Otryggheten spär på lågkonjunkturen

Vi är på väg in i en djup lågkonjunktur, om det tycks alla experter vara överens. Siffrorna pekar åt fel håll och ”jobbskatteavdraget” tycks gå till sparande istället för konsumtion.

Johan Schück i DN kommenterar idag finansministern dilemma, citat;

Största risken med sin bedömning tar ändå Anders Borg, Som finansminister finns det ingen anledning att förutspå sämre tider och högre arbetslöshet, annat än om man är starkt övertygad. För honom handlar det ju inte enbart om en ekonomisk prognos, utan betyder också ett politiskt bakslag när arbetslösheten börjar stiga igen.

Men ökade statsutgifter för infrastrukturen, forskningen, skolan och psykiatrin ger inte någon omgående effekt på konjunkturen. Sänkta skatter har större verkan, förutsatt att hushållen låter pengarna gå till konsumtion och inte främst till sparande.

Man kan konstatera att Schück är snubblande nära att inse konsekvenserna av regeringens politik, men tyvärr missar han målet. Det tycks vara så att både Borg och Schück fortfarande förväntar sig att svensken ska börja spendera sina eventuella extra pengar istället för att spara. Verkligheten ser annorlunda ut. Något som Schück också konstaterar, citat;

Även hemmamarknaden går svagare, till stor del beroende på att hushållens konsumtion växer ganska långsamt. Regeringens skattesänkningar har hittills haft begränsad effekt på köplusten. Mycket av pengarna har i stället gått till sparande.

När trygghetssystemen (socialförsäkringarna och arbetslöshetsförsäkringen) försämras (i sjukförsäkringens fall – slaktas!) ökar sparandet hos alla de löntagare som har kapital över. De allra flesta vet att arbetslöshet och sjukdom kan drabba även dem, otryggheten ökar. Har man möjlighet sparar man i väntan på sämre tider. De som redan är beroende av trygghetssystemen får ännu mindre att leva på. Konsumtionen sjunker, tillväxten avtar. Konjunkturnedgången blir ännu djupare. På så vis spär den politik regeringen för på konjunkturnedgången.

När trygghetssystemen och den generella välfärden slaktas gäller det att se om sitt eget hus. Ganska enkel matematik. Så varför har ”regeringens skattesänkningar” haft en marginell effekt på ”köplusten”? Fundera på det!

Den borgerliga regeringens två huvudteman före valet handlade om ”massarbetslösheten” och ”utanförskapet”. Halvvägs in i mandatperioden kan man konstatera att läget ser mörkt ut på båda fronter. Arbetslösheten, som enligt Svensk Näringslivs Ekonomifakta var 6,1 procent vid tidpunkten för valet i september 2006, väntas återigen stiga (över 7 procent) efter att ha minskat under den mest brinnande högkonjunkturen som rådde när den borgerliga regeringen inledde sin mandatperiod. Allt fler kommer att slängas ut från sjukförsäkringen, dessutom saknar allt fler idag skydd vid arbetslöshet. Hårdare regler och krav i kombination med lägre ersättningar riskerar att driva många in i ett verkligt ”utanförskap”. Man tvingas i värsta fall gå till socialen för att överleva.

Otrygghet i vardagen skapar inga köpglada konsumenter, det skapar enbart ökat sparande för de som har möjligheten.

De allra rikaste ökade rikedom (på bekostnad av försämrade trygghetssystem) sipprar inte ned (trickle down) till de sämst ställda. Ett välbeprövat koncept som alltid har misslyckats. Den enda effekten blir ökade klyftor, ökad otrygghet och ett tudelat samhälle.

*

Tidigare bloggpost; Regeringen trollar med siffror


Bloggat; Queen of light – Regeringen ignorerar lågkonjunkturen

Länkar:
Nu förlorar regeringen kampen om jobben
Satsning väcker missnöje
Borgs budgetbryderi
KD under spärren – nya opinionssiffror, DN, SvD
Moderaternas tunna strategi

*

Bloggtips; Reflektioner och speglingar – Det var det där med klass, Tankar i natten – Katastroflarm! tillväxten sjunker!, Motvallsbloggen – Om Georgien

*

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Annonser
Tidigare inlägg
Följande inlägg
Lämna en kommentar

8 kommentarer

  1. Voogi

     /  augusti 29, 2008

    Ilsemarie!

    100% rätt! Grattis!

    Möjligen ett litet tillägg. En hel del av jobbavdragets effekter äts upp av räntehöjningar, hårdare amorteringskrav från kreditgivare, och högre energipriser.

  2. klaskarlsson

     /  augusti 29, 2008

    Här träffar du en ganska intressant effekt faktiskt.
    Alliansen, till vissa delar, liberala politik går ju i mångt och mycket ut på att förminska statens bestämmande över individen, och ge individen mer ansvar själv. I den bemärkelsen så är ju ett minskat saktteuttag till förmån för mer personligt sparande precis i linjen.

    Men samtidigt medför detta mindre spenderande – vilket späder på en konjukturnedgång.

    Å andra sidan kan man fundera över detta: Om man INTE fått tillgång till jobbavdraget (extra pengar) hade man då spenderat mer ? Och i så fall för vilka pengar då ?

    Voogi: Om medelsvensson inte hade haft mer pengar, hade då räntehöjningar, energi och matpriser varit lättare att bära ?

    Nej frågan är förstås om räntor, och priser hade varit lika höga ? Och om nu minskad skattebörade INTE leder till ökad konsumtion – ja då är detta ju inte heller en inflationsdrivade sak – och därmed är påverkan på räntorna av det marginell… OM skatteavdragen (och fastighetsskattesystemet) är inflationsdrivande – ja då är de också tillväxtdrivande.

    Slutsats: Det tillhör oppositionell politik att alltid anklaga sittande regering för det som pågår – i själva verket styrs lilla Sverige i ganska hög grad av utländska konjukturer – och vi måste bara se till att det inte drabbar oss så hårt – och att vi kan gasa/bromsa snabbare än kolosserna…

    /K

  3. H-E.R

     /  augusti 30, 2008

    Mycket tänkvärt. Många friska arbetande människor känner oro över att bli sjuka eller arbetslösa. Eventuella sparpengar går till ”buffert om olyckan skulle vara framme”.
    Hur det går med oss som redan lever på marginalen törs man inte tänka på.

  4. Voogi

     /  augusti 30, 2008

    På kort sikt påverkas den privata konsumtionen väl så mycket av psykologiska faktorer som pengarna i plånboken. Kostnadsökningarna har varit rejäla och media sprutar ut negativa synpunkter på konjunkturen (med rätta), så försiktigheten sprider sig.

    Om jobbavdraget inte genomförts hade vi konsumenter haft mindre sparmöjlighet och staten hade haft motsvarande större möjligheter till stimulansåtgärder.

    Vi konsumenter hade inte spenderat mer om jobbavdraget inte genomförts, men vi hade sparat mindre, och det har ungefär samma effekt. Förutsatt att staten spenderat jobbavdragspengarna i stället.

    Finanspolitiken (huvudsakligen = skattepolitiken) har på medellång sikt stor betydelse för den inhemska delen av konjunkturen. För slapp finanspolitik blir inflationsdrivande. Av stor betydelse är finanspolitikens förutsägbarhet, och där är vi inte duktiga i Sverige. Vi ändrar och plottrar och skapar osäkerhet.

    Konjunkturen i Sverige beror i hög grad på vad som händer i omvärlden. Våra statsfinanser är extremt konjunkturkänsliga varför våra möjligheter till stimulansåtgärder svajar betydligt mer än på många andra håll.

    Penningpolitiken (=huvudsakligen räntor och sköts inte av regeringen utan av vår oberoende Riksbank) tros påverka inflationen på medellång sikt, men man har svårt att isolera den faktorn och mäta effekten. Dessutom är definitionen av inflation svår; i Sverige tar vi, t ex, ingen hänsyn till den kraftiga inflation vi haft på tillgångssidan (t ex fastigheter och aktier) som har stor betydelse för konsumenters känsla av trygghet/rikedom och därmed vilja att spendera.

    Jag är tveksam till att endast använda räntan som styrmetod. Jag föredrar penningmängden som verktyg, men nu är vi på väg in på ett område som inte är allmänt känt eller förstått.

    Regeringar har begränsade möjligheter att påverka konjunkturer, så de skall varken få full ära för när det går bra eller fullt ansvar när det går dåligt. Det går nästan alltid att hitta negativa faktorer och de framhävs alltid av oppositionen oavsett politisk färg.

  5. Ghost

     /  augusti 30, 2008

    Var arbetslös en period under den påstådda högkonjukturen och levde en längre tid på ruinens brant långt under existensminimum med alla dessa nerdragningar som gjordes av den töntiga Alliansregeringen.Har numera ett välavlönat arbete och upplever definitivt ingen lågkonjuktur så jag ger inte ett skit för dessa ständiga ändringar som kommer och försvinner med jämna mellanrum där jag inte haft hjälp av staten med AMS i släptåg ett enda dugg.Bara ett gäng marionetter som skor sig på de redan arbetande.

  6. kvinnotankar

     /  september 1, 2008

    Ja att borgarna trollar med siffror är ju bekant. Har just suttit och läst på om skolan. Där har den gode Lejonborg och Björklund propagerat för att skolan var/är dålig. Enligt OECD:s rapporter så ligger vi däremot bra till.
    Att det sedan satasas mindre på skolan i Sverige än medelvärdet i OECD länderna är bara att beklaga. Men som där står, utbildningen är i nivå med vad som satsas på eleverna trots att de även får minde lärartimmar än i övriga länder.
    socialdemokraterna ökade, 1995-2004 bidragen till skolan i takt med att ekonomin förbättrades. Det var ovanligt enligt OECD.
    Intressant att läsa!
    Jag hoppas du hittar tillbaka till mig trots att jag bytt skepnad.
    Kram och hej

  7. klaskarlsson

     /  september 1, 2008

    Så vad du säger Ghost är att du egentligen stödjer alliansen mer än S&co ?

    Eftersom staten+AMS inte hjälper så torde det ju vara bättre för dig att själv få spara dina pengar (som du får nu) i en egen buffert istället för att tvingas betala in dom och sedan inte få ut något ?

    Eller säger du kanske att alla regeringar oavsett färg snackar en massa – men i slutändan påverkar det inte så mycket iaf ?

    /K

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: