Oops, I did it again

I dagarna har Mona Sahlin suttit i ett år som partiledare för Socialdemokraterna. Föga förvånande är därför de borgerliga tidningarna fulla med allt från den vanliga Mona-kritiken till diskreta hånfullheter. Hon har inte gjort tillräckligt och inte presenterat ett tillräckligt tydligt regeringsalternativ, osv. Men som Aftonbladet skriver i dagens ledare;

Den vanligaste kritiken, ofta framförd från borgerligt håll, handlar om att hon är ”vag”. Att hon inte presenterar någon konkret politik.
Den synpunkten bortser från det faktum att Sahlin valdes bland annat för att omstöpa bilden av socialdemokratin. Efter tio år med ”han-som-bestämmer” var det dags för ett öppnare ledarskap.

Man kan onekligen fråga sig vad kritikerna begär? Socialdemokratin har inte längre regeringsmakten, trots detta har de förmodligen lagt fler genomtänkta förslag på en rad områden än vad regeringen har gjort. De har också satt igång ett stort antal rådslag där olika framtidsfrågor tas upp. Att tänka efter före är aldrig fel – speciellt inte när det gäller frågor som berör väldigt många människors välfärd.

De ogenomtänkta förslag den borgerliga regeringen har skickat ut på remiss och i vissa fall redan genomfört har istället skrämmande ofta lett till ödesdiger kritik från de remissinstanser, myndigheter och människor som kommer att tvingas leva med konsekvenserna av förslagen. Det senaste, och kanske mest flagranta, exemplet finner vi på sjukförsäkringsområdet.

Först tvingades socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrsson och statsminister Fredrik Reinfeldt backa när det gällde ”avtalsförbudet”, så i lördags tog Husmark Pehrsson, i Sydsvenskan, avstånd från hela sitt eget förslag på sjukförsäkringsområdet.

Man börjar onekligen se ett mönster i regeringens, och kanske framförallt i Husmark Pehrssons, reträtter. Så här kan det gå till:

  • Först lägger man ett ogenomtänkt förslag som man försvarar – stenhårt.
  • Sedan förklarar man för allmänheten och de som drabbas att de inte ska ”oroa sig”.
  • Till sist backar man, ibland i retoriken, i vissa fall även i politiken. Man säger sig ”lyssna”.

Epilogen blir förmodligen, i detta fall, en modererad version av ursprungsförslaget. Föga mer genomtänkt och lika förödande för de som drabbas. Husmark Pehrsson, regeringens egen Britney Spears, vandrar oberörd vidare… oops I did it again!

Aftonbladets ledare avslutar med dessa mycket viktiga ord;

Och nu flyr väljarna från regeringspartierna.

I det läget måste Sahlin visa att socialdemokratins förnyelse inte bara är en anpassning till en borgerlig dagordning. Att politiken handlar om att minska orättvisorna, oberoende av om dessa bygger på klass, kön eller etnisk bakgrund. Det gäller inom skolan och vården, där den borgerliga politiken är på väg att klyva Sverige.

Ett exempel på det kan vi se i Stockholmsområdet (Vårdval Stockholm). Likaså privatiseringshysterin tar sig allt mer drastiska uttryck just här. I SvD berättar representanter för Kommunal i dag hur planerna ser ut inom psykiatrin i stockholmsområdet;

Stockholms läns landsting, där en stor del av landets invånare lever, tar nu det unika steget att lägga ut den öppna psykiatriska vården på privata händer. Det är ett vågspel, som skapat stor oro hos oss anställda för att ­patienter ska komma ännu mer i kläm.

Lösningen på den underdimensionerade psykvården är mer resurser, inte ändrad organisation eller fler utförare.

Man berättar dessutom hur verkligheten ser ut inom psykiatrin i dag i Stockholmsområdet;

Några siffror från Stockholms södra sjukvårdsdistrikt: de senaste fem åren har antalet patienter till öppna vården ökat med 50 procent, medan vi som arbetar bara blivit obetydligt fler. Brister den öppna vården ökar trycket mot den slutna.

Förra året hade vi där en beläggning på 120 procent. Platsbristen gör att vi tvingas lägga flera psykiskt sjuka i samma rum och att vi ger nattpermission åt vissa patienter för att bereda plats för akut intagna. Det har hänt att personalen tvingats bälteslägga patienter i en aula. Vi kan inte längre göra ett bra jobb.

Helle Klein tar i en intressant krönika i Aftonbladet upp frågan om privatiseringarna inom vården och vilka det är som vinner på den borgerliga utförsäljarhysterin.

Citat;

Talet om att öppna upp för mångfald är politisk retorik. De behjärtansvärda personalkooperativen eller ideellt styrda non-profit-företagen lyser snart helt med sin frånvaro.

I stället ser vi mer av privata storföretag och oligopol. I dag regerar fem storbolag i vård-Sverige: Carema, Capio, Attendo care, Aleris och Förenade care. Tre av dessa har köpts upp av brittiska riskkapitalbolag.

Vårdföretaget Capio ägs av Apax partners. Apax partners investerar förutom i sjukvård i telecom, media och grossistfirmor. Capio driver S:t Görans sjukhus i Stockholm.
Carema ägs av 3i och driver framför allt vårdcentraler och närsjukhus. Fondgruppen 3i handlar med olja, gas och teknologi. Och vård, numera.

Attendo care köptes upp av riskkapitalbolaget Bridgepoint, som investerar i bilindustri och försvarsmaterial. Bridgepoint sålde sedan vidare till Industrikapital som investerar i media, byggsektor och detaljhandel.

Den offentligt finansierade vården blir således vinstmaskin för utländska riskkapitalister. Hur det befrämjar svensk vård är svårförståeligt. Avkastning och värdetillväxt är riskkapitalbolagens överordnade intresse. Därav korta ägarperioder och snabba uppköp.

*

Bloggtips; Tankar i natten – Hur ska det här tolkas?, Reflektioner och Speglingar om Hårdare tag och fuskretorik, Som jag bäddar om Bush och Tortyr, PsykBryt om Sjukskrivande läkare

*

Andra bloggar om: , , , , , , , ,
intressant.se