt på att bevisa att jag var friskare än jag var gjorde att jag gick i väggen.
    Det räckte inte med värken utan jag blev deprimerad av all stress.
    Hör och häpna, då ansågs jag vara så sjuk att jag fick stadigvarande sjukersättning.
    Kvar står jag med värk och sviterna av en depression.

  13. Eva

     /  april 11, 2010

    Arbetsmarknaden (tidning från Arbetsförmedlingen) har låtit partiernas ledamöter i socialförsäkringsutskottet bedöma hur rehabiliteringskedjan fungerar så här långt och om de vill förändra något i framtiden. Det är intressant läsning. Här är frågorna:
    1. Vad är bra med rehabkedjan?
    2. Vad är dåligt?
    3. Vad bör ändras?
    4. När införs ändringarna?

    http://www.arbetsmarknaden.se/Article.aspx?a=75550&c=37412

    Läs gärna de länkade artiklarna också:
    •Utmaning hjälpa alla sjukskrivna
    •Många för sjuka för Arbetsförmedlingen
    •Personal vill se mer medicinsk rehabilitering

  14. lasse

     /  april 12, 2010

    Det hela handlar om den nyliberala ekonomiska politiken som såg dagens ljus i slutet av 70-talet och omfamnades även av högersossarna då. En ekonomisk modell som främst handlar om finansiella saldin. Feldt och högersossarnas inklusive Palmes personlige ekonomiske rådgivare Eklunds stora besvikelse var att man inte med vildsint devalvering och konsumtionsåtstramande skattehöjningar lyckade sänka folks reallöner mer än man gjorde, det motsträviga folket gjorde vad man kunde för att kompensera sig för den internationella och inte minst den inhemskt politiskt skapade inflationen. Man var mäkta förgrymmade när de svenska löntagarna i slutet av 80-talet ägnade sig åt en ohemul sk ”köpfest”, dvs de hade kommit tillbaks på den reallönenivå de haft ett decennium tidigare.

    I princip kan man säga att Borg och Alliansen gör ett nytt försök nu med vad högersossarna ansåg sig ha ”misslyckats” med på 80-talet.

    Löntagarnas ”köpfest” fick snabbt ett abrupt slut med den borgerliga regimens stålbad i början av 90-talet som skapade den då största arbetslösheten sen 30-talet. Man fullständigt slog undan benen för den inhemska ekonomiska aktiviteten, förvisso var det då också en internationell konjunktursvacka men den stora arbetslösheten skapades av den politiska attacken på den inhemska ekonomin. En attack som sen underhölls av den efterföljande sosseregimen, hade inte kronan släppts och USA återigen dragit igång den internationella ekonomin och skapat stora exportöverskott hade sossarnas sk budgetsanering inneburit en än värre katastrof än det var. Den stora arbetslösheten ”åtgärdades” genom att folk försvann ur den officiella arbetslöshetsstatistiken till andra sociala system.

    Med ett makroekonomiskt system som medvetet håller uppe arbetslösheten kommer inget detaljduttande i systemen att skapa fullsysselsättning, enkelt beskrivet här ur ett Australiskt perspektiv. One hundred dogs and 94 bones.

    Svepskälet för Nairu och liknande tank är att det skall motverka inflation, det reala skälet är naturligtvis att göra folket dvs arbetstagarparten på marknaden maktlösa gentemot motparten. Man kan notera att inflationssnacket alltid rör sig i modellens värld och inte den reala. Någon real lönedriven inflation har vi inte haft idet här landet sen rekordåren på 50 och 60-talet. Den inflation vi haft efter den tiden har varit i huvudsak importerad internationell inflation och inte minst inhemsk åtstramningsinflation när vi gått över den importerade.

    En lustig sak i det hela är att de återkommande domedagsprofetiorna om den ökande försörjningsbördan 40-talisterna kommer att innebära. Man kan notera här att det hela tiden rör sig inom abstrakta finansiella saldin aldrig om de realekonomiska förutsättningarna som kan förväntas föreligga. När dessa ”ekonomer” begränsar sig till modellernas finansiella abstraktioner och nogsamt undviker det realekonomiska bör varningsflaggor åka upp, då är det troligen fråga om ideologi och politik. Samma vetbästare har aldrig haft det minsta bekymmer för vilken försörjningsbörda det inneburit för det arbetande folket att man bedrivit en ekonomisk makropolitik som skapat ett stort utanförskap i ”kampen mot inflationen”.

    Bill Mitchell tar upp frågan om den kommande ökande försörjningsbördan ur ett perspektiv som går utanför den snäva nyliberala ekonomiska tänkandet som tyvärr även de förmenta vänsterexperterna här i landet verkar ha svårt att bryta sig ur.

    Vän av ordning frågar sig vem man skall rösta på om man vill ha en real politik som skapar fullsysselsättning som är den enda reala ekonomiska politik som kan upprätthålla våra sociala system och klara den kommande ökande försörjningsbördan med fler gamla.

  15. Hej! Jag har som gynekolog och psykiatriker träffat mängder med kvinnor med långvariga smärttillstånd. MÅNGA …jag säger inte alla….men MÅNGA visade sig lida av PTSS= posttraumatiskt stresstillstånd. Skrämmande andel av dessa hade ett sexuellt trauma ”i botten”, övergrepp som barn, våldtäkt. Av överlevnadsskäl förtränger många sådana hemska historier, dvs. minns dom inte …förrän de i en trygg relation kan ”vakna”…och läka….

    Det krävs många samverkande faktorer för att man ska kunna läka de såren…..och där är det irrelevant att tala om psykiskt eller fysiskt….vi har bara kroppen att härbärgera vårt psyke i …och bara kroppen att uttrycka oss med……psyket fladdrar som bekant inte omkring friställt från kroppen….

    Två nödvändiga faktorer:

    1. Trygghet. Inga nya hot på gång, Där kommer ekonomisk otrygghet in som en hindrande omständighet när man hotas av indragen sjukpenning

    2. Kunniga, respektfulla behandlare som kan erbjuda kontinuitet till överkomligt pris. Svårt att få till stånd i den offentliga sjukvården som är organfixerad och fragmentiserad ….i någon slags effektivitetstänkande som är kontraproduktivt.

    Jag har varit delaktig i forskningsprojekt omkring detta.
    Monica Mattson hette min samarbetspartner som skrev avhandlingen

    http://linkinghub.elsevier.com/retrieve/pii/S1360859297800630

  16. SusSi

     /  september 26, 2011

    Åhh, vad bra skriver och väl underbyggt- kunde man försöka få regering och riksdag, Försäkringskassa, socialminister mfl, att förstå denna skrivelse- hur ska man uttrycka sig för att de ska förstå- ja precis så här är det !

  1. Jinges Web och Fotoblogg » Reinfeldts slipslösa försök
  2. Den Monstruösa normaliteten eller Medelmåttans tyranni « Nemokrati
  3. Det här med väderkvarnar « Storstad
  4. Att äntligen veta! « PåRiktigt
  5. Att äntligen veta! | PåRiktigt 2.0

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: