Ett retoriskt spektakel

På DN:s ledarsida förkunnar man i dag, med anledning av gårdagens partiledardebatt, att ”den svenska politiken kantrat åt vänster” och att ”det starka samhället har gjort comeback”. Några sidor längre fram ser däremot Henrik Brors lite mer klarsynt på dagens politiska arena. Mona Sahlin och socialdemokratin har ”bytt fot” och accepterar nu till exempel privata alternativ i vården . Och visst är det så – Moder Svea har för länge sedan kantrat över till höger – inklusive sossarna. Numera är alternativen begränsade.

sahlinfredrik.jpg
FOTO: BERTIL ERICSON/SCANPIX

Går man på det retoriska spektaklet, som svensk politik numera har blivit, kan man givetvis få för sig att politiken har tagit en vänstersväng. Alternativt – om man som DN:s ledarskribenter vill att den politiska riktningen ska bli än mer mörkblå – kan man försöka skrämma upp svenska folket med ”vänsterspöken” och ”planekonomi”.

Den nyliberalt omhuldade myten att ”den svenska välfärdsmodellen kraschlandade runt 1990” tas återigen upp av den vilt fäktande ledarskribenten på DN. För att få en annan version av verkligheten rekommenderar jag återigen artikeln ”Korståget mot välfärden”. Där påminns vi om att redan 1990, när det begav sig, motbevisade Walter Korpi den nyliberala ”sanningen” att den svenska välfärdsstaten var en ekonomisk katastrof.

Citat;

Det var 1990 som Walter Korpi, professor i sociologi vid Stockholms universitet, fick idén att kontrollera tesen att Sveriges BNP släpade efter. Han gjorde en undersökning och kom fram till att alltihop var lögn. Det fanns ingen svensk eftersläpning.

Även den brittiske nationalekonomen Richard Layerd varnade, vid denna tidpunkt, Sverige för att falla för den nyliberala propagandan. Citat;

I tider av motgångar är det naturligt att anta att man är på fel väg. Men innan man väljer en fundamentalt annorlunda kurs är det klokt att undersöka fakta. Har något land klarat sig bättre än Sverige under 1980-talet?

Jag tror inte det. Låt mig börja med några enkla fakta rörande den svenska ekonomin under 1980-talet. Den genomsnittliga arbetslösheten ökade nästan inte alls, medan den steg till ungefär tio procent i resten av Europa. Sysselsättningsgraden steg medan den sjönk i Europa. BNP per capita steg lika mycket som i Europa och inflationen låg före 1990 något över det europeiska genomsnittet. Och den relativa fattigdomen (dvs ojämlikheten) var lägre än i något annat västland. Denna kombination av resultat var en anmärkningsvärd prestation. […]
Det innebär naturligtvis en ständig kamp att förena full sysselsättning med låg och stabil inflation. Efter ett misslyckande är det kanske naturligt att ge upp försöket och låta arbetslösheten stiga. Men detta skulle vara ett förfärligt misstag.

Det vi nu bevittnar inom svensk politik är en politisk charad där retoriken har blivit betydligt viktigare än politiken. Allt för att vinna över röster.

Hade man lyssnat nedåt – på svenska folket – hade vi aldrig slängt välfärden på soptippen. Vi hade aldrig låtit arbetslösheten stiga till förmån för att bekämpa en mer eller mindre obefintlig inflation. Inte heller hade vi släppt tanken på lika vård, skola och omsorg för alla. Vi hade aldrig slagit in på en väg där sjuka, barn och äldre betraktas som konsumenter och handelsvaror istället för levande varelser och människor av kött och blod. Vi hade aldrig låtit plånboken avgöra och privata vinstintressen få ta över välfärdsbygget och våra gemensamma tillgångar. Inte heller hade vi tvingat sjuka människor att gå till socialen för att överleva – vi hade behållit en sjukförsäkring värd namnet.

Trots allt – insikten att en stor majoritet av svenska folket vill ha ett starkt välfärdssamhälle tycks nu ha nått även den politiska eliten – därför den retoriska kappvändningen hos framförallt de ”nya moderaterna”. På detta sätt lyckades man vinna valet.

Men, sorry Fredrik, de allra flesta har redan genomskådat den tomma moderata och borgerliga retoriken.

Faktum kvarstår dock – trots all retorik – systemskiftet genomförs snabbare än någonsinn. Nu, med det ”nya arbetarpartiet” i spetsen – och i rekordfart!

Finns det då ingen skillnad längre mellan partierna? Spelar det överhuvudtaget någon roll längre hur vi röstar? Kanske vi bara ska ge upp, och göra som många i USA har gjort, inte bry oss om att rösta alls?!

Mitt recept är tvärtemot – ge inte upp!

Visst finns det trots allt en skillnad mellan blocken. En skillnad mellan viljan, mellan inriktningen. Högern har sitt mål klart, och har alltid haft – låt marknaden, plånboken och kapitalet styra – trots att retoriken varierar mellan varven. Vänstern må ha tappat styrfart och förirrat sig – men målet är det samma som tidigare – ett mer rättvist och jämlikt samhälle.

Ger vi upp och håller tyst når vi aldrig dit.

*

Läs Ulrika Kärnborgs krönika om Statens kulturråd och tillsättningen av Johan Staël von Holstein – ”ett köttben åt Timbrohögern.”

*

Intressanta bloggar:

Feministisk vänstertjej om Marcus Birro,

Kirira om betyg,

Svensson om brottslighet och gangstergäng

Tant Rasch om Reinfeldts storhetsvansinne

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

intressant.se

Annonser
Lämna en kommentar

63 kommentarer

  1. Extrem nyliberalism nu? Vilken politisk etikett ger du mig då?

    Vilka referensramar har du egentligen? Ungefär lika balanserat uttalande som att jag skulle hävda att vi hade extrem socialism under Palme.

  2. Gaspode

     /  januari 17, 2008

    Det börjar bli inte så lite löjligt nu detta tjat om nyliberalism. Nej, moderaterna är inte nyliberalister.

    Intressant dock att man åtminstone kommit fram till sent 80-tal och 1990 nu istället för att fastna hos Che Guevara och pojkarna när man skall prata om allt fint vänster gjort. Har det hänt något sedan dess inom vänster? Det har ju ändå gått 18 år sedan 1990.

  3. Christer Ogenstad

     /  januari 17, 2008

    Jag är inte helt säker på att jag uppfattat allt rätt här…men det du skriver är att Sverige på 80-talet förde en bra politik som sedan mynnade ut i något possitivt i början av 90-talet?

    Att folk levde gott på 80-talet må vara hänt, men det var ju på lånade pengar. Ekonomin blomstrade ja, men på lånade pengar.

    Om vi nu har en sådan välfärd, varför har vi så många offer ute på gatorna?

    Ja, Sverige är ett orättvist land där man tar från de som jobbar hårt och ger till de som inte orkar. Däremellan finns ett antal stackare som faktiskt behöver hjälp på riktigt.

  4. St Just

     /  januari 17, 2008

    Gustav tigger på sin egen blogg om angrepp, gärna personangrepp. Så långt ska vi nu inte gå för att besvara ”Vilken politisk etikett ger du mig då?”
    Efter en liten titt på Gustavs blogg får man hålla med om att han är en ”ung man med ett behov att skriva av (s)ig ibland”.
    Politiskt räcker det med att konstatera att ynglingen blandar reaktionära angrepp mot miljövänner, allt till vänster, facket, skatter, och parar detta hat med sedvanliga marknadshyllningar och oförskämda påståenden mot (s)-politiker som exempelvis Thomas Bodström som ”politikerhora”. Sjäv försvarar Gustav märkligt nog efter sådana uttalanden, prostitutionen.

    Ja, så avskyr han Naomi Klein, ABF och en massa annat – givetvis.

    Mao; utomordentligt trist högerpolitik och om Gustav vill titulera sig ”liberal”, ”nyliberal”, ”extremliberal”, ”neokonservativ”, ”liberatarian”,”Randanhängare”, ”nationalpopulist” eller som Gaspode föreslår ”nyliberalist” – är mig likgiltigt – hans åsikter är torftiga, obehagliga och nattstånda.

  5. Calle

     /  januari 17, 2008

    Jag blir uppriktigt rädd när jag läser det du skriver.
    Jag hoppas för allt i världen att vi befrias från dylik politik i det här landet, för allas bästa.

  6. St Just,

    Det var verkligen vendetta vi har fått igång här. Vi står nog ganska långt ifrån varandra politiskt men gör det inte så enkelt för dig så att du utgår från att jag är ett svin. Jag tror faktiskt inte att människor i min närhet tycker det. Men hey, vad vet jag?

    Du må anse att mina åsikter är torftiga och obehagliga men du får väl ändå ge mig att jag förklarar ganska tydligt (oftast) varför jag tycker som jag tycker. Jag medger att jag medvetet spetsar till det ibland men desto lättare för dig att formulera bra motargument. Kom igen nu, handsken är kastad!

  7. Oj, jag hann inte läsa hela inlägget innan jag bet på den första felaktiga formuleringen. Nu när jag läser vad du verkligen skriver så blir jag faktiskt mörkrädd. Jag trodde att insikten om 80-talets misslyckade politik var intellektuellt allmängods. Att se att det inte är det gör mig lite rädd för demokratin. Hur kan någon som verkar vara så insatt och intresserad som du är Ilse-Marie, tro att det är ekonomiskt försvarbart att leva över sina tillgångar som vi gjorde på 80-talet? Vad tror du att den efterföljande krisen berodde på? Eller den skenande statsskulden?

  8. H-E.R

     /  januari 17, 2008

    Tack för en återigen kanonbra bloggpost Ilse-Marie, klarsynt och rakt på sak och en mycket talande beskrivning av politiken idag.
    Men…. precis som du skriver, vi bör inte ge upp och acceptera. Retoriken blir i slutänden tom och fadd när inte politiken hänger med.
    Många längtar säkerligen efter den äkta varan nu. Förhoppningsvis jobbar vänstern på det och ser till att både visa sig och prata för sin politik. Det behövs verkligen.

  9. Som vanligt vill individualisterna se hur politiken drabbar individen. I alla fall inte den här individen.

    Det blir så genomskinligt, allt det där snacket om ”individens frihet”, ”valfriheten”, ”den enskildes rätt”… Var fan finns individens frihet, valfrihet och den enskildes rätt för den som är sjuk?

    Ett samhälle där människan värderas utifrån sin förmåga till produktion – det är vad man skapar. Och det är samma jävla attityd till människovärdet som de tyska nazisterna hade på trettiotalet. Det är för djävligt att människorna inte känner igen vargen bara för att den har ett fårskinn på sig!

  10. Som vanligt vill individualisterna INTE se… skulle det förstås vara.

  11. livelev Precis dom tankarna får jag också när jag hör hur politikerna resonerar idag… Det är konstigt att det redan har fallit i glömska hur det var på trettiotalet… Så länge sedan är det ju inte… Och det ÄR farligt att ställa grupper mot varandra! Tror inte att detta slutar väl…

  12. Gustav, du tycks ännu inte ha hämtat dig från den idoktrinerande nyliberala propaganda som Assar Lindbeck och grabbarna pumpade ut till allmänheten via press och TV under 90-talet. Det är skrämmande.

    Att vi levde ”över våra tillgångar” hade ingenting med välfärdsstaten att göra – desto mer med det som Ulf Lundell en gång sjöng om i sin ”Halvvägs till havet”;

    När dom stora föll föll vi små

    och vi föll rätt ner i backen

    Feldt öppna kranarna och dårarna drack

    Vi var alla där på festen hit upp till nacken

    men det var vi som tog skiten

    när bubblan sprack

  13. St Just

     /  januari 17, 2008

    Gustav, jag talar inte om ”svin” jag gav bara en snabbsummering av vilka åsiker som dolde sig bakom din signatur. Åsikter som jag mött från folk till höger i över fyrtio år.

    Det är inte förvånande att du hävdar att förklaringen till statsskuld och ekonomisk kris orsakades av att befolkningen började ”leva över sina tillgångar som vi gjorde på 80-talet?” – detta kallar du ”intellektuellt allmängods”.
    Vi är många som bestrider den intellektualismen – nämligen alla vi som inte levde över våra tillgångar. Arbetarbefolkningen som då som nu – inte har råd med sådana utsvävningar. Det är andra grupper som spekulerar, pumpar upp fastighetsvärden osv. Men när notan kommer så är det de många med låga löner och små buffertar på bankkontot, som ska betala.

  14. Jag skrev ett ilsket inlägg om debatten igår jag med. Jag höll på att dåna av häpnad när jag såg Fredde R mässa på om hur fantastisk Clintonpolitiken är på alla sätt och vis och utmålade nån slags fantastisk bild av hur bra det skulle va om vi korkskallar(svenska folket) skulle fatta att vi måst satsa på den slags politik men nämnde inte riktigt vad det kunde bli av den för vanligt folk och menade att vi ändå inte har nåt val för det enda som finns var Mona Sahlins och som enligt honom ville bromsa oss tillbaka till 30-talet. Sa han. Okey, inte exakt , men det var andemeningen. Jag anser att alliansens retorik är under alla kritik är för lättköpt, för billig. Och på nåt vis så är de inte villiga att förhandla kring förslag, man ”övertalar” våldsamt och irriterat och tjatar genom förvirring och manipulerar folk genom att vädja till människors medmänskliga känslobehov av att gemensamt rädda världen. En äkta hollywoodproduktion med gråtknappsvarning mao.

  15. Relativt Majs

     /  januari 17, 2008

    Hade folk redan sett igenom den borgerliga retoriken så hade bloggare som du inte behövts, men det är ju självklart att ni behövs, annars kanske folk aldrig sett igenom den från början 🙂

  16. Ilse-Marie
    Okej, du köper inte den gängse nationalekonomiska förklaringen till varför 80-talets politik gick så fel. Jag förmodar att du åtminstone erkänner krisen som följde? Att den inträffade alltså.

    Jag har läst igenom Ordfront-artikeln nu och den försöker ju helt felaktigt påskina att keynesianismen gjort någon slags storartad comeback och att bara galningar följer i Milton Friedmans fotspår. Det är helt enkelt inte sant och det vet nog Dan Josefsson innerst inne.

    Men egentligen, vad spelar det för roll vad majoriteten av nationalekonomerna tycker? Skulle inte du, Ilse-Marie, kunna ge en egen förklaring till vad som hände med Sverige efter den gyllene perioden på 80-talet?

    St Just
    Kom igen nu, jag menar så klart att staten spenderade över sina tillgångar. Och eftersom staten är folket så gjorde också folket det. Jag menar inte att arbetare spekulerade i fastigheter eller nåt.

    Och du har helt rätt i att det var de som hade det sämst som fick ta den värsta smällen när krisen kom.

  17. Gaspode

     /  januari 18, 2008

    Har jag förstått det rätt att ni nu inte bara ursäktar den socialdemokratiska politiken under 80-talet och framåt utan tom hyllar den?

  18. fundersam

     /  januari 18, 2008

    Bra där majsan, tala om för folk vad de skall tycka 😉

    Vänsterns paternalism är påtaglig och ogenerad.

  19. GooodDag,

    Det ligger mycket mycket i det Du säger i bloggtexten ovan. Dock – i mitt mer än 66-årade livsperspektiv sett – så är både höger- och vänsterblocken som Princip lika illa däran = lika sjuka, tyvärr tyvärr…

    Varför ? Tja – finns det någon politiker av rang – i mitt kära fosterlande Sverige i dags dato – som styrs av ett SJÄLVSTÄNDIGT tänkande och agerande ? Med självständigt tänkande avser jag då ett FRITT tänkande och agerande – baserat på sina helt egna gjorda erfarenheter under innevarande liv i kött = sann KUNSKAP som ingen enda annan någonsin kan ta ifrån oss.

    Är det inte så att som Princip ALLA politiker är mer eller mindre SLAVISKT styrda av MainStreamat = Dogmigt = Statiskt tänkande – som bottnar i den egna partiDogmen och/eller någon akademikers teoretiska teorier ?

    Lösningen ? Tja – inte vet jag egentligen. Men måhända att fler och fler av oss av vanligt folk börjar med att mer och mer tänka SJÄLVSTÄNDIGT – och agera därefter – kan vara en utgångspunkt i vart fall. Vart det i sig kommer att leda – det får Wi som fortfar att andas att se, troligast…

    Det Wi kollektivt håller på med sedan början på 90-talet i Sverige = ”Att äta eller ätas” – det kan nog vilken ”idiot” som helst räkna ut vart det har lett och kommer att leda, troligast…

    Ha det… 🙂 /vännen Josef

  20. Petter

     /  januari 18, 2008

    Gustav, du behöver nog läsa om bloggposten en tredje gång för att förstå det Ilse-Marie skriver om. Gör du det upptäcker du snabbt att Ilse-Marie ifrågasätter en ledare i DN (som refererar til 80- och 90-talserfarenheter) därför berör bloggposten just denna tidsperiod av den ekonomiska historien. Också Gaspode och herr Ogenstad tycks behöva läsa på lite bättre.

    Dessa ständiga ”felläsningar” – från personer med stark nyliberal uppfattning på en massa olika ”vänsterbloggar” – gör att man börjar undra om inte diverse nyliberala tankesmedjor och organisationer anställt ett koppel ”vakthundar”, som på sin arbetstid sitter och kastar upp mer eller mindre skruvade kommentarer på bloggar som ifrågasätter deras religiöst färgade tro på det nyliberala evangeliet.

    Jag är normalt sett inte lagd åt det konspirationsteoretiska hållet. Men efter att ha surfat runt på en rad olika bloggar har jag sett ett tydligt mönster av mer eller mindre omedvetna nyliberala ”felläsningar” dyka upp allt oftare. Tror inte detta är en tillfällighet längre.

    Så Ilse-Marie att din blogg så ofta hemsöks av ”felläsande” nyliberaler borde du ta som en komplimang. Tydligen upplever dessa herrar (för det är nästa alltid män) att din blogg utmanar deras högerperspektiv.

  21. St Just

     /  januari 18, 2008

    Petter, jag instämmer i ditt resonemang. Själv avskyr jag som du konspirationstänkandet (verkligheten är tillräckligt hård som den är med en manisk marknadsekonomi)-
    Men det kanske inte är konstigare än som du säger att ”diverse nyliberala tankesmedjor och organisationer anställt ett koppel “vakthundar”, som på sin arbetstid sitter och kastar upp mer eller mindre skruvade kommentarer på bloggar som ifrågasätter deras religiöst färgade tro på det nyliberala evangeliet.”

    Politik bedrivs av människor av kött och blod och dimper inte ned från himlen eller upp från den motsatta sidan.

  22. Gaspode

     /  januari 18, 2008

    Petter
    Jag syftade mer på tonen i kommentarerna än bloggposten.

  23. Vad är det du vill egentligen?

    Som liberal vill jag bara vara ifred. Fri från tvång. Jag vill slippa ha ett fängelsehot över mig så fort jag inte går i ledband eller viker mig för majoritetens godtyckliga åsikter. Så länge jag inte inkräktar på andra förstår jag inte varför jag inte kan få sköta mig själv.

    Vad vill du?

    Vill du sitta som despot och tvinga oss arbetare att slita för ”det allmännas bästa” och du sen fördelar min och andra slavars produktion efter vad du anser vara var och ens behov? Eller nöjer du dig med att någon annan får vara den enväldige som säger att ”eftersom 51% av befolkningen vill att de andra ska slita och släpa utan att få behålla sin produktion så är det rätt och demokratiskt”, någon annan som säger att vuxna människor inte kan ta ansvar för sig själva utan ska rättas in i leden med förbud, fängelsehot och straffbeskattning?

    Du vill inte ha rättvisa. Det är uppenbart. Så vad vill du? Bill Gates har glatt miljontals människor med sina mjukvaror. Tycker du att någon har rätt att dessutom beskatta honom? Tiger Woods har underhållit så många så mycket att de gjort honom till miljardär – borde inte han belönas snarare ön beskattas?

    Vad tycker du är ett bra sätt att hantera frihet, talanger och rättvisa?

  24. Voogi

     /  januari 18, 2008

    Fram till 1970-talets början byggde Sverige upp en ganska stark välfärdsstat.

    På 70-talet förändrades omvärlden dramatiskt. Bretton Woods-överenskommelsen bröt samman och vi fick två oljeprischocker. På många håll i världen såg man förändringen som bestående och påbörjade snabbt ett reformarbete.

    Svenska politiker gjorde en annan bedömning, nämligen att problemen var tillfälliga och man gav sig in i en subventionspolitik för att överbrygga svackan. Det hade fungerat OM turbulensen hade varit kortsiktig.

    Så blev det inte, varför vi fick inleda ett tämligen pressat reformarbete på 80-talet.

    Under perioden 1980-2000 genomgick Sverige omfattande förändringar.

    Vi behövde ta till akuthjälp i början av 80-talet (devalveringarna) och påbörjade en lång rad reformer där avregleringen av kredit- och valutamarknaderna var betydelsefulla inslag. Vi fick hjälp av en bra internationell konjunktur

    Vi klarade reformerna under 80-talet och stålbadet på 90-talet utan att välfärdsstaten kapsejsade. Men insikten var att det politiska inflytandet i näringslivets sätt att fungera skulle vara mindre interventionistiskt och återgå till att vara en yttre ram. Av stor betydelse är att politikens agerande skall vara förutsägbart och så långsiktigt som möjligt.

    Välfärdsstaten har bevisats kunna överleva inom ett kapitalistiskt system. Och kan säkerligen göra så även i framtiden.

    Jag förstår inte retoriken om att välrfärdsstaten skulle ha raserats. Visst, vissa förändringar har gjorts och kommer att göras, men i det stora hela finns välfärdsstaten kvar.

    Kan den överleva i framtiden?

    Det finns en inte oväsentlig risk för en kraftig konjunktursvacka internationelt de närmaste åren. Hur hanterar vi, världens kanske högst beskattade land, den situationen när skatteintäkterna sjunker och det torde vara omöjligt att höja skattesatserna tillräckligt för att kompensera bortfallet?

    Hur skall vi klara den nödvändiga tillväxten i ekonomin på längre sikt (2030-2050) med tanke på den demografiskt troliga utvecklingen om en åldrande och i bästa fall oförändrad befolkning? Baby-boom-generationerna 40- och 50-talisterna är då alla pensionerade.

    Visst kan vi fortsätta käbbla om de kortsiktiga problemen med procentsatser hit eller dit, men vilka politiker orkar lyfta blicken och tala klartext om den långsiktiga framtiden?

    Vad är dina lösningar Ilse-Marie på det kortsiktiga?

    Och det ännu viktigare långsiktiga?

  25. Petter,
    Jag tycker också att DN:s artikel är lite löjlig. Men Ilse-Marie rekommenderar en artikel som är full av lögner. Är det en felläsning att påtala detta? Snälla ge mig några av dina många exempel på nyliberala felläsningar. Är alla lika hemska som min synd?

    Din idé och att jag och andra skulle vara anställda av nyliberala tankesmedjor är fantasifull. Jag förmodar att du skojar men St Just köper ju det så jag är inte så säker.

    Men i alla fall är det trösterikt att du inser att Josefsson-artikeln inte är speciellt bra.

  26. Peter Eeek – För min del får du göra precis vad du vill, sålänge det inte skadar någon annan.

    Men när skadar det någon annan?

    Ta en sån snubbe som Joachim Posener. Han stack ifrån 21 miljoner i skatteskulder. De 21 miljonerna hade t.ex. räckt till hysat många matlådor åt gamlingarna. Och hade de investerats i sjukhuset här där jag bor så hade jag varit opererad för länge sedan och sluppit gå runt sysslolös och ha värk.

    Skatt är inte stöld. Skatt är ett mått på ett samhälles människosyn. Det är dessutom inte skatten i sig som är problemet, utan fördelningen av densamma.

    Ett annat exempel. Volvo fick en jädrans massa pengar + gratis lokaler för att bedriva biltillverkning i det nedlagda varvet i Uddevalla. Staten stod för lönekostnaderna de första två åren.
    Vad hände? Volvo flyttade tillverkningen efter två år. DET är stöld! Men jag antar att du ser det som Volvos fria rättighet att placera sin tillverkning varhelst de önskar?

    Om du vill vara fri från tvång så måste du samtidigt tillerkänna alla andra den rätten. Ingen människa är en ö. Problemet uppstår när någon som är liten vill en sak och den som är stor vill något annat. Hur ska den lille kunna hävda sin vilja mot den store?

  27. Gaspode

     /  januari 18, 2008

    livelev

    Posener är kriminell. Du kan väl inte på fullaste allvar lasta den nuvarande regeringen för vad en ekonomiskt brottsling gör?

  28. Ja du Petter, felläsningar finns det gott om. Läs Gustavs kommentar riktad till dig, så får du se ännu ett exempel på en mästerlig och nästan komisk felläsning 😀

    För övrigt håller jag helt med livelev här ovanför.

  29. Gaspode – Om jag inte minns helt fel så laborerar regeringen med en allmän amnesti för skatteflyktingar. I mina ögon är Posener lika kriminell som Björn Borg eller vilken annan landsförrädare som helst.

  30. Peter Eek, Gaspode, Gustav och ni andra osnutna…

    Eftersom jag råkade upptäcka att jag citerats från den här diskussionen i en annan blogg, så lägger jag in samma svar här som i den bloggen:

    Den store och starke kan vara staten. Gentemot staten är det otroligt viktigt att individen har ett bra skydd. Därför har man lagar. Ytterst handlar det dock alltid om kollektivet, eftersom kollektivet är den enda kraft som kan påverka staten. En individ i taget har inte en chans mot en stat.

    Samma förhållande gäller mellan arbetsgivare och anställd. Där är arbetsgivaren den store, starke. Och därför är det otroligt viktigt att individen har ett bra skydd mot arbetsgivaren. Därför har man kollektivavtal. Ytterst handlar det även här om kollektivet, eftersom kollektivet av anställda är den enda kraft som kan påverka arbetsgivaren. En individ i taget har inte en chans mot arbetsgivaren.

    Förstår du nu hur jag menar? Individens frihet är alltid avhängig av kollektivets begränsningar av den starkares rätt.

  31. Petter och Ilse-Marie
    Det du refererar till var ett försök att skämta. Det är svårt att vara ironisk utan 🙂 ser jag. Men det var bara till hälften skämt. Petter menar ju att jag feltolkat dig så att du gillar ordfront-artikeln. Hur ska han ha det?

    Tillbaka till verkligheten så skulle jag verkligen uppskatta lite svar från er sida. Ungefär som förra debatten jag var inblandad i här med sjukskrivningarna så upplever jag att vänsterkanten påtalar problem men aldrig kommer med egna lösningar.

    Vänsterpolitik leder till budgetunderskott och hög inflation, det är fakta. Läs också Voogis kommentar om varför statlig interventionism på finansmarknaden är farligt. Den politik ni vill föra idag ledde till kris på 90-talet. Är det ö.h.t ett problem för er?

    Och om jag har fel i detta antagande, förklara vad som är fel istället för att bara tjôta, som vi säger i Göteborg.

  32. Gustav – Menar du på allvar att Carl Bildt förde en vänsterpolitik mellan 1991 och 1994?

  33. fundersam

     /  januari 19, 2008

    Livelev:

    Om du hade det minsta intresse för hur saker faktiskt ligger till hade du kunnat konstatera att 80-talet präglades av en mycket hög inflationstakt. Gå in på scb och ladda ner KPI-serien får du se. Mellan 1980 och 1990 var inflationstakten i genomsnitt 8%! detta samtidigt som vi hade en fast växelkurs. När vår köpkraftsparitet urholkades så undergrävdes riksbankens möjligheter att försvara den fasta kursen och till slut kunde den inte längre upprätthållas. Politiken som följde därefter var en ren städoperation då Bildt fick städa upp finanserna och införa strängare budgetkrav för offentlig verksamhet.

  34. fundersam – Jag levde på 80-talet. Gick ut 9:an 1981 med för dåliga betyg för att komma in på gymnasiet. Började arbeta när jag var 16 år, tack vare min farsas kontakter.

    Första hälften av 80-talet rådde stor arbetslöshet bland främst unga. Oljekrisen i mitten av 70-talet, borgerlig regering 1976 – 1982 och en genomgripande strukturrationalisering i industrin som slog ut både varvs- och teko-industrin utgjorde grunden för 80-talet.

    Det är intressant att se hur borgerliga debattörer ”glömmer” de borgerliga regeringsåren 76 – 82 och 91 – 94 i sin iver att svartmåla sossarna.

    Sossarna satte mycket riktigt bekämpningen av arbetslösheten före bekämpningen av inflationen. Och det med rätta. Det var ju inte direktörerna och deras barn som drabbades av arbetslösheten. Lika lite då som nu.

    Bristen i den nyliberala argumentationen om ekonomi är att den aldrig ser individen. Ni är fan i mig värre än kommunisterna när det gäller att vara strukturalister. Om man bortser från individens livsförutsättningar när man debatterar ekonomi så tappar man helt och hållet fokus på individens frihet.

  35. Patte

     /  januari 19, 2008

    ”Nyliberalismen” handlar mera om strukturella förändringar till att den som vill kliva på alla andra för att komma fram ska också kunna göra det.

    Det nuvarande moderatregeringen gör och ”moderata fuskpartiet”, är att göra så den som ligger på botten av samhällsstegen fortsätter ligga där, men får istället (i bästa fall) jobba i hushållsnära tjänster för rika moderater.

    Det blir som med den kommunistiska partitoppen i sovjet, där det fanns den absoluta eliten. Det ser vi även på politikernas egna ”a-kassa” där de sluppit alla de tvång och restriktioner som vi vanliga människor får genomgå.

    Detta också på skattebetalarnas pengar, i mycket högre belopp. Jag har sett vänsterpartister som krävt att denna orättvisa ska rättas till…

    Det är lustigt att om det visar sig att vanliga medelsvensson har några fördelar och möjligheter, så ska det bli hårdare regler. Efter granskningen i TV av politikernas förmåner hände…… INGENTING…..

    Och så undrar man varför vi har så stort politikerförakt i Sverige idag… Om en person kan supa på sin jour, och sedan få 2 miljoner i avgångsvederlag så är någonting mycket, mycket fel!

    Dessutom återigen en MODERAT! Det partiet är det vidrigaste jag vet!

  36. fundersam

     /  januari 19, 2008

    ”Sossarna satte mycket riktigt bekämpningen av arbetslösheten före bekämpningen av inflationen.”

    men du kan ju inte kritisera borgerliga partier för något somm sossarna, med ditt stöd, ägnade sig åt att åstadkomma. Det var ju inte borgerlig inflationspolitik som ställde till det, det var ju sossarna som med ditt godkännande ställde till det.

    Jag noterar också att du fått liberalismen helt om bakfoten. Du menar att eftersom vissa individer inte lyckas styra upp sina liv så skall staten gå in och göra det för ALLA individer. Detta skulle vara att sätta individen i centrum. Att flytta beslut och konsekvens från individen till staten är alltså verklig liberalism enligt dig???

  37. fundersam – Vår grundsyn skiljer sig i det att du ser staten som skild från individen medan jag ser staten som summan av individer.

    Jag påstår inte att liberalismen förespråkar individens frihet. Det jag säger är att det liberala pratet om individens frihet är ren demagogi, då det visar sig att denna individuella frihet inte gäller alla individer, eller ens majoriteten av individer, och att det viktiga är ekonomisk ideologi snarare än individens livsvillkor.

  38. livelev
    Du menar att borgarna ensamma är ansvariga för den ekonomiska krisen i början på 90-talet? Att deras politik var så urbota värdelös att den raserade det socialdemokratiska samhällsbygget som fungerat så super på 80-talet?

  39. fundersam

     /  januari 19, 2008

    Det är alltid så att egna upplevelser och erfarenheter påverkar vår syn på världen. Den slutsatsen kommer jag alltid till när jag försöker förstå mina meningsmotståndares argument. Diskussioner blir som en boxningsmatch mellan två blinda. ingen ser eller förstår hur den andre fungerar. Det är skälet till att jag inte engagerat mig politiskt, det enda som återstår är ju retorik.

  40. Gustav – Först och främst så får du gärna svara på den fråga jag ställde dig.

    Sedan kan du läsa svaret till fundersam #35.

    Jag är inte sosse. Det trodde jag att du förstått vid det här laget. Det jag säger är att jag tycker att det var bättre för mig och de andra som var unga i början av 80-talet att vi fick jobb så att vi kunde göra rätt för oss.

    Det brukar väl vara Franciscos slagdänga annars… fast du kanske inte håller med honom i att det är viktigt att folk kommer i arbete?

  41. Ilse-Marie:
    Jag gissar att en majoritet av det stora majoriteten av alla dem som befinner sig i bloggvärlden inte har en aning om vad socialdemokratisk politik var en gång, innan den blev nyliberal (allstå från mitten av 1980-talet). De unga nyliberalerna tror istället att dagens elände är ett resultat av traditionell socialdemokratisk politik, medan det i själva verket är ett resultat av nyliberal ekonomisk sådan.

    Tala om paradoxer.

    När jag var ung hävdade alltid bokstavsvänstern att socialdemokraterna inte gjort annat än försvarat och räddat kapitalismen. Jag tyckte de var urkorkade när de hävdade detta. Men idag bärjar jag misstänka att de hade alldeles rätt. Skillnaden är att idag behöver socialdemokraterna inte se till att föra en rättvis fördelningspolitik, som de var tvungna att göra då för att undvika revolution, alltså gör de inte heller det.

  42. Voogi

     /  januari 20, 2008

    Inget land en ö.

    En gång i tiden var Sveriges beroende av omvärlden huvudsakligen import och export. Det har ändrats kontinuerligt under lång tid. Oljechockerna på 70-talet och den felaktiga bedömningen att krisen var kortsiktig gjorde att politikerna fattade beslut, som i efterhand ser katastrofala ut. Det handlar om subventioneringen av industrin, t ex varvsindustrin. Jag vet inte om det fanns någon större strid om den bedömningen, dvs om det är något politiskt block som är mer skyldigt än det andra.

    Detta ledde till en ohållbar situation för den svenska ekonomin och dess konkurrenskraft, varför vi fick ta till devalveringar under 70- och 80-talen. Det stod då också klart att regleringen av den svenska kreditmarknaden inte längre fyllde den avsedda funktionen och därför behövde tas bort. Likadant var det för valutaregleringen. Mig veterligt fanns det ingen reell politisk strid om dessa åtgärders nödvändighet.

    Det var människor, inte politiska partier eller strukturer, som inte kunde hantera dessa avregleringar på ett tillräckligt återhållsamt sätt.

    Finans- och fastighetskriserna i början av 90-talet kom som näst intill en självklarhet och hade inget med politik att göra Däremot kan man klandra aktörerna på dessa marknader för att de inte förstod till fullo konsekvenserna av sitt agerande. Men man hade ju ingen erfarenhet att tala om, så hur skulle de kunna förutse sammanbrotten?

    Att ösa ut valuta för att försvara en fast växelkurs var givetvis ett praktfullt självmål. Men det hade gjorts helt oavsett vilken regering vi haft.

    Vi röstade för ett inträde i den europeiska gemenskapen, vilket krävde en kraftfull sanering av den svenska ekonomin. Detta hade vilken regering som än styrt fått göra. I vårt inträde begärde vi inget undantag för den gemensamma valutan, som vi alltså egentligen redan sagt ja till.

    Omvärlden var av avgörande betydelse för den svenska ekonomin under 80- och 90-talen, inte vilken politisk färg vi hade på regeringarna.

    De flesta partierna står bakom EU-anslutningen och stöder även en anslutning till EMU. Penningpolitiken berörs omedelbart tätt följt av finanspolitiken (skatterna) och socialpolitiken (välfärden), som båda måste konvergera med övriga medlemmars.

    Därför förstår jag inte käbblet mellan blocken om skattepolitiken och välfärden. I stora drag är de oförändrade. I den mån de inte är det, så kommer tillfällen till korrigeringar vid kommande regimskiften. Det är i sig inget problem att behålla en välfärdsstat oavsett om politiken har kapitalistiska eller socialistiska förtecken. Den övergripande frågan är om vi orkar skapa tillräckliga ekonomiska resurser över tiden. På den frågan får vi inga svar av politikerna.

    Sverige kommer att ha allt mindre politiskt svängrum och kommer på lite sikt inte att ha något egentligt annat alternativ än vad i första hand EU tillåter, och i andra hand vad den övriga omvärlden medger.

    Demografisk forskning visar att Europas relativa ekonomiska betydelse i världen kommer att minska kraftigt de närmaste 50 åren, vilket gör situationen mycket oroande.

    Detta är den stora politiska utmaningen, som jag, tyvärr, inte ser någon politiker eller något parti ta upp på allvar.

    Klimatproblematiken är både mer diffus och mindre betydelsefull ekonomiskt än vad demografifrågan är. I varje fall för Europa.

  43. fundersam

     /  januari 20, 2008

    Kerstin:

    De moderna Sossarna är en produkt av saltsjöbadsavtalet där kapitalismen skulle leva kvar i ett samhälle där staten skötte fördelning av resurser på det individuella planet. Det är inte nyliberalt.

    Nyliberalt hade inneburit att LO inte tillåtits ha det inflytandet över arbetsmarknaden. Livelev påpekade också att riksbanken hade fokus på arbetslöshet snarare än inflationskontroll, det är helt enligt Keynes anda.

    I ett land som styr enligt nyliberal agenda skall staten endast se till att lag och ordning upprätthålls, att avtal följs. Resten tillkommer på privata iniativ. Det rimmar illa med sossarna försvar av apotekmonopol, stopplagar i sjukvården etc.

    Jag ser gärna att du utvecklar din hypotes att sossarna förde en nyliberal politik.

  44. Livelev, ahh nu förstår jag.
    Observera att jag skrev att vänsterpolitik leder till inflation och budgetunderskott, INTE att all politik som leder till inflation och budgetunderskott är vänsterpolitik. Naturligtvis är inte Bildts politik vänster eller USA:s heller för den delen.

    F.ö, jag skiter i vem som gjorde misstagen förra gången. Problemet är att du och alla andra beundrare av Ilse-Marie vill upprepa dem. Eller hur ska ni göra den här gången?

  45. Gustav – Jag kan inte svara för sossarna såklart. Men skulle jag själv få råda, så skulle jag först och främst se till att alla fick mat i magen och tak över huvudet.

    Om det innebar att miljardärerna blev tvungna att lämna ifrån sig några av sina miljoner, så må det vara hänt. Det lär inte gå nån större nöd på dem för att de har några miljoner mindre.

    Skulle det vara ett övergrepp – ett fruktansvärt tvång? JA! Men det skulle öka graden av frihet för väldigt många fler. Och jag anser att man bör försöka maximera friheten för så många som möjligt.

    En sak som du så klart väljer att bortse ifrån är att inflationstakten ökar under borgerliga regeringar. Hur kan det komma sig? Är det för att de bedriver en vänsterpolitik?

    Som Zoogie mycket riktigt beskriver ovan, så är den politiska möjligheten att påverka den ekonomiska utvecklingen starkt begränsad. Det spelar alltså inte så stor roll vem som sitter i regeringen. Systemet går liksom av sig självt. Vad man kan göra politiskt är att förstärka eller mildra effekterna.

    En fråga du kanske borde ställa är väl i så fall – Vem kan påverka den ekonomiska utvecklingen?

  46. Livelev,
    Den politiska möjligheten att påverka den ekonomiska utvecklingen är väldigt stor vilket med all önskvärd tydlighet hade visats om Ilse-Marie hade fått fatta de stora politiska besluten.

    Vi har tillräckligt höga skatter idag för att tusen gånger om finansiera tak över huvudet till alla hemlösa. Att staten inte ens klarar av den (väldigt legitima) uppgiften är ett jävligt bra tecken på hur usel den är.

    Att inflationstakten ökar under DEN SENASTE borgerliga regeringen beror väl på skattelättnader och högkonjunktur = saker jag gillar. Så det är inget problem 🙂 Nä, allvarligt talat, är inte dagens inflationsproblem av en aningen annorlunda art än de som sossarna kokade ihop?

  47. St Just

     /  januari 21, 2008

    Gustav, några ynka procent av världens befolkning äger de mesta av förmögenheterna, tillgångarna och lyxen på vår jord – denna rikedom hos ett fåtal skulle kunna utrota svält, mängder av sjukdomar och förbättra hela livmiljön – Men marknadskrafterna är oförmögna till detta. Att marknadsekonomin ”inte ens klarar av den (väldigt legitima) uppgiften är ett jävligt bra tecken på hur usel den är”, för att citera dig själv.

  48. Gaspode

     /  januari 21, 2008

    St Just

    Din omtanke om de fattigaste i världen är beundransvärd. Säg mig, väljer du själv att frivilligt leva på absolut existensminimum och skänker allt du har utöver det till de verkligt fattiga för att visa din ståndpunkt eller är det bara tomma ord på en blog?

  49. fundersam

     /  januari 21, 2008

    St Just

    Har du helt missat den löneökning som utvecklingsländerna kunnat uppvisa? Att marknadskrafter åstadkommer död och fattigdom är ganska enkelt att motbevisa. Gör som Norberg, åk till Taiwan och konstatera att forna tider barfotabönder nu sitter i servicesektorn tack vare exportinkomster. Åk sedan till Indien eller Kina och se att de går samma väg. När vänstern tafsar på marknaden och statsbudgeten går allt åt skogen och sedan skyller de allt på marknaden, tragiskt…

  50. St Just

     /  januari 21, 2008

    fundersam, Gaspode och andra nyliberala försvarare av extrema inkomst-, förmögenhets-, makt-, inflytande- och standardskillnader smiter undan faktum; marknadskrafterna inte ländernas befolkningar styr världen och baksidan av statistiskt ljug från nyliberala smedjor är sjukdom, svält och krig.

    Jag menar allt kan ju inte skyllas på Castro eller mig.

    För övrigt fundersam, de kinesiska bönderna ”sitter” inte i servicesektorn – de proletariseras och bli (är jag övertygad om) klassmedvetna industriarbetare 🙂

  51. Voogi

     /  januari 22, 2008

    St Just:

    Välkommen till verkligheten.

    Det saknas inte pengar, eller snarare finansiella medel, i världen och det spelar ingen roll vem som juridiskt äger dem. Vi kan göra allt du pratar om. Men varken viljan eller förmågan räcker till när det kommer till kritan. Och det har ingen som helst betydelse vilken politisk tro man bekänner sig till. Det är den bistra sanningen.

    Till alla:

    Lägg ner den okunniga diskussionen om vem eller vilka som skapar inflation.

    Inflation/deflation uppstår när det blir obalans i förändringarna i penningmängd jämfört med producerade varor och tjänster. Prisförändringar (obs inte värdeförändringar) på tillgångar som fastigheter, aktier, etc påverkar också, både direkt och indirekt.

    Varken vänstern, högern, eller någon däremellan äger hela sanningen. Vi har haft politiska företrädare från alla håll som bidragit till att bygga den svenska välfärdsstaten. En del har tidvis lyckats bättre än andra. Det är som på vilken arbetsplats som helst. På senare tid har vi blivit alltmer beroende av omvärlden, vilket minskat vårt eget manöverutrymme.

    Historien visar att ett kapitalistiskt marknadstänkande sannolikt skapar den största totala produktionen av varor och tjänster. Ju större den summan är, desto större möjligheter för politikerna att finansiera byggandet av en välfärdsstat.

    Den delikata frågan alla politiker borde ställa sig är hur man skapar de bästa förutsättningarna för marknaden att prestera maximalt och därefter hur man ser till att Staten får ut det långsiktigt optimala (obs: inte det kortsiktigt maximala) för att finansiera bästa möjliga välfärd.

    Att prata om att vi har skrotat välfärden är fullkomligt nonsens.

    På några få decenniers sikt står Sverige och de flesta övriga europeiska länderna inför mycket allvarliga ekonomiska problem p g a en åldrande och stagnerande eller fallande befolkning.

    Tillväxt i ekonomin är en förutsättning för att vi skall kunna upprätthålla välfärden, eller kanske snarare för att undvika en kollaps. Det står utom allt tvivel att den tillväxten inte finns framför oss om vi fortsätter i nuvarande spår.

    Att få ut fler nuvarande svenskar på arbetsmarknaden är viktigt.

    Betydligt viktigare är att inse att en kraftig ökning av invandringen av människor i arbetsför ålder är absolut nödvändig. Och att se till att de invandrare, flyktingar eller inte, som redan finns här integreras i samhället och kommer ut på arbetsmarknaden. Det handlar inte om att de skall anpassa sig till oss och vårt samhälle, utan vi måste alla anpassa oss till varandra. Vi behöver varandra!

    Klarar vi det?

  52. H-E.R

     /  januari 22, 2008

    Voogi.
    Låter lovvärt det du skriver om tillväxt för fortsatt bevarande av välfärden.
    Du avslutar:
    ”Klarar vi det?”
    Vi som pga sjukdom inte klarar att vara lönsamma får svårt att klara det Voogi. Som utvecklingen ser ut nu ser det hopplöst ut.
    Sedan beror det ju på om du avser alla då när du frågar ”klarar vi det?”
    Avser du bara friska/lönsamma så är svaret givet: Naturligtvis klarar vi det.
    Räknar du in sjuka/arbetslösa/gamla/handikappade i frågan är svaret lika givet: Nej, vi klarar inte mer av den cyniskt drivna politik vi ser just nu.

  53. Gaspode

     /  januari 22, 2008

    St Just skriver

    ”baksidan av statistiskt ljug från nyliberala smedjor är sjukdom, svält och krig.”

    Kan man sålunda dra slutsatsen att inget av ovanstående existerar i kommunistiskt styrda länder?

  54. St Just

     /  januari 22, 2008

    Voogi, säger att ”det spelar ingen roll vem som juridiskt äger dem” dvs pengarna, förmögenheterna osv, utan att det hänger på att”viljan eller förmågan” att kuva sjukdom, fattigdom och krig saknas.

    För en som påstår sig leva i verkligheten, är tankegången ovanligt idealistisk. Eller möjligen ett cyniskt konstaterande.
    Voogis övriga kommentar utgörs mest av hyllningar till de marknadskrafter som tvärtom är huvudorsak till skriande fattigdom, krig över tillgångar och resurser och sjukdomar där människor fortfarande dör i vattkoppor och av smutsigt vatten.

    Viljan att förändra denna värld är enorm (bland de fattiga), tyvärr saknas ofta förmågan då makten över ideologi, propaganda, reklam och det mesta – ligger i marknadens och deras lydiga megafoners händer (än så länge).

  55. Gaspode

     /  januari 22, 2008

    St Just

    Du svarade inte heller på min fråga i #50. Lever du som du lär?

    Jag gör det.

  56. Voogi

     /  januari 22, 2008

    H-E. R:

    Den centrala frågan är hur vi, det kollektiv som idag utgör det svenska folket, klarar anpassniongen till den nödvändiga kraftigt ökande invandringen och hur våra toleransramar vidgas att omfatta alla olika människor, som förhoppningsvis, kommer att söka sig till vårt fina land.

    Det handlar alltså om en mental förmåga till acceptans, och den har vi alla mer eller mindre av oavsett vår produktionskapacitet.

    Från tid till annan har vi alla olika produktionskapacitet; allt från 0 till 100%. Välfärden skall omfatta alla (även om jag personligen är tveksam till grova återfallsförbrytare).

    Jag har förståelse för att du tycker att dagens politik är cynisk. Det finns många andra som tycker tvärtom. Någon absolut sanning finns inte. Men ett vet vi; regeringsmakten kommer att skifta och pendeln kommer att svänga fram och tillbaka.

    Min förhoppning är att varje ny regering skall ha styrkan och modet att våga ta med sig det bra från den föregående och bygga vidare.

    Skall vi upprätthålla en välfärdsstat, så måste vi ha en ekonomisk tillväxt. Och den beror på vår förmåga att förändra vår attityd till invandrarna så att vi kan vandra gemensamt framåt. Men jag måste tillstå att jag i nuläget inte är särskilt optimistisk på den punkten.

  57. Voogi

     /  januari 22, 2008

    St Just:

    Jag upplever mig varken som idealist eller cyniker utan mer som realist efter att ha levt ganska länge och bott och arbetat på flera håll i världen.

    Jag har sett skriande fattigdom i vitögat i både kapitalistiska och socialistiska länder.

    På basis av mina egna erfarenheter kan jag inte hålla med om att marknadskrafterna skulle vara huvudorsaken till det mänskliga lidande som, tyvärr, finns runt om oss. Jag kan inte heller komma till den slutsatsen teoretiskt.

    Vad grundar du påståendet att marknadskrafterna är huvudorsaken till allt ont på? Skilj nu på det ekonomiska systemet och den mänskliga faktorn.

    Att alla världens fattiga vill se en förändring till det (ekonomiska) bättre torde kunna stå oemotsagt. Problemet är att när en fattig kommit i en position att åstadkomma något, så är han/hon vanligtvis inte längre fattig, och då tycks förändringsviljan få ett annat fokus.

    För att åstadkomma en förändring, så måste vi först och främst skapa ekonomiska resurser för att bygga upp , eller bibehålla, en välfärd, dvs det krävs en ekonomisk tillväxt. På det området ser jag inget bättre alternativ än marknadsekonomin. Kan du visa på något land, som har lyckats bra med att skapa ekonomiska resurser på något annat sätt?

    Sedan gäller det för politikerna att mjölka ut det optimala ur de ekonomiska resurserna och använda det på ett klokt och ändamålsenligt sätt. Vad det innebär får ”folket” avgöra i de s k demokratiska länderna genom sina val. På min prioriteringslista står bekämpningen av sjukdomar och fattigdom högt.

    I min framtidsbild (20 – 30 års sikt) finns ett systemskifte, eller kanske snarare en kraftig justering, på global nivå. De nyliberala tankegångarna, som fick fäste runt 1980 kommer att fortsätta att dominera i 15 -20 år till, varefter världen, av diverse anledningar, kommer att se en rejäl förändring. Sannolikt med socialistiska förtecken.

    Historien har visat att vi inte kan undvika väpnade konflikter, och det är min absoluta övertygelse att en världsomspännande fred är en ren utopi. Det finns många oroshärdar, och nya kommer att dyka upp. Inte minst hur USA kommer att hantera sin minskande ekonomiska dominans i världen. De är trots allt vår just nu enda supermakt, och de har en ofattbart stor vapenarsenal.

  58. St Just

     /  januari 22, 2008

    Det mesta är redan bestämt enligt Voogi – livet har dock lärt mig att inte göra prognoser på lång sikt, minst av allt 20-30 år – sånt kan lämnas till astrologer och troende.

    Voogi är fast i resonemanget att skapa ekonmisk tillväxt och öka resurserna. Den enkla sanningen är att det handlar i första hand om fördelning och kontroll. Vi var ju överens om att det fanns tillgångar, pengar, rikedomar – jag hävdar att dessa kan delas, skillnader människor emellan jämnas ut och makten förskjutas till befolkningen och dess representanter istället för att ligga hos en finansminoritet. Därefter kan vi resonera om ökad produktion.

    Jag kan hålla med Voogi om att finansminoriteten som styr vår värld, saknar ”viljan eller förmågan” att förbättra den. Jag tror däremot att de fattiga och de arbetande i världen har just den viljan och förmågan. Det tror inte Voogi som hävdar ”när en fattig kommit i en position att åstadkomma något … tycks förändringsviljan få ett annat fokus.”

    Desto större anledning att hålla koll på arbetarbefolkningens representanter och kicka dem som är sugna på att klättra.

    Voogi håller med om att fred och väpnade konflikter fortsätter och att USA:s dominans är oroande – bra, hoppas då att vi ses i protester mot USA:s Irakockupationen? Den handlar ju främst om marknadens jakt på olja och kontrollen av jordens tillgångar – blanda inte in den mänskliga faktorn här, den är av begränsat intresse när ekonomiska krafter och sociala klasser kolliderar.

  59. Voogi

     /  januari 23, 2008

    St Jules:

    Du vill väl inte hävda att fördelningen mellan människor i arbetsför resp pensionerad ålder om 20 år är något för astrologer och troende att bedöma? Förvisso behöver vi lägga till in- och utvandring, men det är inte särskilt svårbedömda storheter. En ev förändring i födelsetalen har en effekt på ännu längre sikt. Vi i Sverige är mycket långt ifrån födelsetal om 2,1 barn/fertil kvinna, som krävs för status quo för den arbetsföra delen. Den demografiska utvecklingen på så kort tid som 20 år är betydligt närmare en kunskap än en gissning.

    Den nya utmaning världen står inför är att vi aldrig tidigare haft situationen att vissa utvecklade länder, huvudsakligen i Europa och Japan, kommer att minska i befolkning samtidigt som vi får en väsentligt högre andel äldre.

    Det här har en mycket större ekonomisk sprängkraft än vad, t ex, klimatfrågan har på så kort sikt som 20 år. Men politikerna skyr frågan, för de har inga svar.

    Ja, det är en prognos signerad av mig att vi kommer att se ett systemskifte om 20-30 år. Den baserar sig på de ekonomiska konvulsioner som demografifrågan kommer att ha för Europa samt att det övergripande ekonomiska tänkandet tycks förändras i intervaller om c:a 50 år. Nuvarande tänkande fick sitt fotfäste kring 1980.

    Att jag tror på ett skifte som innebär en bas i ett kapitalistiskt/marknadsekonomiskt system med en politisk struktur med socialistiska förtecken är kanske väl så mycket en förhoppning. Alternativet med en fortsatt kantring mot ett extremkapitalistiskt system blir omänskligt, men jag kan finna ganska många argument för att det blir så ändå. Å andra sidan kommer jag antagligen inte att vara med då, så för min personliga del spelar det en underordnad roll. Men jag har barn. Egna, fosterhemsplacerade, kontaktbarn, fadderbarn.

    Du ger inget svar på frågan om du har något exempel på ett annat system än kapitalismen/marknadsekonomin som givit ett bra ekonomiskt utfall.

    Det tar jag som ett svar i sig och att vi därmed är eniga om att det inte finns något bättre system för att skapa ekonomiska resurser.

    Du säger att det inte handlar om nödvändig tillväxt utan om fördelning och kontroll. Men det kräver ju att resurserna redan har skapats och att de kan förnyas. Och ökas. Såvida vi inte accepterar en nedåtgående spiral i välståndet (demoigrafifrågan igen)

    Du tror på fördelning av tillgångar, eller kanske snarare omfördelning. Jag känner inte Stefan Persson (H&M), men han är ju, på papperet, förmögen långt utöver vad han ens i sina vildaste drömmar kan tänkas behöva eller orkar förbruka. Hans tillgångar består av aktier i företag, som skapar arbetstillfällen och ekonomisk tillväxt där de är verksamma. Han skulle antagligen inte ens märka om vi ”tog” 10 miljarder av hans förmögenhet och gav till de mest behövande. Problemet är att omvandla förmögenheten till pengar. I ditt socialiserade system har staten tagit in aktierna. Hur kan de omvandla dessa till pengar när det inte finns någon köpare?

    Att omfördela de, förmodligen inte alltför många, miljoner Stefan Persson förbrukar personligen är en droppe i havet.

    Stefan Perssons förmögenhet består huvudsakligen av aktier i H&M. H&M:s aktiekurs är, liksom praktiskt taget alla andra aktiekurser, en nuvärdesberäkning av vad företagen förhoppningsvis beräknas avkasta i framtiden. Med staten som ägare och ingen köpare, så har H&M inget värde annat än den produktion man kan prestera. För mig är det tämligen givet att H&M i en sådan situation ger en mycket sämre avkastning eftersom man då belastas av oerfarna ledare med en arbetstid sannolikt begränsad till 40 timmar/vecka. Det räcker inte långt jämfört med vad dagens kapitalistiska ägare presterar.

    Det vore ren och skär kapitalförstöring att nationalisera näringslivet.

    Om du förnekar att Stefan Perssons förmögenhet huvudsakligen skapar ekonomiskt värde för andra än honom själv, så är du blott och bart en okunnig struts.

    Även jag lever i tron, nej snarare vetskapen, att de flesta fattiga, varav de flesta arbetar, har viljan att deras livsbetingelser skall förbättras. Jag tror man kan utsträcka denna tro till att praktiskt taget omfatta alla människor. Men viljan förändras när förmågan tillkommer. Den blir mer privat och mindre medmänsklig. Det är den mänskliga faktorn, som du avvisar.

    Det finns en stor befolkningsgrupp, som varken tillhör de fattiga eller finansminoriteten (de flesta arbetar, så det är inte synonymt med någon speciell grupp), som du helt bortser ifrån. Ett stort misstag.

    Ett annat stort misstag du gör är när du tonar ner betydelsen av den mänskliga faktorn. Det är människor som styr, och alltid kommer att styra, mänskligheten, så deras tillkortakommanden är i allra högsta grad betydelsefulla.

    Vart har alla vänsterradikala från 1967-en bit in på 70-talet tagit vägen? De hade ju viljan, kunskapen och övertygelsen. Nu är de i 50 – 60 – årsåldern, har nått sitt max, och har definitivt positionen och förmågan att genomföra det de brann för då. Jo, de sitter runt köttgrytorna i ett klart kapitalistiskt system och mår bra. Detta är ett mycket tydligt exempel på vad jag menar med att viljan förändras när förmågan tillkommer. Jag klandrar dem egentligen inte eftersom det ligger i människans natur att bete sig så.

    Lite semantik. I det här sammanhanget är det inte jag som håller med dig om att krig kommer att fortsätta. Det är tvärtom du som säger dig hålla med mig.

    Jag delar din tro om att USA:s bevekelsegrunder för sina krig i Mellanöstern primärt handlar om att säkerställa kontrollen över oljeproduktionen där. Dock inte av ”jordens tillgångar”, som jag inte vet vad du menar med. Men jag antar att det ingår i din tro att USA står för allt ont.

    Du berör inte Israel, men jag tror att USA:s stöd till Israel är av ren självbevarelsedrift för att internt i USA rättfärdiga sin närvaro i Mellanöstern och hålla grytan kokande om hot från terrorister och diverse regimer i regionen.

    Återigen tar du fel. Jag är inte oroad av USA:s tidigare dominans. Hade den bestått, så hade resten av världen kunnat vara lugnare även om vi hade fått stå ut med diverse absurditeter från deras sida.

    Det som oroar mig är vad USA kan hitta på med alla sina vapen när deras ekonomiska dominans obönhörligen minskar och så småningom försvinner. I bästa fall återgår de till sin traditionella protektionistiska väg, men risken är att det blir något annat och mycket mer aggressivt och destruktivt.

    Ja, jag är djupt kritisk till USA:s krig i såväl Iraq som diverse andra länder.

    Men nej, du kommer inte att se mig på några barrikader. Den sortens aktiviteter fick en gång i tiden Sven Wollter mig att avstå från.

    Västvärlden översköljdes av övertygade vänsteranhängare under 1967-197x. Jag hoppas och tror att de flesta var ärliga i sitt uppsåt, men faktum är att en bedövande majoritet av dem har lämnat sin gamla tro till förmån för något praktiskt applicerbart. Några har till och med gjort offentlig avbön, t ex genom insändare i Uppsala Nya Tidning. Det beklagar jag för det är varken fel eller skamligt att ändra en uppfattning efter att ha fått nya kunskaper och erfarenheter. Det är en mänsklig rättighet.

    Det tycks mig som att du delar i varje fall vissa delar av 60-talsaktivisternas övertygelse. Det står dig fritt att göra lika väl som det står dig fritt att framföra dina åsikter. Och du kan lugnt fortsätta att argumentera. Du kommer aldrig att ställas till svars eftersom ett renodlat socialistiskt samhälle inte är ett ekonomiskt rationellt alternativ.

    Däremot kan en praktisk och följsam socialism få ett stort politiskt inflytande inom ramen för en blandekonomi. Till nytta för alla samhällsklasser. Jag tycker Sverige och svensk socialdemokrati är ett ganska bra exempel på ett sådant samspel även om våra skatteintäkter är väl mycket konjunkturberoende. Vi är mycket sårbara i en djupare konjunkturnedgång.

    Sveriges ödesfråga är inte kortsiktiga svängningar i välfärdspolitiken utan hur vi hanterar de med demografin sammanhängande strukturproblemen. Klarar vi inte att tillsammans med våra invandrare, befintliga såväl som tillkommande, arbeta för en gemensam bra framtid, så väntar oss en mycket kraftig ekonomisk nedgång. Och minimalt med resurser att fördela.

    Ett renodlat socialistiskt samhälle är en långsökt dröm för de troende. Och en mardröm för de flesta övriga med tanke på de historiska erfarenheterna.

  60. St Just

     /  januari 23, 2008

    Hemkommen efter arbetet noterar jag att Voogi skrivit en halv uppsats. Jag tänker inte bemöta hans spekulationer om demografi, ekonomiska cykler eller när hans önskade socialkapitalistiska samhälle ska etableras – det är mest gissningar. Idag kan en del personer lätt förutsäga det framtida samhället, samme människor kunde däremot inte förutsäga det snabba börsraset de senaste dagarna, Berlinmurens fall eller den kinesiska ledningens snabba förvandling till nyliberala extremister.

    Vidare resonerar Voogi på samma sätt som borgerligheten alltid gjort; det är ingen idé att omfördela från rika till fattiga det blir så lite åt var och en, arbetare kan inte styra företag de presterar inte lika mycket som ex H&M:s Stefan Persson, när människor blir kunniga minskar deras medmänsklighet, människans natur är att bete sig egoistiskt och folk som varit vänster gillar nu att kalasa runt kapitalismens köttgryta (samtidigt anser de att USA står för allt ont) och demonstrera ska man inte göra (det gör ju Sven Volter!).

    Jag har hört dessa trista tirader i hela mitt långa liv och de blir inte sannare utan snarare gnälligare.

    Dock tar Voogi upp huruvida kapitalismen är bäst på att skapa ekonomiska resurser. Jag håller faktiskt med – industrikapitalismen är ett framsteg i mänsklighetens historia – förutsättningar finns för att föda mänskligheten, bygga bostäder, vägar, utrota sjukdomar osv – MEN – det privata tillägnandet av allt producerat, förhindrar just detta. Som Marx mycket riktgt konstaterade för över 150 år sedan.

    För mig är det obegripligt att någon kan sätta tilltro till en ekonomi som fungerar så planlöst och anarkistiskt. De senaste dagarnas börsras tvingar fram skruvade förklaringar som mest liknar väderleksrapporter eller utlåtande från hälsocentralens stafettläkare. Marknadskrafterna fungerar tillfälligt, oberäkneligt och inget är fast och beständigt. Idag ligger Nokiafabriken i Tyskland imorgon i Rumänien och i övermorgon där arbetarna tvingas ned till skamlöner.

    Till sist Voogi – bilden av strutsen med huvudet i sanden är en lika stor myt som en kapitalism med ett mänskligt ansikte.
    Strutsen är en stor fågel med en toppfart på 70 km/h och den lägger sig ibland ner och sträcker ut halsen längs med marken för att undvika upptäckt, för att inta föda och för att ta hand om sina ägg.

    Ett smart beteende anser jag – så Voogi får gärna likna mig vid en struts.

  61. Patte

     /  januari 24, 2008

    Troligen vill ”nyliberalerna” lägga allt i marknadskrafternas händer för att det blir just anarkism. Dvs. den starkes lag.

    Anarkism handlar om total frihet. Dock inte söndagsanarkismen idag utan den organiserade anarkismen från förr som såg att människan skulle sköta sig om hon fick obegränsad frihet.

    Tyvärr var så inte fallet, då mänsklig girighet (och de andra dödssynderna) styr mänskligt beteende.

    Vi är ända från födseln själviska varelser, som dock tidigt i livet får lära oss det viktiga med samarbete. Då får man upp ögonen för gruppen.

    Nyliberalerna vill stanna där. Priviligerade grupper är tänkta att styra svensk ekonomi i sitt egenintresse där man struntar i alla andra som vill ta sig upp (förutom de som kan kliva över alla andra i den ständiga strävan mot toppen).

    Ett samhälle som har mycket gemensamt med usa:s illusioner om ”frihet”, där det ”experimentet” havererat totalt vilket vi kan idag se med sjunkande världsbörser orsakade av den amerikanska bolånebubblan.

    Jag tycker det är dags att begrava nyliberalismen tillsammans med nazismen och stalinismen på historiens skräphög!

  1. Utanförskap göder gängkriminalitet « Slutstadium
  2. Frihet från tvång « Who is John Galt?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: