Sänkta skatter – svaret på allt?

DN har sina små ljuspunkter. Oftast gömmer de sig på kultursidorna. I dag skriver David Karlsson en intressant krönika om finanskrisen.

Citat;

Samsynen i Washington dödförklaras nu till och med av Francis Fukuyama (Newsweek nr 42/08). USA:s tid som ekonomisk supermakt är över, befarar han. Vi ser nu slutet på den epok som inleddes med Reagan och Thatcher. Reaganekonomin byggde på två premisser: att skattesänkningar är självfinansierande och att finansmarknaderna ska vara självreglerande. Vem tror på det nu?

Vem som tror på det nu?

Ja, för oss som såg på gårdagens ”duell” mellan Sahlin och Reinfeldt är väl svaret givet. I alla fall när det gäller skattesänkningarna.

Det finns alltså fortfarande en hel drös med politiker som inte riktigt har hängt med i utvecklingen. Statsminister Fredrik Reinfeldt är en av dem. I gårdagskvällens duell mot Sahlin var, som alltid, skattesänkningar svaret på allt.

Låg- eller högkonjunktur, det spelar ingen roll. ”Jobbskatteavdraget” tycks vara lika allsmäktig som Gud fader själv och räddar, enligt högerregeringen, alla (som vill) från arbetslöshet och sjukdom. De som trots allt – av ren lathet får man anta – ”väljer” att bli sjuka eller arbetslösa får skylla sig själva. Så ser högerregeringens välfärdspolitik ut.

Någon som är imponerad, förutom möjligen Aftonbladets Lena Melin? (Mona Sahlin ”aggressiv”? -suck! vilken debatt tittade hon på?)

Vi får i dag också veta att Sverige, efter högerregeringens senaste skattesänkningar, inte längre har världens ”högsta skattetryck”. Något att glädjas åt, eller?

Skatter omfördelar rikedom, jämnar ut samhällsklyftor, ger oss vård, skola och omsorg, infrastruktur, välfärd och sociala trygghetssystem. Utan skatter fick vi betala allt själva. De av oss som hade råd vill säga, och de av oss som är friska nog att bli accepterade av något vinstdrivet försäkringsbolag.

I USA, som ligger långt under Sverige enligt ”skattetryckstabellen”, betalar de som har råd i stort sett en lika stor andel av sina inkomster i skatter, avgifter och försäkringspremier som vi i Sverige. Den stora skillnaden ligger i det faktum att de, till största delen, betalar enbart till sin egen privata välfärd. Dessutom går en betydligt större del av dessa avgifter till byråkrati istället för till välfärdstjänster.

Konsekvenserna blir ökade klyftor och ett samhälle där många slås ut helt. De som inte har råd får förlita sig på matkuponger och nådegåvor. Friheten att själv välja skola, vård och omsorg blir ett privilegium för de välbeställda.

Frågan är om det är något att jubla över?

Bloggat om duellen; Alliansfritt Sverige , Arvid Falk, Erik Laakso, Loke, Queen of light, Cattis blogg

Press; DN – vassa repliker, DN 1, DN 2, DN – a-kassan, DN – ledare, SvD – partiledardebatt, SvD – TVduellen, AB -Duellen, Duellen 2, AB 1, AB – finanskrisen

*

Fler intressanta artiklar –

Håkan A Bengtsson skriver om finanskrisen och Gordon Brown i Dagens Arena.

Citat;

Det är ingen tillfällighet att de mest avreglerade ekonomierna – USA:s och Storbritanniens kraschat allra först. Paradoxalt nog förstatligar just dessa länder banker och kreditförluster.

Ändå symboliserar Browns återkomst något av ett hopp. Alla politiska partier – till höger och vänster – har under senare decennier drivits med i avregleringsvågen. Detta kan säkert skyllas på ideologisk förvillelse om man vill vara rättrogen. Vilket är vanligt bland vänsterkritiker. Senast uttryckte Carl Tham den typen av kritik på DN-debatt. Dessa kritiker bortser emellertid från att det är omöjligt för ett enskilt land att gå mot strömmen.

Nu står vi emellertid vid ett vägskäl och en ny historisk möjlighet. En ny balans mellan den reala ekonomin och den finansiella ekonomin måste etableras. Såväl nationellt som internationellt. Kapitalet behöver ett nytt globalt regelverk. Detta öppnar för politikens återkomst. Vänsters frågor står återigen på dagordningen.

Björn Elmbrant skriver så här om hanteringen av finanskrisen och Paul Krugman och ”politisk ekonomi” (Dagens Arena).

Citat;

Det är intressant att jämföra hur krisen hanteras idag, jämför med Wall Street-kraschen 1929. Då var USA:s finansminister ideologiskt övertygad om att staten inte skulle lägga sig i, utan marknaden själv skulle genom ett stålbad sålla agnarna från vetet, något som gjorde att vi fick Den Stora Depressionen.

Idag däremot strös miljarder i lån, garantier och kapitaltillskott över bankerna av politiker och centralbanksledningar, som insett att ideologisk renlärighet inte duger i det uppkomna läget.Fast när den nuvarande amerikanske finansministern Henry Paulson i förra månaden lät Lehman Brothers gå i konkurs, skedde det därför att han lutade åt stålbadsmodellen från 30-talet. Men konkursen utlöste den värsta krisen någonsin, och Paulson fick snabbt slå till reträtt, efter bl.a. Paul Krugmans sågning av beslutet.

Förmodligen kommer någon fundamentalistisk ekonom att fnysa nedlåtande åt att Nobelpriset går till Krugman, som är ”politisk”. Och det är han. För man kan inte skilja politik från ekonomi. De som tror att det finns en ”ren” ekonomi är precis de gynnare som fört det finansiella systemet farligt nära en härdsmälta. Nu är deras tid över. Nu väntar en era av politisk ekonomi. Då är det logiskt och rättvist att Krugman får Nobelpriset.

*

Andra bloggar om: , , , , , , ,