Nog nu – det har aldrig handlat om fusk

Under lång tid har det i den allmänna debatten om sjukförsäkringen och sjukfrånvaron funnits en rad ”sanningar”.  Sjukfrånvaron har sedan början på 2000-talet till stor del förklarats med ”fusk”, ”attityder” och nu senast med att människors  ”tolerans för lidande” har minskat. Startskottet kom när Alf Svensson i maj 2002 anklagade både de sjukskrivna och deras läkare för fusk och lättja.

Dessa ”sanningar” har sedan dess till stor del förts fram och hamrats in av den borgerliga pressen. Till slut tycks de flesta svenskar  ha accepterat förklaringarna och därför har det varit naturligt att rikta in alla åtgärder för att minska sjukskrivningarna mot de sjukskrivna och deras läkare (intyg)  – mot deras ”fusk” och ”slapphet” och mot deras ”attityder”.

Detta synsätt har varit extra tydligt i den borgerliga alliansens jakt på de sjukskrivna. Man jagar människor istället för orsaker. Man gör strukturella problem till individuella. Man har stängt ute alla andra förklaringar – all forskning, all kunskap – allt som inte stämmer in i den förutbestämda bilden man har målat upp.

Katrine Kielos skriver i dag om Statsvetaren Björn Johnson nya bok i ämnet – Kampen om sjuk frånvaron.

Så här står det i presentationen av boken, citat;

Efter att kostnaderna för den svenska sjukförsäkringen skjutit i höjden vann bilden av de sjukskrivna som fuskare och inbillningssjuka mark i början av 2000-talet. Vad som inte kom fram i debatten var att antalet nya sjukskrivna faktiskt inte hade ökat särskilt mycket. Istället var det rehabiliteringsarbetet ute på arbetsplatserna som hade havererat, med allt längre långtidssjukskrivningar som resultat.

Björn Johnson, statsvetare och forskare vid Malmö högskola, tecknar i Kampen om sjukfrånvaron ett stycke socialpolitisk nutidshistoria. Han visar hur debatten definierade om sjukfrånvaron från ett arbetsmiljöproblem till att handla om överutnyttjande och fusk. Johnson visar hur ett allt mer polariserat och onyanserat debattklimat ledde politikerna att fatta beslut på bristfälliga och i vissa fall direkt felaktiga grunder.

Liknande förklaringar har funnits länge – men inte många har lyssnat. Det har varit enklare att skylla på individer, ställa hårdare krav och kasta ut människor från försäkringen – allt för att kortsiktigt spara pengar utan att tänka längre än näsan räcker.

Forskaren Tor Larsson på Arbetslivsinstitutet fann till exempel redan 2005 just detta när han analyserade sjuktalen.

Citat, SvD 17 oktober 2005;

Tre skeenden har varit avgörande:

Den ekonomiska krisen svepte bort lättare jobb som var mycket värdefulla för rehabilitering.

Arbetsgivarnas rehabiliteringsansvar minskade som ett resultat av hur en rad AD-domar om LAS tolkats.

Genom arbetsmiljö- och rehabiliteringsreformen 1990, stoppet för statsfinansierad företagshälsovård 1992, och lagen om allmän sjukförsäkring från 1995 bröts det gamla systemet för rehabilitering ned.

Fram till dess sköttes svåra sjukskrivningsfall av särskilda anpassningsgrupper ute på arbetsplatserna. I dem satt chefer, fackliga företrädare, företagsläkare och försäkringskassan i regelbundna möten. Till sitt förfogande hade de statliga resurser för behandling, utbildning, deltidspensionering och i sista hand skattefinansierade lönebidrag.

Det var ett system där alla parter vann. Företaget kunde utnyttja resterande arbetsförmåga hos drabbade, och samhället slapp betala hel pension, säger Larsson.

Förändringarna innebar en medikalisering av sjukskrivningsbesluten, och ett myndighetsstyrt system för rehabilitering, enligt institutet.

Därmed fick man inte stopp på sjukperioderna, och där är vi nu, säger Larsson.

Arbetslivsinstitutets uträkningar visar att minst två tredjedelar av den ökade sjukfrånvaron beror på att sjukskrivningarna ökat i längd, inte på att fler personer sjukskrivit sig.

Mindre än ett år senare vann den borgerliga alliansen valet (september 2006). Strax därefter lade man ned hela Arbetslivsinstitutet.  På så vis kvävde man forskningen och kunde med all kraft ägna sig åt att bekämpa det påstådda ”fusket” – utan att behöva bry sig om fakta. Resten är en pågående sorglig nutidshistoria….

Mer pågående nutidshistoria….

Även läkarintygets roll i sjukförsäkringsprocessen förändrades på 1990-talet. Från att tidigare ha varit ett stöd för patienten, förvandlades det till ett av FK:s utredningsverktyg – när sjukförsäkringens mål under 1990-talet förvandlades från fördelnings- till styrpolitiska (kostnadsminskning genom resultatstyrning) . Läs artiklarna i Läkartidningen. ”Nyckfull hantering av läkarintyg” och ”Det renodlade medicinska arbetsoförmågebegreppet är fejk

*

Missa inte de Rödgrönas svar till Reinfeldt och Veronica Palms svar till Gunnar Axén och Helena Rivière – ”Smutsigt grepp av Moderaterna

De båda moderata politikernas påhopp och öppna hånande av en enskild individ som drabbats av alliansens utförsäkringskedja är ett lågvattenmärke – men egentligen inte ologiskt. Genom Peter Anderssons blogg hittar jag till Resurs som har länkat till en bok utgiven av Helena Rivière – ”Bidragskulturen”. Utgiven av Timbro 1998 – där Rivière hånar socialbidragstagare i bästa Reinfeldt-stil. Och vad Gunnar Axén brukar ägna sig åt vet vi ju alla... inget nytt under solen alltså….

*

Till sist måste jag glädjas med alla SAAB-anställda, och alla andra som är beroende av SAABs fortsatta framtid. Ni lyckades bevara framtidstron och hoppet trots regeringen och Maud Olofssoninte tack vare….

*

Tidigare bloggposter;
Sanning och konsekvens för Reinfeldt
Smärtsamma myter om smärta och långa sjukskrivningar
De som förbrukats måste förnedras
*

Bloggat, sjukförsäkringen; Röda Berget, Peter Andersson, Silvertörne, Fritt ur hjärtat,Eva Hillén Ahlström, Kaj Raving, Min kramp,
Om SAAB; Annarkia, Björn Andersson,Veronica Palm,
Mer; Ekonomikommentarer om hur klyftorna kan minskas, Reflektioner och speglingar om The spirit level, Netroots

Press; DN1, AB1, SvD1,
*
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

intressant.se