Tiden är inne – tänk om!

I senaste numret av Ordfront skriver samhällsforskaren Christer Sanne om den ekologiska utmaning mänskligheten står inför. Han beskriver den värld vi har skapat, där konsumtionen tredubblats de senaste 50 åren. Reklamen som ska stimulera fram vår ständigt ökade konsumtion är nu uppe i en kostnad på omkring 55 miljarder kronor årligen – lika mycket som all undervisning i skolan.

Vår ständigt ökande konsumtion har blivit som ett gift, både för naturen och för många av oss människor. Stressen, kraven och den psykiska ohälsan har ökar och går långt ned i åldrarna. Ständigt ökad produktivitet och ökad konsumtion har blivit ett ”måste” för att vår värld och våra samhällen ska fungera. Vi ska sysselsättas, arbeta i vårt anletes svett och ständigt prestera och vara på språng.

När det gäller klimatet avlöser olika katastrofrapporter varandra. Vi vet att vår planet är i obalans, vi vet också att det är vi och vårt sätt att leva som är orsaken. Jordens resurser är inte oändliga. När vi rubbar balansen rubbar vi likaså förutsättningarna för våra egna liv.

Frågorna är; Måste vi anpassa oss, kan vi anpassa oss, och hur ska det gå i så fall gå till?

Christer Sanne beskriver hur vi numera har som mål att hela tiden upprätthålla arbetsvolymen i samhället, och ställer samtidigt frågan om det verkligen är ett seriöst mål?

Historiskt sett har vi människor alltid försökt att förenkla och avskaffa arbetet. Sanne; ”Den ökade effektiviteten i produktionen fick redan på 30-talet John Maynard Keynes att förutse att hans barnbarn skulle kunna tillgodose sina behov med några timmars arbete om dagen.”

Tillväxtargumenten;

  • Att värna om välfärden
  • Att en större kaka underlättar en omfördelning till de fattigaste
  • Att ökat välstånd gör oss lyckligare

Sanne tillbakavisar dessa så här;

  • Kostanden för ”vård-skola-omsorg” stiger i takt med tillväxten
  • Tillväxten har, de senaste 30 åren, sammanfallit med ökade inte minskande inkomstklyftor.
  • Tillväxten har inte ökat den genomsnittliga livstillfredställelsen i de rika länderna.

Sanne diskuterar sedan olika alternativ. Han beskriver hur ekonomin har infiltrerat politiken genom företagens makt över den politiska dagordningen.

Utvecklingen kan gå åt rätt håll, men det kräver att vi tar tillbaka makten över våra naturresurser. Ett förslag är att skapa offentliga, men självständiga stiftelser som ska förvalta naturresurser för kommande generationer, liknande den självständiga Riksbanken vi har i Sverige.

57 procent av svenskarna säger i dag att de föredrar kortare arbetstid framför högre lön. En majoritet vill inte heller sänka skatterna om det går ut över välfärden. Mycket tyder alltså på att en majoritet av svenskarna innerst inne skulle vilja trappa ned.

Sanne förklarar en stor del av miljökrisen med en överkonsumtion, som beror på en överproduktion som beror på ett överarbetande.

En övergång till ett nytt samhälle där vi arbetar mindre, konsumerar mindre och lever mer skulle vara krävande, men samtidigt resultera i en stor vinst både för miljön och människan.

Christer Sannes resonemang är intressant, och personligen förstår jag inte varför vi i dag helt tycks ha tappat bort frågeställningen om livskvalitet kontra den ständiga konsumtions- och produktionshetsen. Vi tycks ha upphöjt lönearbetet till gud och ingen får ens längre antyda att det skulle vara en god idé att medvetet minska arbetstiden.

Nu när vi är medvetna om att jordens resurser är ändliga, när vi har förstått att vi står inför en klimat och miljökris som kan leda till fruktansvärda katastrofer, borde det vara rätt tid att tänka om.

Kanske inte ökad konsumtion och produktion är det allena saliggörande receptet för vår överlevnad.

Kanske inte…

P.S. För er som vill läsa mer rekommenderar jag det senaste numret av Ordfront.

*
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

intressant.se

Fredrika och Filip konsumerar!

En liten guldklimp ur senaste numret av tidskriften Ordfront, av Bo Greider

ff1.jpg

ff2.jpg

ff3.jpg

ff4.jpg

😀

*
Andra bloggar om: , , , , , , ,

Klyftor, lögner och de stora fifflarna

Den senaste tiden har vi vanliga löntagare fått höra att vi ”fuskar” både med bidrag och skatter. Ja Stefan Fölster och Svenskt Näringsliv hade till och med nyligen mage att, på mycket lösa grunder, påstå att 95 procent av oss är fifflare.

Nu visar en ny rapport från skatteverket att de verkliga ”storfuskarna” inte alls hör hemma bland oss vanliga arbetare, istället är det företagare, det vill säga Svensk Näringslivs medlemmar, som står för drygt 71 procent av skattefusket.

Så här skriver Olov Abrahamsson i NSD;

Staten snuvas årligen på 133 miljarder kronor i skatter. 133 tusen miljoner kronor i skatteundandraganden är ett svindlandet stort belopp.

Företag, små såväl som medelstora och stora (= Svenskt Näringslivs medlemmar), står för drygt 71 procent av skattefusket eller 95 miljarder kronor.

Rika privatpersoners obeskattade tillgångar, undangömda i utlandet, står för nästa stora post – 10 miljarder kronor (förmögenheter som alliansregeringen nu vill ge skatteamnesti åt.)

Nittio procent av alla skatter, eller 1 300 miljarder kronor, betalas in utan vare sig kontroller eller påminnelser, konstaterar Mats Sjöstrand, generaldirektör för Skatteverket.

Man kan fråga sig varför den moderatstyrda regeringen och Svenskt Näringsliv så ensidigt fokuserar på vad de kallar ”bidragsfusket”? I sin debattartikel om ”fusket” friskrev till och med Svenskt Näringsliv en grupp bestående av en ”storstadselit, där många politiker ingår…” från att bidra till den enorma fusksiffran på 95 procent av Sveriges befolkning. De sades helt enkelt inte vara ”medvetna om vad som pågår”.

Verkligheten visar sig nu vara precis tvärt om.

De allra flesta av oss lever laglydigt, betalar våra skatter och ”fuskar” inte till oss några ”bidragspengar” (precis som Petter Larsson avslöjade i Aftonbladet).

Dessutom, att tala om ”bidragsfusk” när man egentligen menar ersättningar från social- och arbetslöshetsförsäkringen är direkt vilseledande och felaktigt.

Men varför då alla dessa anklagelser och utpekanden?

Kan det ha något att göra med att regeringen själv visat sig vara till bredden full av skattefuskande moderatministrar? Eller att Svenskt Näringslivs medlemmar inte har intresse av att rikta ljuset på sin egen privatmoral?

Det finns många sätt att fuska på. Ett är att fuska med siffror, ett annat är att fuska med ord. Regeringen och Svensk Näringsliv gör bådadera!

*

LO-tidningen i dag;

Lönegapet mellan direktörer och arbetare fortsätter att växa. Medan lönerna för anställda ökar i jämn takt med tre fyra procent om året tar direktörerna jättekliv uppåt i lönetrappan.

Direktörernas lönelyft; 57 procents på tre år!

Förra året tjänade en direktör på landets 100 största företag motsvarande 34 industriarbetarlöner. Det är en klar ökning jämfört med 2005, men framför allt en kraftig ökning av löneklyftan jämfört med för fem år sedan. Då tjänade en genomsnitts-vd ungefär 22 industriarbetarlöner.

*
Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

intressant.se