Attityder, fakta och myter

Gellert Tamas nya bok ”De apatiska” recenseras i dag på två ställen i DN. Den ena står Hanne Kjöller för, den andra Maciej Zaremba. Åsikterna om boken går i sär. Kjöller har invändningar mot en rad detaljer som i slutändan gör att hon konstaterar att Tamas värld och nya bok är ”svartvit”.  Zarembas recension går i motsatt riktining. Han kallar den för en ”skakande berättelse om hur ett samhälle överger sina grundvärden.” Sällan har jag läst två recensioner i samma tidning om samma bok som går så på tvärs med varandra. Frågan är – vem ska man tro på?

Om jag själv ska recensera de båda recensenterna utifrån hur de annars brukar skriva och beskriva sin omvärld skulle jag kunna använda mig av Kjöllers ord ”svartvit”, kanske speciellt när det gäller Kjöller själv.  Kjöllers genomgående tema (när det gäller sjuka och  sjukskrivna)  brukar vara att framförallt kvinnors ohälsa beror på ”inställning till livet” och deras ”grundstämning” istället för dålig arbetsmiljö och verklig ohälsa. Fakta som motsäger hennes resonemang undviker eller bortförklarar hon. Kanske har hon samma utgångspunkt när det gäller apatiska flyktingbarn, kanske deras tillstånd mest beror på deras ”inställning” till livet? Hennes värld (när det gäller vissa ämnen, speciellt psykiskt och fysiskt lidande) har varit, efter vad jag har kunnat se, minst lika ”svartvit” som någon annans.

Därför känner jag att jag måste gå vidare. Dels vill jag givetvis läsa boken själv, dels vill jag läsa fler recensioner. Vad tycker andra? Vad skriver egentligen Tamas, och hur?

Själv har jag inte läst hans nya bok (än), men väl ”Lasermannen” som jag tyckte var oerhört intressant och välskriven. De artiklar Tamas tidigare har skrivit i ämnet har varit skrämmande och avslöjande, och berättat helt nya fakta.

Till exempel har vi ofta fått höra att vi tog emot så enormt mycket flyktingar i förhållande till resten av Europa (den bild man fått i media). Så här såg siffrorna ut, citat;

Mellan 1994 och 2003 var den genomsnittliga beviljandegraden i EU 14 procent, motsvarande siffra för Sverige var 2,7 procent.

…Enligt UNHCR:s statistik för 2004 beviljade Österrike asyl till 59 procent av de sökande från Azerbajd­zjan, Frankrike beviljade asyl i 56,9 procent av fallen och Belgien i 43,4 procent. Motsvarande siffra för Sverige var  1,4 procent.

I Aftonbladet har Ann Charlotte Ahlstadt läst och recenserat boken. Hon skriver så här, citat;

….genom ett enormt researcharbete punkterar Tamas inte bara rykten om manipulering och simulering. Han gestaltar också detaljerat och trovärdigt en omvänd häxprocess, där vuxna med makt – statsråd, psykologer, psykiatriker, poliser och journalister – utan bevis vittnade falskt mot barn.

De apatiska är en fet läxa till oss alla; om ryktesspridning, vår blick på De Andra och systemens godtycklighet. Men jag tror att den svåraste uppgiften ligger på politikernas bord. I Världens lyckligaste folk visar Lena Sundström att främlingsfientlighetens väg till politisk/journalistisk mainstream i Danmark gick via de etablerade partiernas försök att tillfredställa Pia Kjærsgaards presumtiva anhängare.

Återstår bara att läsa boken själv….

På tal om psykisk ohälsa och attityder….

Ett positivt initiativ tar faktiskt regeringen när de på DN debatt talar om att det behövs en attitydförändring i samhället när det gäller psykisk ohälsa. Man talar vackert om hur kunskapen både i vården och i resten av samhället måste öka. Ingen kan förneka att det låter bra, frågan är väl bara vad regeringen själva har gjort hittills. Hur är deras ”attityd” gentemot psykiskt sjuka, och psykisk sjukdom?

Kanske borde de börja med att rannsaka sig själva. Så här drabbar nu deras politik på sjukförsäkringsområdet psykiskt sjuka runt om i landet. Citat, sr;

Psykiskt sjuka och andra som blir av med sin tidsbegränsade sjukersättning kan tvingas vända sig till kommunen för att få socialbidrag.

I Eskilstuna kommun, har fler än tidigare, sökt socialbidrag, på grund av att de den senaste tiden fått sin sjukersättning indragen, på grund av hårdare krav. Berit Berglund, på mottagningsenhetens försörjningsstöd, i Eskilstuna, säger att den senaste tiden kommit folk, som oväntat, och med kort varsel, blivit av med sina sjukersättningar.

– De som har kommit till oss har mist sin inkomst från den ena månaden till den andra så de har inte haft en chans att göra nåt åt sin situation säger Berit Berglund

– Det är de små människorna som kommer i kläm, så säger Berit Berglund när vi avslutat intervjun och jag precis ska gå.

Hon syftar bland annat på de med psykiska diagnoser som utgör en tredjedel av alla som går på tidsbegränsad sjukersättning.

Regeringens politik skapar också psykisk lidande och ohälsa hos tidigare fysiskt sjuka. Citat, VF;

Människor som tidigare inte varit psykiskt sjuka blir sjuka av oro. Personer som redan lider av psykisk ohälsa blir apatiska och riskerar att hamna i ren misär. De stenhårda regler för sjukskrivning som Försäkringskassan ålagts att följa slår hårt.
– Vi ser redan effekterna och vi bävar för vad som ska hända fram­över, säger Ninna Lundin Söderlund, psykolog vid vårdcentralen i Filipstad, och Christel Iversen, personligt ombud i Östvärmland.

Ett par exempel på hur psykiskt sjuka behandlas i dag i alliansens Sverige. Allt på grund av regeringens politik och deras nya sjuka sjukförsäkring. Visst behövs det en förändring – särskilt när det gäller regeringens egen attityd i frågan.

Deras mytbildning om ”fusk” i sjukförsäkringen, som började med KD:s egen Alf Svensson, kan i vissa fall nästan jämföras med den om ”apatiska barn”, i alla fall i samspelet mellan makten, media och mytbildningen….

*

Bloggtips; Peter Andersson, JJ.n, Trollhare
*
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,
intressant.se

Annonser
Lämna en kommentar

9 kommentarer

  1. Fille

     /  oktober 1, 2009

    Jag håller med dig. Visst är det ironiskt att de som själv har störst problem med sina attityder till psykiskt sjuka människor (d.v.s. regeringen) ska ändra andras attityder…

    …fast vi får ju inte glömma bort att det snart är val och allianspolitikerna vill ju då (trots deras inhumana sjukförsäkring) framstå som medkännande och humana… 😉

  2. Kanske måste man börja med tvångsvården, den del där psykiskt sjuka lättast blir förnedrade; den undanskymda del Anna Odell pekar på.

    För om man tillåter olika former av tvång, t ex tvångsmedicinering med förvånansvärt skadliga effekter, brutal behandling av rädda (dvs psykotiska) personer – kommer då inte alla ”psykiskt sjuka” att åtminstone delvis bli fråntagna sina rättigheter ”för de vet inte sitt eget bästa”.

    Sverige ligger enligt en del särskilt illa till, bl a genom att rättssäkerheten i länsrätterna starkt kan ifrågasättas.

    Jag funderade över detta när jag läste ett inlägg av en människorätts-aktivist som hamnade i tvångsvård i England genom en illvillig anmälan. Psykiatrin stämplade henne genast som ”svårt psykiskt sjuk” som det skulle ha hetat i Sverige och hon sades vara i ”oundgängligt behov av vård” för annars var det fara för hennes hjärna, den skulle ta skada av den ”sjukdom” hon led av.

    Hon försökte protestera, berättade att hon var en yrkeskvinna som hade mycket att stå i och att hon skulle på ett möte. Psykiatrin trodde inte på henne utan sa att det hon sa var fantasier och att det verkligen tydde på att hon behövde vård. Ju mer upprörd hon blev desto klarar framstod hennes sjukdom för psykiatrikerna på kliniken i England.

    Hon lyckades ändå få tillstånd att ringa ett samtal (en rättighet som man ibland inte tillåter tvångsintagna) och en av hennes kontakter lovade försöka kontakta myndigheterna.

    Det tog ett par dagar. Under tiden påbörjade psykatritrikerna en tvångsmedicinering av henne, med starka neuroleptiska preparat (även kallade antipsykotiska dito), dvs preparat som man nu från bl a djurförsök vet skadar hjärnan. Om skadorna kan gå tillbaka vet ingen ännu. Det finns inga försök som visar det. Skadorna sker initialt snabbt, åtminstone med vissa preparat. Ett par veckor ger stora skador.

    Ett par dagar senare blev hon frisläppt. Hon hade varit helt frisk, men upprörd över behandlingen. Hon har själv berättat historien efter det att hon återhämtat sig så pass mycket efter neuroleptika-behandlingen att hon klarade av det.

    Ni tror kanske att detta hände för länge sedan och att rättssäkerheten i Sverige är större?

    Det hände just nu. Och jag har tyvärr sett i rättsfall i länsrätterna att tvångsmedicinering i Sverige kan du inte få upphävd. Alls. Så jag undrar hur det hade gått i Sverige.

    (Tyvärr ligger hennes berättelse ännu inte öppet tillgänglig på nätet.)

  3. LP

     /  oktober 2, 2009

    Man bör hålla isär frågan om de sk ”apatiska flyktingbarnen” med tillhörande bok av Tamas, och frågan om den svenska psyksjukvården. ”De apatiska flyktingbarnen” är en fråga som på ett intrikat sätt är sammanflätad med svensk invandringspolitik, bilden av Sverige i vissa delar av världen, med frågan om hur de organiserade invandringsströmmarna till Sverige fungerar mm. När man inleder med att debattera Tamas partsinlaga och sedan direkt går över till att dskutera den svenska psykvården, kan man lätt ge intryck av att det helt otvivelaktigt var så att barnen verkligen var sjuka.

    Jag har inte läst Tamas bok, men när jag tar del av det som sagts kring fallet får jag verkligen inte alls intrycket av att saken någonsin klargjordes. Det som däremot blir väldigt tydligt är att det finns politiska motiv bakom båda sidors påståenden. Detta förvånar mig knappast då denna fråga tillhör det område som det är tabu att tala klarspråk om i dagens Sverige, nämligen invandringspolitik och kriminalitet (i detta fall kan det röra sig om bedrägeri) bland asylsökanden och invandrare.

    Man kan nämna flera exempel, men Elisabeth Höglunds knappt årsgamla artikel är väl ganska talande för att beskriva hur denna fråga behandlats i media. Citat:

    ”Mellan 2003 och 2006 behandlades 424 apatiska flyktingbarn i Sverige. Märkligt nog kom hela 85% av barnen kom från f.d. sovjetrepubliker som Azerbajdzjan, Kirgizistan, Uzbekistan och Kazakstan samt från Kosovo och Serbien/Montenegro i forna Jugoslavien. Det handlade framförallt om minoritetsgrupper som romer och uigurer.
    Flyktingar från dessa länder ansågs inte ha asylskäl i Sverige, eftersom länderna inte längre befann sig i krig. Den enda möjligheten att få asyl var på rent humanitära grunder.
    En lång rad märkliga iakttagelser gjordes:
    1. De asylsökande barnen gick in i sitt apatiska tillstånd direkt efter det att familjerna fått avslag på sina asylansökningar.
    2. De sjuka barnen blev i flertalet fall friska, så fort föräldrarna beviljats permanent uppehållstillstånd i Sverige.
    3. Fenomenet uppgivenhetssyndrom bland flyktingbarn var helt okänt i länder utanför Norden (läs Sverige).
    4. Det mycket stora antalet apatiska flyktingbarn.
    5. Epidemin följde hela tiden samma mönster.
    6. Flertalet familjer saknade identitetshandlingar, något som gjorde, att ingen visste, om de apatiska barnen var föräldrarnas biologiska barn eller ej. DNA-prover fick inte tas, eftersom det ansågs integritetskränkande.
    De så kallade ”snälla” grupperna i debatten, bland annat barnläkarna, vägrade se dessa omständigheter, vägrade inse, att det kanske låg en hund begraven någonstans.
    När andra läkare, sociologer och vårdpersonal försökte ge en avvikande bild, förlöjligades de, förtegs eller beskrevs som invandrarhatare och rasister. Det här var något av det mest obehagliga jag upplevt i Sverige.

    Själv arbetade jag på den tiden på SVT:s Aktuellt, en redaktion, som drev en närmast kampanjliknande och okritisk journalistik kring de apatiska barnen. Jag mådde fruktansvärt dåligt, när jag insåg, att det inte gick att föra en sansad diskussion på redaktionen om hur det här fenomenet skulle bevakas. Det blev därför ett av skälen till att jag senare sökte mig därifrån och började arbeta på Rapport igen.
    Kära före detta kollegor på Aktuellt: För mitt samvetes skull är jag tvungen att berätta detta.
    Och så till alla berörda: Gör inte om misstagen från förra gången. Ljug inte. Våga ifrågasätta. Det tjänar inte minst dessa utsatta barn på.”

    http://www.expressen.se/kronikorer/elisabethoglund/1.1363690/elisabet-hoglund-darfor-slutade-jag-pa-aktuellt

    Kjöllers färska artikel i DN som du nämner, bjuder också på en del tänkvärdheter (alldeles oavsett vilka privata åsikter man har om hennes person). Citat:

    ”Varför spekulerar ingen i att barnläkaren Henry Ascher som anser att uppehållstillstånd måste ses som en del av behandlingen måhända drivs av en politisk dagordning. Varför sägs inget om att han vid det senaste valet kandiderade för det revolutionära marxist-leninistiska Kommunistiska partiet, vars internationella solidaritet, enligt partiprogrammet, inte känner några gränser. Finns det några asylsökande som Henry Ascher inte vill ge uppehållstillstånd?

    Och varför är det ingen som funderar över att just barnläkaren Göran Bodegård bedömde så många barn vara i behov av inläggning samtidigt som det stod klart att hans skötebarn, Eugeniahemmet, hotades av nedläggning?

    Tamas hoppar helt över de stora regionala skillnaderna. Som att vissa landsting tycks överhopade av apatiska barn medan andra knappt har några alls och att sambandet tycks ha mer att göra med inläggningsrutiner än antal traumatiserade asylsökande.”

    http://www.dn.se/opinion/signerat/varlden-enligt-tamas-1.964641

    Om jag tar ett steg tillbaka och frågar mig vad denna fråga har lärt mig sett ur ett större perspektiv, så måste tyvärr svaret bli att min misstro mot opinionsbildare, politiker och inte minst den tredje statsmakten då det gäller sk ”känsliga” frågor, bara blivit om möjligt än djupare. Vissa saker klarar vi helt enkelt inte av att hantera i dagens Sverige. Debattklimatet är totalt förstört av den politiska korrekthetens diktatur. Vi har lång väg att gå mot ett verkligt fritt och öppet samhälle.

  4. Eva

     /  oktober 2, 2009

    LP: Du citerar en artikel av Hanne Kjöller i DN, där hon bl a skriver:
    ”Varför spekulerar ingen i att barnläkaren Henry Ascher som anser att uppehållstillstånd måste ses som en del av behandlingen måhända drivs av en politisk dagordning. Varför sägs inget om att han vid det senaste valet kandiderade för det revolutionära marxist-leninistiska Kommunistiska partiet… ?

    Och varför är det ingen som funderar över att just barnläkaren Göran Bodegård bedömde så många barn vara i behov av inläggning samtidigt som det stod klart att hans skötebarn, Eugeniahemmet, hotades av nedläggning?”

    Det där är i mina ögon riktigt ful debatteknik – guilt by association. Skulle inte barnläkare kunna vara djupt och ärligt engagerade och upprörda över vad de ser som en misshandel av sjuka barn – oavsett om de är vänster eller höger! – Och vad har sakligt sett Eugeniahemmet med apatiska barn att göra? Det är väl inget som säger att det skulle kunna göra nån skillnad för dess fortlevnad, OM några sjuka barn ev skulle vårdas där!

  5. Jörgen

     /  oktober 2, 2009

    Till LP och din punkt 3!

    Gång på gång på gång upprepas samma mantra i alla dessa bloggar, ”Det finns bara i Sverige”!

    Nej för femtielfte gången, det finns inte alls ”bara” i Sverige:

    ”Platsen är ett flyktingförvar i Sydney, Australien. En liten pojke på sex år har just slutat att äta. Pojken, som heter Shayan Badraie, kommer från Iran. Han har varit på flykt under en tredjedel av sitt liv.

    På förvaret förvärras hans tillstånd vecka för vecka. Föräldrarna märker hur han alltmer drar sig tillbaka, slutar att tala och slutar att röra sig. Han blir apatisk.

    – Hans ögon var öppna, men man såg ingen reaktion. Han åt inte, tog inte in omvärlden, han låg bara på sängen, säger pojkens läkare när jag träffar honom i Sydney.

    Men historien slutar inte där. En rapport från Australiens kommission för mänskliga rättigheter konstaterar att asylsökande barn ofta slutar äta, blir stumma och stannar i utvecklingen.

    Zachary Steele, professor i barnpsykiatri vid universitetet i Nya Sydwales, uppskattar att hundratals barn har dessa symtom när jag intervjuar honom i SVT:s Aktuellt (2/6 -05).”

    http://www.dn.se/kultur-noje/apati-overallt-1.631258

    Så nu kan du andas ut LP, det finns inte ”bara” i Sverige!

  6. LP

     /  oktober 2, 2009

    citat:
    ”Skulle inte barnläkare kunna vara djupt och ärligt engagerade och upprörda över vad de ser som en misshandel av sjuka barn – oavsett om de är vänster eller höger!”

    Jo, teoretiskt sätt skulle de det. Lika sannolikt skulle de kunna vara motiverade av andra skäl, skäl som kan ha med deras politiska hemvist och deras professionella intressen att göra.

    Det kan kanppast kallas gripet ur luften om man påstår att en vänstermänniska i den svenska samtiden, ofta förespråkar en extremt generös invandringspolitik.

    Då det gäller Bodegårds eventuella bakgrundsmotiv kanske Kjöller syftar på detta?:

    ”För Göran Bodegårds del började det
    våren 2003 med att svårt sjuka asylsökande flyktingbarn började komma till Eugeniahemmet vid Karolinska där han är överläkare. Alla var illa däran, apatiska är egentligen ett för svagt ord tycker han själv, det var barn utan liv, utan hopp, utan vilja att gå upp, äta, dricka, total hjälplösa.
    – De här barnen hade givit upp hela livet. Flera av dem hade försökt begå självmord, säger han och påminner om att Eugeniahemmet är, eller snart var (avdelningen ska stängas nästa månad), en specialklinik för de svårast psykiskt sjuka barnen från hela Stockholmsområdet.”

    http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_419617.svd

    Om en ström av ”apatiska flyktingbarn” skulle kunna rädda Eugeniahemmet har jag ingen aning om. Låter det osannolikt att ett ökat ”kundunderlag” skulle kunna rädda en specialklinik?

  7. LP

     /  oktober 4, 2009

    Som sagt, problemet tillhör de ”känsliga frågorna” och kan inte diskuteras på ett ordentligt sätt. Höglunds artikel vittnar om detta.

    Apatifenomenet är välkänt i Sverige och Jörgen upplyser även om fall i Australien. Detta är ca två procent av världens stater. Hur är det i resten av världen? Hur är det i Sveriges grannländer? Det måste finnas fallbeskrivningar från flera länder att ta del av. Hur är läget idag 2009?

    Kan det särskilda apatitillståndet bero på hur man behandlar barnen?
    http://www.dn.se/opinion/signerat/hog-tid-att-satta-pa-blaljusen-1.360841

    Skall psykisk sjukdom öht vara skäl för att få stanna i Sverige och kan papperslösheten hos flera av familjerna signalera bedrägeri?

    Vad har hänt med de ”apatiska flyktingbarn” som trots allt skickats tillbaka? Jag har bara läst om ett par fall. Dels Vlad som Åsa Peterson på AB skrev om 2005, och som då fortfarande skulle vara sjuk efterhemkomsten till St Petersburg. Hur mår han nu? Har även hört om en flicka som utvisades. Hon lär må bra och bor i Tyskland nu.

    Det är mycket möjligt att apatifenomenet är en blandning av verkliga och simulerade fall av psykisk sjukdom, detta kan endast redas ut om en bred och opartisk expertis reder ut saken grundligt. Henry Ascher verkar knappast lämplig. Hur det är med Bodegård är svårare för en vanlig tidningsläsare att säga.

    Personligen ifrågasätter jag invandringspolitiken (med alla dess beståndsdelar som tex integrationspolitik och mångkulturalism) som helhet och apatifenomenet är bara en liten del av helheten. Ovanpå detta problemkomplex vilar en allomfattande förbannelse som gör att frågorna inte kan diskuteras på ett förnuftigt sätt.

  8. LP

     /  oktober 5, 2009

    Rättelse

    ”Detta är ca två procent av världens stater”

    Två länder är väl snarare ca 1% av världens stater.

  1. Idag vet inte vanligt folk bäst! | Högbergs Tankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: