Världens högsta sjukfrånvaro, eller?

Aftonbladet skriver i dag om de ”hårdare tag” som nu väntar de sjukskrivna när regeringen i dag lägger fram sitt förslag som kan göra sjuka arbetslösa redan efter ett halvår.

Ofta får vi höra att vi i Sverige har världens högsta sjukfrånvaro, och just denna ”sanning” blir ofta ett argument till att ta i med hårdhandskarna. Men hur är det egentligen, stämmer det? En som har jämfört siffror, statistik och system är Paula Liukkonen (artikel i suntliv.nu).

Citat, suntliv;

Många av dem som är långtidssjukskrivna i den svenska statistiken skulle vara arbetslösa eller förtidspensionerade om de bodde i ett annat land. I Sverige långtidssjukskrivs människor i upp till sju år. Men de flesta andra länder blir man arbetslös, förtidspensionerad eller omskolad efter högst ett års sjukskrivning.

Om exempelvis den finska sjukfrånvaron – som i den officiella statistiken framstår som betydligt lägre – räknades på samma sätt som den svenska skulle sjuktalen i Finland faktiskt bli högre än i Sverige, påpekar Paula Liukkonen, företagsekonom med inriktning på hälsofrågor, i en artikel i Svenska Dagbladet.

Och om de cirka 140 000 personerna i Sverige som gått sjukskrivna i mer än ett år skulle statistikföras som i andra länder skulle de svenska sjuktalen halveras som i ett trollslag. Det svenska sättet att räkna för in oss på fel spår, enligt Paula Liukkonen.

Så här skriver SCB om hur 90-tals krisen hanterades i de Nordiska länderna;

Förtidspensionering var betydligt vanligare i Finland än i Sverige, Danmark och Norge. Andelen förtidspensionerade i åldern 20-64 år var under 90-talet ca 11 procent i Finland, och ca 8 procent i de andra länderna. Den finska strategin under krisen tycks således ha varit att pensionera tidigt, medan den svenska var att använda andra ersättningssystem (sjukpenning, arbetslöshetsstöd), för att arbetslösa och arbetsoförmögna skulle kvarstå till arbetsmarknadens förfogande (”arbetslinjen”).

Dessutom kan man (i SCB-rapporten) utläsa att det i de andra nordiska länderna finns olika typer av möjlighet till frivillig del- eller förtidspension. I Danmark finns ”efterlönen” i Finland finns ”röret”.

I Sverige finns ingen motsvarighet till dessa avlastande system. Här räknas alla istället som ”sjuka” och ”utanför”. Tala om att jämföra äpplen med päron!

*

Läs om Anna Åberg Wistedt, verksamhetschef för Norra Stockholms psykiatri, som nu får sparken för att hon kritiserat de kraftiga neddragningarna som väntar.

Citat DN;

Anna Åberg Wistedt har påpekat att Norra Stockholmsområdet, som bland annat inkluderar City, Rinkeby, Spånga och Tensta, är ett resurskrävande distrikt. Hon har därför protesterat mot landstingets beställare om att medlen inte räcker till den vård som krävs.

– Det tycker jag är hennes jobb som verksamhetschef att protestera om hon får en beställning som inte är adekvat med resurserna, säger David Eberhard (biträdande verksamhetschef).

Läs mer hos Alliansfritt Sverige och Resursbloggen

*

Bra bloggat om barnbidraget; Johanna Graf – Till de mindre bemedlade

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

intressant.se

Influensans roll i utanförskapet

Regeringens sätt att använda modellen bör närmast beskrivas som statistikmissbruk.

Raderna är hämtade ur Bo Jangenäs och Levi Svenningsson rapport ”Innanför utanförskapet” som presenterades i går för Arbetarrörelsens Tankesmedja. Författarna har tittat närmare på den ”sanning” alliansen gick till val på och fortfarande vidhåller – att Sverige drabbades av ett gigantiskt ”utanförskap” under den förra regeringen. Detta utanförskap skulle enligt alliansen innefatta uppemot 1,5 miljoner människor. Regeringen har aldrig öppet preciserat vilka alla dessa människor skulle vara. Nu får vi veta varför!

Citat ur artikel i LO-tidningen;

Inte ens under sitt andra regeringsår har regeringen förmått klargöra vilka som omfattas av detta ”utanförskap”. Den enda redovisningen hittills finns i finansplanen för 2008. Där anges att ”utanförskapet” är de som försörjs med olika sociala ersättningar räknat som ”helårsekvivalenter”, det vill säga alla dagar någon haft ersättningar räknas samman och omräknas till att motsvara helårsarbetskrafter.

Detta är en SCB-statistik som funnits sedan början av 90-talet, men som är avsedd för helt andra ändamål. Där ingår dagar med sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning, arbetslösa dagar med ersättning från a-kassa eller i arbetsmarknadspolitiska åtgärder och dagar med kommunalt försörjningsstöd.

Påståendet att mer än en miljon personer av den vuxna befolkningen befinner sig i ett ”utanförskap” och utgör en armé av ”massarbetslösa” är ett felaktigt och oansvarigt bruk av offentlig statistik.

Influensaepidemin som nu florerar innebär exempelvis att ”utanförskapet” enligt regeringens definition ökar, vilket visar den närmast löjliga avgränsning regeringen gjort.

Om regeringens orimliga definition av ”utanförskap”;

Det är i länder med låg sysselsättning och svaga social ersättningar, som det av regeringen definierade ”utanförskapet” är lågt. Men vem vill ha lägre sysselsättning och sämre social trygghet?

Detta handlar dock inte om ”utanförskap” i någon rimlig mening. Tvärtom speglar det ett ”innanförskap”, som trygghetssystemen är tänkt att vara när inkomsten faller bort till följd av arbetslöshet eller sjukdom.

Rapporten är oerhört intressant och avslöjande. Vi får till exempel veta att den stora ökningen av ”utanförskapet” skedde ”under massarbetslöshetskrisen i början av 90-talet. Mellan 1990 och 1994 ökade antalet ”helårsekvivalenter” med nästan 60 procent eller från 731.000 till 1.154.000. Det var under borgerliga regeringsår. Därefter har antalet fortlöpande minskat.”

I dag, när regeringens hårt kritiserade sjukförsäkringsförslag läggs fram, passar det bra att påminna om det verkliga ”utanförskapet” och vilka som drabbas av det. Det rör sig om personer med svag utbildningsbakgrund (högst grundskola), utländsk bakgrund, funktionshindrade med nedsatt arbetsförmåga och äldre (55-64 år). Problemet med dessa grupper är att det saknas arbeten som motsvarar deras möjligheter och att de inte är efterfrågade på arbetsmarknaden. De blir inte populärare hos arbetsgivarna för att de blir fattigare och allt mer pressade.

Regeringen försöker nu alltså minska ”utanförskapet” genom hårdare regler och kontroller av sjuka och arbetslösa. Man har plockat bort arbetsgivarnas ansvar för rehabilitering och gör det nu ännu lättare att ”sparka” de som drabbas av sjukdom och arbetsskador. Det borde givetvis vara tvärtom. Arbetsgivarna borde uppmuntras att anpassa arbetsplatsen och alla insatser borde inriktas på att de som drabbas av sjukdom aldrig helt ”sparkas ut” från arbetsmarknaden. Konsekvensen av regeringens förslag blir att de som i framtiden drabbas av sjukdom eller arbetsskada allt snabbare hamnar i ett verkligt utanförskap.

Kontraproduktivt vansinne – eller bara naturligt för en regering som räknar influensasjuka som ”utanför”?

P.S. Läs hela rapporten, det är den värd!

*

Lästips; Göran Rosenberg – När bubblan brister

*

Bloggtips; Reflektioner och Speglingar om Banker, försäkringsbolag, privatläkare…, Ekonomikommentarer om Finansmarknaden, Mullvaden om Misslyckandet i Irak, Petter Partikulär om Syrror

*
Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

intressant.se