Acceptera eller kritisera

Erik Berggren tar i en artikel i Aftonbladet upp Niklas Ekdals ”julsaga” – Lurade som barn, som publicerades i väntan på Tomten den 23 december förra året. Där avfärdar Ekdal i stort sett alla som under årens lopp varnat för miljöproblem och kritiserat krig, orättvisor och ohejdad kapitalism. Ekdals märkliga slutsats var denna;

Den alarmerande psykiska ohälsan bland 2000-talets unga har säkert ett samband med undergångsstämningen. Och fakta talar för att läget inte alls är så dystert.

Att 2000-talets unga och deras ”psykiska ohälsa” skulle ha någonting att göra med att det finns människor som inte bara accepterar alla rådande förhållanden utan istället försöker förändra och förbättra världen och vår miljö, är i sig en så märklig slutsats att den knappast behöver kommenteras.

Men Ekdals resonemang – att alla miljölarm under 60- och 70-talen visade sig vara omotiverade – eftersom skogen och sjöarna inte dog, fungerar som ett självmål. Att vi trots allt har kommit en liten bit på väg mot en renare miljö beror förmodligen just på miljörörelsen och de forskare och kritiker som slog larm, och gör så än i dag.

fattiga.jpg
Acceptera eller kritisera? 

Likaså, om mänskligheten unisont hade accepterat orättvisorna i världen genom historien hade de för alltid bestått. I Sverige hade det inneburit att vi till exempel aldrig infört allmän rösträtt. Att slå oss till ro och slå oss för bröstet, som Ekdal och nyliberalerna tycks vilja göra och låta de fria marknadskrafterna fixa rubbet, är enbart förunnat de som tror sig ha funnit ”den enda vägens politik.”

Vi andra – som vill ha en mer rättvis värld och som vill att jorden ska överleva – måste fortsätta säga ”nej”, kritisera och ifrågasätta.

I dag står vi inför en klimatkris som kan drabba världen på ett helt nytt sätt. Vi har rubbat naturens balans. Konsekvenserna är osäkra men kan bli förödande. Att inte slå larm, att inte försöka hitta lösningar, tycks alltså vara idealet för dagens nyliberala marknadstillbedjande skribenter. Det ser jag som betydligt mer skrämmande än alternativet och lär skada ungas psykiska hälsa mer än all aktivism, all kritik och allt ifrågasättande.

Som avslutning, ett citat ur Erik Berggrens artikel, Aftonbladet Kultur;

Det kritiska perspektivet kommer i någon mening alltid vara missnöjt. Och dess uppgift är och förblir, oavsett om det är vänstern, journalistiken eller vetenskapen som påtar sig det, att kritisera orättvisor, ojämlikhet, miljöproblem och tyranni, inte relativt hur det var för hundra, femtio eller tio år sedan, utan relativt den värld makthavarna säger sig styra och arbeta mot, och ytterst relativt den värld vi vill leva i.

*

Bra bloggat; Svensson

*
Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

intressant.se