Vad har vi egentligen råd med?

Bara hälften av skolans pengar går till undervisning skriver Lärarnas Riksförbund på DN debatt. Dessa fakta är givetvis alarmerande.

Citat, DN;

Vårt land utmärker sig internationellt genom att en liten andel av grundskolans totalkostnad går till undervisningen, endast 50,1 procent. Motsvarande siffra för OECD-länderna är 63,6 procent.

Nästan samtliga länder som har tydligt bättre resultat i senaste PISA-undersökningen satsar en högre andel på undervisningen än Sverige. Ska resultaten förbättras måste staten se till att betydligt mer än hälften av grundskolans totalkostnad går till undervisning.

Det märkliga är att när man på DN debatt söker efter förklaringar till varför det ser ut som det gör riktar man relativt ensidigt in sig på ”kommunaliseringen” som startpunkten för den negativa utvecklingen.

Men, i början på 90-talet genomfördes även friskolereformen av regeringen Bildt. En konsekvens av detta är att kostnaderna för allt annat än undervisning har skenat. Ökad administration, tomma lokaler, marknadsföring och ”mutor” för att få elever att söka sig till skolan kostar pengar. Bra betyg har blivit en konkurrens fördel istället för ett mått på verklig kunskap. Det borde vara av intresse att även se över vad denna reform har kostat (och kostar) skolan.

Arbetaren, citat;

När friskolereformen genomfördes på 1990-talet ökade mängden elever varje år. Nu minskar i stället elevkullarna samtidigt som antalet friskolor ökar kraftigt. För de kommunala skolorna innebär det stora neddragningar och även nedläggningar.

De senaste fyra åren har eleverna i den svenska grundskolan blivit 100000 färre. Samtidigt startar drygt 200 nya friskolor under 2008.

Sedan friskolereformen 1992 har kostnaden per elev ökat med drygt 50 procent i den kommunala grundskolan (inflationen för samma tid är 22 procent). Samtidigt har lärartätheten minskat något och andelen obehöriga lärare ökat, så det är inte där pengarna har hamnat. Däremot har antalet tomma lokaler ökat och utgifterna för marknadsföring har blivit stora för både friskolor och kommunala skolor.

”Mutor” för att få eleverna att stanna kostar också pengar, enligt gymnasieläraren och författaren Karl Ågerup som har arbetat på en friskola i Stockholm. Han har skrivit boken Barnens marknad om sina upplevelser.
– Vi gick på bio, bowling, bjöd på restaurangbesök… rektorn sade rent ut på ett personalmöte att nu handlar det om underhållning mer än undervisning. Han sade att han var tvungen att hålla eleverna kvar till varje pris för att inte gå i konkurs.
Men trots att undervisningen prioriterades ner fick eleverna höga betyg.
– När för många fick IG så fick vi order från skolledningen att hålla muntliga förhör. Om eleven klarade en fråga så skulle han eller hon få godkänt.

Mer som stjäl pengar från skolundervisningen;

  • I Sverige får friskolor drivas i vinstsyfte. I de flesta jämförbara länder som USA, Norge, Danmark, Nederländerna eller Finland är det inte tillåtet.

*

Till sist… ni missade väl inte gårdagens lästips där Ann-Marie Lindgren frågar sig ”- Var är logiken i att direkt stimulera landstingens kraftiga kostnadsökningar för medicinskt onödiga läkarbesök, samtidigt som man skär ner Försäkringskassans utgifter för människor med verkliga hälsoproblem?”

Citat, LO-tidningen;

…….

I landstinget i Stockholm har borgerligheten infört s k fritt vårdval inom primärvården, innefattande fri etableringsrätt för privata läkarmottagningar. Detta har lett till en ökning av läkarbesöken med 20 procent, motsvarande en kostnadsökning med 270 miljoner kronor.

….
Alltså: Sverige har inte råd att låta svårt sjuka människor vara sjukskrivna, men vi har utan problem råd med kraftigt ökade kostnader för läkarbesök vid lindriga åkommor som botar sig själva. När det gäller förkylningar är det bara patientens bedömningar av vårdbehovet som ska styra, men handlar det om arbetsförmågan hos en långvarigt sjuk person spelar inte ens uppfattningen hos patientens läkare någon roll. Det är helt OK att med ersättningssystem som direkt driver på överutnyttjande av sjukvård. Men det är otänkbart att ta kostnaden för en deltidssjukskrivning för en person som rent teoretiskt skulle kunna hitta ett heltidsjobb inom någon annan, opreciserad del av arbetsmarknaden.

Var är logiken? Vad är det för världsbild bakom prioriteringen att direkt stimulera kraftiga kostnadsökningar för medicinskt onödiga läkarbesök, men nödvändigt att skära ner utgifterna för människor med verkliga hälsoproblem?

Tja, ska man gissa på den gamla tesen att intresset aldrig ljuger? Det fria vårdvalet skapar nya stora förtjänstmöjligheter för privata företag. Och dessa privata mottagningar hamnar främst i områden där borgerliga väljargrupper dominerar.

Medan långtidssjukskrivningar mer drabbar LO-grupperna, eftersom de är mer utsatta för förslitning i arbetslivet – exempelvis av de städjobb, som statsministerns pressekreterare nyligen framhöll som så utmärkta exempel på ”arbetslinjen”.

Sammantaget kan man fråga sig – vad har vi egentligen råd med som samhälle? (Om vi nu utgår ifrån att vi fortfarande vill vara ett sammanhållet samhälle – där vår gemensamma välfärd betalas gemensamt via skatten.)

Har vi verkligen råd att skänka miljoner och miljarder av de skattepengar som är tänkta att gå till välfärden till riskkapitalbolag och privata vinstintressen – men inte till vård efter behov eller till en skola som fungerar för alla elever?  Dags att prioritera – eller ta steget fullt ut. Sköt dig själv och skit i andra- samhället….

*

Lästips; The Blues Brothers (AB-ledare)

Bloggpost; Det svenska friskolevansinnet

Bloggat; Röda BergetAlltid rött alltid rätt, Peter Andersson, Netroots

Fler bloggtips; Alliansfritt Sverige om illusionisten Reinfeldt, Enn Kokk – Är du lönsam lille vän?

Press; SvD1, DN1,

*
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,