Nu kommer baksmällan

Historiskt sett har borgerliga regeringar i modern tid (Fälldin och Bildtregimerna) alltid haft betydligt lättare att genomföra stora skattesänkningar än att finansiera dem.

En finansiering hade krävt nedskärningar i de offentliga utgifterna (d.v.s. välfärden). Detta klarade varken Fälldin eller Bildt av att göra. Det visade sig vara betydligt lättare att dela ut “godis” (via skattesänkningar) till sina egna kärnväljare än att fatta impopulära beslut (skära i välfärden). Resultatet blev skenande budgetunderskott, växande statsskulder och ett statsfinansiellt moras.

Skillnaden mellan de tidigare borgerliga regeringarna och regeringen Reinfeldt är att Reinfeldt medvetet och systematiskt gjort stora och djupgående nedskärningar i välfärden. Skattesänkningarna har finansierats genom att arbetslöshets- och sjukförsäkringen förts till slaktbänken.

De ”statsfinansiella säkerhetsmarginaler” som Anders Borg, i skuggan av finanskrisen, hänvisar till har till stor del byggts upp genom att hushållens osäkerhetsmarginaler medvetet ökats.

Sänkta ersättningsnivåer och skärpta regelverk gör att färre idag kan få ersättning om de har oturen och drabbas av arbetslöshet eller sjukdom. Aldrig tidigare i modern tid har någon svensk regering på detta sätt, trots goda statsfinanser, medvetet försämrat villkoren för de mest utsatta så som regeringen Reinfeldt gjort.

Med hjälp av utanförskapsretoriken har nedskärningarna i trygghetssystemen motiverats med att de är till för att ”hjälpa” de mest utsatta ut ur deras s.k. ”utanförskap”. Denna ”hjälp till de utsatta” (nedskärningarna i välfärden) har sedan använts för att sänka skatten, framför allt för de borgerliga kärnväljarna i storstäderna och dess välbeställda villaförorter.

På detta sätt har utanförskapsbegreppet systematiskt används som murbräcka för att slå hål på den socialdemokratiska välfärdsstaten. Stegvis ersätts den av en annan välfärdsmodell, en som är mer lik den som praktiseras i de anglosaxiska länderna (bland annat i USA). Privata försäkringar lockar de som har råd, resten lämnas åt sitt öde. Till skillnad från tidigare borgerliga statsministrar talar inte Reinfeldt om systemskifte. Han genomför det.

Vad vi ser Reinfeldt genomföra är gammal känd högerpolitik. Det vill en majoritet av svenska folket inte ha, därav de för Reinfeldt så förödande opinionssiffrorna.

Man skulle kanske kunna likna lanseringen av ”de nya moderaterna” med lanseringen av bag-in-box-vinet. Ny och rymligare förpackning men samma gamla vin. Precis som bag-in-box vinet så har regeringens politik visat sig ha ett kort bäst före datum. Reinfeldt öppnade vintappen och de lättpåverkade drack. Nu kommer baksmällan.

Nu visar till exempel riksrevisonens senaste granskning att centrala delar av regeringens jobbpolitik till stor del är verkningslös och kostar skattebetalarna betydligt mer än det smakar.

Citat, svt;

Den studie som Riksrevisionen gjort av ungdomsstödet visar att mer än hälften går till unga som redan har jobb och att varje ungdomsjobb kostar statskassan omkring en miljon kronor.
Det kan jämföras mot att en arbetsmarknadsutbildning i genomsnitt kostar 270.000 kronor och ett nystartsjobb 75.000 kronor, enligt Riksrevisionen.
-Man kan tycka att det är ett märkligt sätt att hantera statliga pengar, konstaterar riksrevisor Karin Lindell.

Mer press; SvD Brännpunkt – Bo Rothstein

*

Veckans ris går till en rosutdelare – SSU i Stockholm.

Mer talande exempel på dåligt omdöme och bristande empati är det väl bara Svensk Näringsliv själva som kan uppvisa i sina ”bästa” stunder.
Skärpning SSU-Stockholm!

Press; SvD, AB, DN 1, DN 2
*

Bloggtips; Reflektioner och speglingar om Susan Falludi, Tankar i natten om indianer och vita, Alliansupproret om FRA, Cattis blogg om Burma, Kaj Raving om lurade arbetare, Motvallsbloggen om Maud Olofssons lögn

*

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

intressant.se