Ett retoriskt spektakel

På DN:s ledarsida förkunnar man i dag, med anledning av gårdagens partiledardebatt, att ”den svenska politiken kantrat åt vänster” och att ”det starka samhället har gjort comeback”. Några sidor längre fram ser däremot Henrik Brors lite mer klarsynt på dagens politiska arena. Mona Sahlin och socialdemokratin har ”bytt fot” och accepterar nu till exempel privata alternativ i vården . Och visst är det så – Moder Svea har för länge sedan kantrat över till höger – inklusive sossarna. Numera är alternativen begränsade.

sahlinfredrik.jpg
FOTO: BERTIL ERICSON/SCANPIX

Går man på det retoriska spektaklet, som svensk politik numera har blivit, kan man givetvis få för sig att politiken har tagit en vänstersväng. Alternativt – om man som DN:s ledarskribenter vill att den politiska riktningen ska bli än mer mörkblå – kan man försöka skrämma upp svenska folket med ”vänsterspöken” och ”planekonomi”.

Den nyliberalt omhuldade myten att ”den svenska välfärdsmodellen kraschlandade runt 1990” tas återigen upp av den vilt fäktande ledarskribenten på DN. För att få en annan version av verkligheten rekommenderar jag återigen artikeln ”Korståget mot välfärden”. Där påminns vi om att redan 1990, när det begav sig, motbevisade Walter Korpi den nyliberala ”sanningen” att den svenska välfärdsstaten var en ekonomisk katastrof.

Citat;

Det var 1990 som Walter Korpi, professor i sociologi vid Stockholms universitet, fick idén att kontrollera tesen att Sveriges BNP släpade efter. Han gjorde en undersökning och kom fram till att alltihop var lögn. Det fanns ingen svensk eftersläpning.

Även den brittiske nationalekonomen Richard Layerd varnade, vid denna tidpunkt, Sverige för att falla för den nyliberala propagandan. Citat;

I tider av motgångar är det naturligt att anta att man är på fel väg. Men innan man väljer en fundamentalt annorlunda kurs är det klokt att undersöka fakta. Har något land klarat sig bättre än Sverige under 1980-talet?

Jag tror inte det. Låt mig börja med några enkla fakta rörande den svenska ekonomin under 1980-talet. Den genomsnittliga arbetslösheten ökade nästan inte alls, medan den steg till ungefär tio procent i resten av Europa. Sysselsättningsgraden steg medan den sjönk i Europa. BNP per capita steg lika mycket som i Europa och inflationen låg före 1990 något över det europeiska genomsnittet. Och den relativa fattigdomen (dvs ojämlikheten) var lägre än i något annat västland. Denna kombination av resultat var en anmärkningsvärd prestation. […]
Det innebär naturligtvis en ständig kamp att förena full sysselsättning med låg och stabil inflation. Efter ett misslyckande är det kanske naturligt att ge upp försöket och låta arbetslösheten stiga. Men detta skulle vara ett förfärligt misstag.

Det vi nu bevittnar inom svensk politik är en politisk charad där retoriken har blivit betydligt viktigare än politiken. Allt för att vinna över röster.

Hade man lyssnat nedåt – på svenska folket – hade vi aldrig slängt välfärden på soptippen. Vi hade aldrig låtit arbetslösheten stiga till förmån för att bekämpa en mer eller mindre obefintlig inflation. Inte heller hade vi släppt tanken på lika vård, skola och omsorg för alla. Vi hade aldrig slagit in på en väg där sjuka, barn och äldre betraktas som konsumenter och handelsvaror istället för levande varelser och människor av kött och blod. Vi hade aldrig låtit plånboken avgöra och privata vinstintressen få ta över välfärdsbygget och våra gemensamma tillgångar. Inte heller hade vi tvingat sjuka människor att gå till socialen för att överleva – vi hade behållit en sjukförsäkring värd namnet.

Trots allt – insikten att en stor majoritet av svenska folket vill ha ett starkt välfärdssamhälle tycks nu ha nått även den politiska eliten – därför den retoriska kappvändningen hos framförallt de ”nya moderaterna”. På detta sätt lyckades man vinna valet.

Men, sorry Fredrik, de allra flesta har redan genomskådat den tomma moderata och borgerliga retoriken.

Faktum kvarstår dock – trots all retorik – systemskiftet genomförs snabbare än någonsinn. Nu, med det ”nya arbetarpartiet” i spetsen – och i rekordfart!

Finns det då ingen skillnad längre mellan partierna? Spelar det överhuvudtaget någon roll längre hur vi röstar? Kanske vi bara ska ge upp, och göra som många i USA har gjort, inte bry oss om att rösta alls?!

Mitt recept är tvärtemot – ge inte upp!

Visst finns det trots allt en skillnad mellan blocken. En skillnad mellan viljan, mellan inriktningen. Högern har sitt mål klart, och har alltid haft – låt marknaden, plånboken och kapitalet styra – trots att retoriken varierar mellan varven. Vänstern må ha tappat styrfart och förirrat sig – men målet är det samma som tidigare – ett mer rättvist och jämlikt samhälle.

Ger vi upp och håller tyst når vi aldrig dit.

*

Läs Ulrika Kärnborgs krönika om Statens kulturråd och tillsättningen av Johan Staël von Holstein – ”ett köttben åt Timbrohögern.”

*

Intressanta bloggar:

Feministisk vänstertjej om Marcus Birro,

Kirira om betyg,

Svensson om brottslighet och gangstergäng

Tant Rasch om Reinfeldts storhetsvansinne

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

intressant.se