Nejsägarpartiet som ständigt misslyckas

Moderaterna har under de senaste åren, sedan de började benämna sig själva som ”det nya arbetarpartiet”, sagt sig vilja värna om den svenska modellen, den svenska välfärden och om våra starka fackföreningar. Återigen måste man fråga sig – bluffar de eller beror utfallet av deras politik bara på misstag och bristande konsekvensanalyser?

I dag presenterar till exempel DN siffror som visar att facken har förlorat ett rekordstort antal medlemmar det senaste året. Inte sedan storstrejken 1909 har man sett något liknande i Sverige. Framförallt tappar man medlemmar bland de lågavlönade och tillfälligt anställda inom tjänstesektorn. Alltså märkligt nog inom just den typen av jobb som regeringen satsat på och subventionerat. Så behändigt, eller?

Om man verkligen vill värna om facken och den svenska modellen – som bygger på att vi har just starka fackföreningar och en maktbalans mellan arbetsgivare och fack – kan det tyckas vara ogenomtänkt att, som första åtgärd, kraftigt fördyra medlemskapet och höja a-kasseavgifterna, samtidigt som man försämrar villkoren och sänker ersättningsnivåerna vid arbetslöshet.

En konsekvensanalys av förslaget hade förmodligen visat att dyrare medlemskap och högre a-kasseavgifter kommer att minska antalet fackföreningsmedlemmar. Om antalet medlemmar minskar försvagas fackets styrka, maktbalansen förskjuts och den svenska modellen blir så småningom ett minne blott.

Litar man på den moderata retoriken måste man alltså fråga sig – hur kan de lägga förslag vars konsekvenser leder i motsatt riktning? Beror det på misstag eller bluffar de? Gissa tre gånger 😉

För inte kan det väl vara så att Moderaterna i själva verket inte alls vill värna om välfärden, den svenska modellen eller minska klyftorna i samhället? Inte kan väl det vara möjligt? Nej, det kan man väl aldrig tro – inte om ett parti som historisk sett har varit positiva till allt vad välfärd heter… för att ta några exempel;

  • 1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
  • 1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
  • 1927: Nej till folkskolereform.
  • 1934: Nej till a–kassa.
  • 1935: Nej till höjda folkpensioner.
  • 1938: Nej till två veckors semester.
  • 1946: Nej till fria skolmåltider.
  • 1963: Nej till fri sjukvård.
  • 1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
  • 1976: Nej till femte semesterveckan.

*

Bloggat om facken; Alliansfritt Sverige
Andra bloggar om: , , , , , ,

intressant.se

Misstag eller bluff, vad tror du?

Svenska Dagbladet granskar i dag, återigen, Vårdval Stockholms konsekvenser. Det är knappast någon upplyftande läsning för Filippa Reinfeldt och hennes ideologiskt förblindade moderata landstingskollegor. För, om det är så att moderaterna menar allvar med sitt prat om att ”satsa på välfärden” och att ”minska klyftorna” kan man fråga sig varför de i sådana fall blint rusar rakt in i ett sjukvårdssystem som, enligt alla kalkyler, ökar på klyftorna ytterliggare mellan fattiga och rika och skapar ännu större orättvisor inom sjukvården. Hur kan man göra ett sådant misstag?

Kan det bero på att man, som vanligt, inte har gjort några konsekvensanalyser? Eller är det så att moderaternas retorik inte alls har någon koppling till deras praktiska politik och dess konsekvenser?

SvD:s granskning visar tydligt att moderaternas sjukvårdspolitik skapar ett samhälle där de rika och välutbildade får bättre vård och fler alternativ medan de fattigaste och mest vårdkrävande får sämre tillgänglighet och mindre resurser.

Som lök på laxen redovisar Socialstyrelsen i dag på SvD:s Brännpunkt sin årliga rapport om läget i hälso- och sjukvården. Rapporten visar att högutbildade (och rika) oftare uppsöker läkare än lågutbildade – trots att denna grupp har högre sjuklighet. Detta faktum visar tydligt att vård som bygger på efterfrågan (som Vårdval Stockholm) istället för behov riskerar att öka på ojämlikheten och orättvisorna i samhället och i slutändan utarma hela vår solidariskt finansierade offentliga sjukvård.

Anders Anell, professor i hälso- och sjukvårdens organisation och ekonomistyrning vid Lunds universitet menar att;

Den starka kopplingen mellan ekonomisk ersättning till mottagningarna och antalet patientbesök i Vårdval Stockholm kan förklara att bara ett fåtal vårdgivare hittills velat etablera sig i områden med låga inkomster.
– I områden med många låg­inkomsttagare, arbetslösa och ­sociala problem är inte bara hälsan sämre, utan varje besök kräver mer samtal som inte bara handlar om sjukdomssymtomen utan även om den sociala situationen. Det gäller även när patienter har utländsk bakgrund och talar andra språk. Besöken tar längre tid.

Filippa Reinfeldt vill inte kommentera skillnaderna i inkomster i SvD:s granskning. Citat;

– Vi tittar inte på medelinkomster, vi tittar på vårdbehov

Det är alltså uppenbart att antingen bluffar Filippa eller så förstår hon helt enkelt inte vad hennes egen reform egentligen går ut på. Socialstyrelsens rapport visar tydligt på att behov och efterfrågan är två vitt skilda ting – något som Filippa och moderaterna i Stockholm helt tycks ha missat.

*

fredfill.jpg

Till sist läser jag att det finns grupperingar inom alliansen som vill byta ut statsminister Fredrik Reinfeldt.

Han saknar receptet för att lösa Sveriges framtida problem.

Skönt att se att även de inom de egna leden nu börjar inse den enkla sanningen 😉

*
Andra bloggar om: , , , , , , ,
intressant.se