Tiden är inne – tänk om!

I senaste numret av Ordfront skriver samhällsforskaren Christer Sanne om den ekologiska utmaning mänskligheten står inför. Han beskriver den värld vi har skapat, där konsumtionen tredubblats de senaste 50 åren. Reklamen som ska stimulera fram vår ständigt ökade konsumtion är nu uppe i en kostnad på omkring 55 miljarder kronor årligen – lika mycket som all undervisning i skolan.

Vår ständigt ökande konsumtion har blivit som ett gift, både för naturen och för många av oss människor. Stressen, kraven och den psykiska ohälsan har ökar och går långt ned i åldrarna. Ständigt ökad produktivitet och ökad konsumtion har blivit ett ”måste” för att vår värld och våra samhällen ska fungera. Vi ska sysselsättas, arbeta i vårt anletes svett och ständigt prestera och vara på språng.

När det gäller klimatet avlöser olika katastrofrapporter varandra. Vi vet att vår planet är i obalans, vi vet också att det är vi och vårt sätt att leva som är orsaken. Jordens resurser är inte oändliga. När vi rubbar balansen rubbar vi likaså förutsättningarna för våra egna liv.

Frågorna är; Måste vi anpassa oss, kan vi anpassa oss, och hur ska det gå i så fall gå till?

Christer Sanne beskriver hur vi numera har som mål att hela tiden upprätthålla arbetsvolymen i samhället, och ställer samtidigt frågan om det verkligen är ett seriöst mål?

Historiskt sett har vi människor alltid försökt att förenkla och avskaffa arbetet. Sanne; ”Den ökade effektiviteten i produktionen fick redan på 30-talet John Maynard Keynes att förutse att hans barnbarn skulle kunna tillgodose sina behov med några timmars arbete om dagen.”

Tillväxtargumenten;

  • Att värna om välfärden
  • Att en större kaka underlättar en omfördelning till de fattigaste
  • Att ökat välstånd gör oss lyckligare

Sanne tillbakavisar dessa så här;

  • Kostanden för ”vård-skola-omsorg” stiger i takt med tillväxten
  • Tillväxten har, de senaste 30 åren, sammanfallit med ökade inte minskande inkomstklyftor.
  • Tillväxten har inte ökat den genomsnittliga livstillfredställelsen i de rika länderna.

Sanne diskuterar sedan olika alternativ. Han beskriver hur ekonomin har infiltrerat politiken genom företagens makt över den politiska dagordningen.

Utvecklingen kan gå åt rätt håll, men det kräver att vi tar tillbaka makten över våra naturresurser. Ett förslag är att skapa offentliga, men självständiga stiftelser som ska förvalta naturresurser för kommande generationer, liknande den självständiga Riksbanken vi har i Sverige.

57 procent av svenskarna säger i dag att de föredrar kortare arbetstid framför högre lön. En majoritet vill inte heller sänka skatterna om det går ut över välfärden. Mycket tyder alltså på att en majoritet av svenskarna innerst inne skulle vilja trappa ned.

Sanne förklarar en stor del av miljökrisen med en överkonsumtion, som beror på en överproduktion som beror på ett överarbetande.

En övergång till ett nytt samhälle där vi arbetar mindre, konsumerar mindre och lever mer skulle vara krävande, men samtidigt resultera i en stor vinst både för miljön och människan.

Christer Sannes resonemang är intressant, och personligen förstår jag inte varför vi i dag helt tycks ha tappat bort frågeställningen om livskvalitet kontra den ständiga konsumtions- och produktionshetsen. Vi tycks ha upphöjt lönearbetet till gud och ingen får ens längre antyda att det skulle vara en god idé att medvetet minska arbetstiden.

Nu när vi är medvetna om att jordens resurser är ändliga, när vi har förstått att vi står inför en klimat och miljökris som kan leda till fruktansvärda katastrofer, borde det vara rätt tid att tänka om.

Kanske inte ökad konsumtion och produktion är det allena saliggörande receptet för vår överlevnad.

Kanske inte…

P.S. För er som vill läsa mer rekommenderar jag det senaste numret av Ordfront.

*
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

intressant.se

Annonser
Lämna en kommentar

25 kommentarer

  1. Petter

     /  november 29, 2007

    Tänkvärt Ilse-Marie! Håller med dig i grunden. Vi borde arbeta för att leva, inte leva för att arbeta. Åtminstone måste vi dra ned på den miljöförstörande konsumismen. Ekologin kräver detta.

    Ska det bli någon långsiktigt och varaktig förändring tror jag dock att detta måste bygga på internationella överenskommelser. I den allt mer globaliserade ekonomin är det ju svårt för ett enskilt land att ensam kliva av tillväxtkarusellen.

    Skulle vi ändå ensamma välja att ”kliva av” skulle detta riskera att sätta igång en kumulativ process som drev iväg oss mot ett läge där vi så småningom ändå skulle tvingas tillbaka in i karusellen, men då utifrån en försämrad konkurrenssituation.

    Men visst, frågan du reser gör vi klokt i att börja diskutera idag. Annars kommer vi morgon att, med en ännu mer akut milljökatastrof hängande över oss, tvingas till att göra det. Och då är jag rädd för att de lösningar vi har att välja mellan är färre samtidigt som risken för att demokratin sätts ur spel blir större.

  2. H-E.R

     /  november 29, 2007

    Mycket viktigt ämne Ilse-Marie.

    Konstigt nog är det inte så svårt heller att lägga om livsstil, kanske inte en total omsvängning men ändå.
    Jag var en stretande streber med prylar och tekniska vidunder högt på önskelistan.
    Sedan en olycka, en skada och pang. Tacksamheten över livet, men också mindre pengar att röra sig med. Vilket naturligtvis ledde till annat tankesätt; inget slöseri.
    Konstigt nog, vad gäller just detta med konsumtion så mår jag bättre inombords nu när jag inte längre är inne i den ”karusellen”.
    Om jag kommer tillbaka i arbetslivet igen så lär det inte bli mer överkonsumtion i alla fall. Tänker tillbaka på det som en onödig ryggsäck jag burit på.
    En medlem i familjen läser psykologi på fritiden och menar att det bara är en befrielse att slippa prylhetsen, där håller jag med.

    Funderar också på det Petter skriver här, hur det skulle fungera globalt. Många länder är ju bara i början av ”köprushen” nu, kan nog bli svårt. Och så USA då, där finns inte mycket stöd för hänsyn till miljön.

  3. fundersam

     /  november 29, 2007

    Rikedom är ett förhållande mellan levnadskostnader och inkomster. Konsumtion är en tillfällig lyckobubbla som människor söker för att tillfredsställa ett djupare problem i deras liv än vad en LCD-TV kan ge dem. När de vant sig med prylen faller lyckonivån tillbaka till den ursprungliga nivån. Detta förstår de flesta som reflekterar över sina handlingar. Trots detta träffar jag många smarta människor som fastnar i ekorrhjulet och inte förstår hur det gick till. Skrämmande.

    Människor i sin närhet är det enda som ger lycka i längden tror jag.

  4. Vi såg ju hur bra det gick med en central planering av resurserna i Östeuropa bakom muren. Och vilket underverk det gjorde för miljön.

    OBS. Ovanstående är ironiskt!

    Trots att konsumtionen i Sverige ökat stadigt har utsläppen av miljögifter minskat med 50-75% och utsläppen av olja i haven minskat med 90% sedan 80-talet. De Baltiska länderna släpper idag ut hälften så mycket koldioxid om vid murens fall. Tack vara tillväxten! Det är den som gör att vi har råd att bry oss om miljön.

    På ett personligt plan känner jag inte av någon konsumtionshets. Jag köper det jag behöver i mat- och klädväg och i övrigt konsumerar jag mest tjänster. Tjänstesektorn står för en stor del av tillväxten men har en relativt liten miljöpåverkan i förhållande till varor.

  5. H-E.R

     /  november 29, 2007

    fundersam.

    Jag funderade precis på om det blir miljöproblemen som till slut kanske river murarna (nåja delvis i alla fall) mellan människors ideologier och uppfattningar.
    Det du skrev nu håller jag med helt i, det är tillfälliga lyckobubblor när man släpat hem t ex senaste teknikens hemmabio eller värsta sortens dator. Ett surrogat, en sorts materiell tröst som man kanske inte alltid sätter i samband med ens inre. Och kanske i viss mån ett sorts mått på den egna ”duktigheten”, dvs man har kunnat arbeta, tjäna pengar och prylarna blir då som monument över den egna förmågan.
    Det var helt igenom vettigt det du skrev, men hur många törs erkänna det egentligen?

  6. St Just

     /  november 29, 2007

    Bra skrivet ilse-marie – varför har inte min Ordfront kommit? De flesta även inom borgerligheten har fått klart för sig att mycket krävs för att inte en global miljöhärdsmälta ska inträffa.

    De flesta, men undantag finns (4) som ser marknaden som frälsare när det är uppenbart att det är marknadens restprodukter som höjer jordens temperatur grad för grad för grad …

  7. Pelle

     /  november 29, 2007

    4 LibeRatio
    OBS. Ovanstående är ironiskt!

    Nej, det var sarkastiskt. Ironiskt är att du inte förstår skillnaden.

  8. Petter

     /  november 30, 2007

    H-E. R, du ger som vanligt uttryck för tankar jag instinktivt känner sympati för. Förstår också av det du skriver att du har en livshistoria som lärt dig att se värden bortom det materiella. Respekt!

    Du och jag och sådana som oss kan, när det gäller den internationella situationen med växande mijöproblem, ändå trösta oss med det som just nu händer i Australien. Där utsågs igår den gamle rocksångaren i Midnight Oil (Peter Garrett) till miljöminister efter Labors jordskredsseger i valet.

    Det innebär att Australien nu kommer att skriva under Kyoto-protokollet, något som den tidigare konservative presidenten vägrade göra. De länder som vägrar se miljöproblemen i vitögat miskar alltså. Snart är det bara stackars Bush kvar…

    Sedan kan jag inte låta bli att krama om ”fundersam”. Kloka synpunkter! Tydligen kan man enas över ideologi och partigränserna.

    Hoppas detta är ett tecken på att vi också i vårt land kan ena oss nationellt, ta varandra i handen oavsett politisk tillhörighet och sätta miljöfrågan högre upp på dagordningen än den är idag.

  9. Välkommen till Ett hjärta rött, Pelle! Vilket fantastiskt insiktsfull analys av sakfrågan du preserar. Kom du på den själv eller fick du hjälp? Tur att det var på kvällen du skrev den så att du kunde gå och vila hjärnan sedan.

    Nu var jag sarkastisk 😉

    Hade du bemödat dig med att slå upp orden hade du sett att det jag skrev ovan mycket väl kan betraktas som ironiskt och du hade sluppit göra ett så korkat första intryck. Fast den typen av kommentarer brukar ofta komma från någon etablerad kommentator som inte våga skriva under sin vanliga signatur, så det är kanske inget första intryck.

  10. St Just

     /  november 30, 2007

    Pelle, ironin är när den fungerar bäst som en florettstöt – sarkasmen alltid ett värjhugg. Båda kan ha sin plats i debatter. LibeRatio (mannen som brukar anklaga folk med andra åsikter för att förbereda mord) känner dock inte till den skillnaden, vilket du så korrekt påpekade.

  11. Vad hjälper det med en påskrift av Kyoto-avtalet om man ändå ökar sina utsläpp. Räknar man bort Storbritannien och Tyskland från EU-15 (länderna efter första utvidngingen) var ökningstakten under perioden 1990-2004 nästan lika hög som i USA. I vissa länder var den till och med 2,5 gånger högre. Norge och Finland låg också högre än USA. Enskilda delstater i USA har kraftigt minskat sina utsläpp. Vad är det för mening med avtal om bara några få länder följer dem?

  12. H-E.R

     /  november 30, 2007

    Petter.
    Läste om Garrett, och nog tror jag att han kommer att göra stordåd. Rudd lovar helomvändning i klimatfrågan så det lär märkas. Det är just sådana krafttag som behövs i miljöfrågan. Stämmer det nu enligt FN så tar det ju runt 10 år bara att vända utvecklingen.
    Positivt när det händer sånt som nu i Australien.
    Positiv som jag är tror jag på liknande i de länder där medborgarna överkonsumerat sig till stress och annat elände, dvs de rika länderna. Många börjar nog se sambandet mellan överarbete/konsumtion/stress/sjukdomar.
    Men länder som först nu börjar få de bättre ekonomiskt kan nog få det svårare att inte göra om våra misstag.
    Ja Bush…. kommer han någonsin att begripa miljökatastrofens följder.

    Respekt till dig också Petter 🙂

  13. H-E.R

     /  november 30, 2007

    LibeRatio.

    ”Vad är det för mening med avtal om bara några få länder följer dem?”

    Tänk så här i stället då:
    Om Kyotoavtalet skrotas helt och hållet och vi alla fortsätter förstöra jorden finns inte ens en mikroskopisk chans att rädda den.
    Om några länder skriver på ett avtal för miljön och följer detta så finns en god chans att vi hinner vända utvecklingen och dessutom sätta press på de länder som har valt att inte skriva på. För varje nytt land som skriver under Kyotoavtalet och sedan lever upp till kraven är en vinst för miljön.
    Varje lång resa börjar med ett litet steg.

  14. Så har processen alltid sett ut:

    Ökad levnadsstandard –> Ökad konsumtion
    Ökad konsumtion –> Ökad tillväxt
    Ökad tillväxt –> Ökat miljöengagemang (och framförallt pengar att lägga på miljön)

    Det vore oerhört förmätet av oss att kräva att u-länderna skulle avstå från konsumtion trots ökad levnadsstandard. Fattigdomen är ett långt större hot mot dem än miljöförstöringen. Mycket nytta man har av den 5%iga minskning av koldioxidutsläppen som Kyoto-protokollet stipulerar när man svälter ihjäl eller dör i sjukdomar som man hade kunnat bota om man bara hade lite mer pengar.

  15. St Just

     /  november 30, 2007

    ”Vad är det för mening med avtal om bara några få länder följer dem?” Man får väl göra som nyliberalerna brukar säga: Varje individ måste få göra som den vill – staten ska inte lägga sig i det! Översatt i världsskala: Låt varje land bestämma själv – ingen överstatlig instans ska väl lägga sig i vad mitt land släpper ut!

    Sett ur planetens synvinkel inser de flesta orimligheten i resonemanget. Det behövs avtal, till och med tvingande.

    Planering, avtal eller barbari!

  16. ”[..]och följer detta[..]”

    Men det är ju det som de inte gör.

  17. Med tanke på att du på annan plats argumenterar för att man inte ska behöva hålla ingångna avtal St Just, tror jag inte du är rätt person att uttala dig. Fast det är klart, så snart begreppet ”tvingande” kommer upp tänds en glimma av hopp i den tvångsälskande marxistens hjärta.

  18. H-E.R

     /  november 30, 2007

    LibeRatio.

    “[..]och följer detta[..]”

    Men det är ju det som de inte gör.”

    Nej det finns de som inte följer Kyoto till punkt och pricka, men det är då upp till andra medlemsländer att kräva av dem att de följer stadgarna i avtalet. Men det handlar inte bara om att kräva, där måste också efterfrågas varför just det landet har svårt att leva upp till avtalet.
    Mycket handlar om upplysning, och en stor del handlar också om hjälp både
    vad gäller teknik och ekonomi för de länder som inte klarar det fullt ut på egen hand.

  19. H-E.R

     /  november 30, 2007

    LibeRatio.

    ”Det vore oerhört förmätet av oss att kräva att u-länderna skulle avstå från konsumtion trots ökad levnadsstandard. Fattigdomen är ett långt större hot mot dem än miljöförstöringen.”

    Håller med om att det är ett stort problem, men där måste det ju till resurser från de rika länderna vad gäller miljövänlig teknik och utbildning inom området miljöteknik.
    De länder som börjar få bättre levnadsstandard behöver het enkelt hjälp av oss i rika länder för att undvika våra misstag.

  20. St Just, att du inte har fått Ordfront än kan bero på att det är City Mail som delar ut den (lite hipp som happ mao.)… inte posten 😉

  21. Pål

     /  december 1, 2007

    ”Nu när vi är medvetna om att jordens resurser är ändliga, när vi har förstått att vi står inför en klimat och miljökris som kan leda till fruktansvärda katastrofer, borde det vara rätt tid att tänka om.

    Kanske inte ökad konsumtion och produktion är det allena saliggörande receptet för vår överlevnad.”

    Ja, det är alldeles för mycket fokus på att alla ska jobba, jobba, jobba, i dagens politik. Ord som driven, social, positiv, glad och öppen skapar en alltmer likformig arbetsmarknad, där långtifrån alla passar in.

    Kan inte annat än hålla med om att vi bör ifrågasätta dagens ideal, och kanske hitta nya hållningssätt till hur vi ska göra i framtiden.

  22. Pelle

     /  december 14, 2007

    LibeRatio.

    Man tackar! Nu retades jag lite faktiskt, jag måste erkänna att jag hade hjälp, men jag kan inte minnas var jag läste uttrycket.

    Jag förstår inte varför det är så mycket snack om Kyotoprotokollet, det är ett dåligt formulerat protokoll som inte kommer att fungera i långa loppet. ska det inte ersättas 2009 redan?

  23. boz

     /  januari 7, 2008

    Problemet ligger i, som allt för ofta, ”allmäningens tragedi”. Nu drabbas alla gemensamt(naturen,miljön) men ingen kan peka ut någon för ett bestämt utsläpp. Det är nog först när enskilda individer börjar att känna stress, psykisk ohälsa eller rent av fysisk ohälsa som något händer. Men då är det antagligen lite för sent.

    Det är alltid svårt att förändra något när man måste göra det själv, för sin skull. Oftast leder det till förvirring och avskärmning från omvärlden. Det krävs organisation och samarbete. Därför borde man, medans det är en delad börda, arbeta tillsammans.

    Man får heller inte glömma att trots ett globalt samarbete måste besluten ner lokalt. Då funkar det inte med luddiga och generella begrepp. För att nå ner till folk krävs en långsiktig plan, en plan där man ser kanske 30 år in i framtiden och säger hur man vill att världen ska se ut då. Sedan gå år för år och dag för dag tillbaks till nutid. Genom detta får man ett klart schema över sin tillvägagång. Då är det möjligt för lokala företag/fabriker eller privatpersoner att veta vad som krävs av dem just nu.

  1. Svensson » Blog Archive » Vänster? Ekofascister?
  2. Bara en folkrörelse kan rädda klimatet « Mullvaden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: