Klassklyftor, vanmakt och maktlöshet

I Aftonbladet gratulerar Lena Melin statsminister Fredrik Reinfeldt till att han minskat det s.k. ”utanförskapet” med drygt 10 procent. I nästa andetag skriver hon ”exakt vad som menas med utanförskap är dock oklart”. Det visar sig nämligen att bara i regeringen har man minst två olika definitioner, Anders Borg har en definition och Maud Olofsson en annan.

Nu har, enligt Maud Olofsson och näringsdepartementets definition, den skara som står ”utanför” krympt med 165 000 det senaste året, till 1 238 000 personer.

En imponerande siffra, njaaa…

Enligt KI (konjunkturinstitutet) beror i stort sett hela minskningen av arbetslösheten på högkonjunkturen. Men hur är det då med resten av ”utanförskapet”, och vilka inkluderas egentligen i begreppet?

Något av det absolut märkligaste med hela begreppet ”utanförskap” är vilka som enligt alliansen INTE räknas in i detta begrepp. Nämligen de som får försörjningsstöd (socialbidrag)!

Märk väl – de som står längst ifrån arbetsmarknaden räknas enligt Maud Olofsson inte tillhöra ”utanförskapet”.

Man kan fråga sig vad motivet är att inte räkna in dem med socialbidrag i det s.k. utanförskapet. Det mest påtagliga tecknet på ”utanförskap” är väl ändå att tvingas stå med mössan i hand på socialkontoret, och få hela sin ekonomi granskad!

Skall man analysera verkligheten för dem som är mest socialt och ekonomiskt utsatta, får man släppa Maud Olofssons ”fluffbegrepp” (som innefattar både undersysselsatta och latent arbetssökande, exempelvis de som studerar i väntan på det rätta jobbet) och istället utgå från den statistik som tas fram av andra statistikproducenter. Då blir också bilden en annan än den Lena Melin och Alliansen tecknar:

  • Ett år efter valet har, enligt Försäkringskassans statistik, 1 600 fler beviljats förtidspension än under den socialdemokratiska regeringens sista år.

Varför skriver Lena Melin och andra journalister inte om detta?

  • Under de två första kvartalen år 2007 betalades, enligt Socialstyrelsen, totalt 4 494 miljoner kronor ut i försörjningsstöd (socialbidrag). Ingen förändring alls jämfört med motsvarande period år 2006. Siffrorna är anmärkningsvärda inte minst med tanke på att vi just nu är inne i en brinnande högkonjunktur, då socialbidragstagandet historiskt sett alltid brukar sjunka. Det som nu sker är alltså något av en unik historiskt brytpunkt. Frågan är naturligtvis vad som kommer att hända när konjunkturen så småningom vänder nedåt igen?

Varför skriver Lena Melin och andra journalister inte om detta?

  • Lika mörkt ser det ut när man tittar på långtidsarbetslösheten. AMS-siffror visar att antalet långtidsarbetslösa – när man jämför siffror för september 2006 med samma månad 2007 – har ökat med ca 2 000 personer på ett år. I slutet av september 2007 var knappt 50 000 personer långtidsarbetslösa. För ungdomarna har nivån på ett år gått upp från 2 000 till 8 000. För denna grupp har långtidsarbetslösheten alltså fyrdubblats. AMS förklarar ökningen av antalet långtidsarbetslösa sammanhänger med omfattande nedskärningar i flera program med aktivitetsstöd, inte minst sådana som riktas till ungdomar.

Varför skriver inte Lena Melin och andra journalister om detta?

I dagens debattklimat existerar de med sjuk- och aktivitetsersättning, långtidsarbetslösa och de som överlever med hjälp av försörjningsstöd enbart som slagpåsar i debatten om ”bidragsfusk”. Orsaker utöver ”fusk” tycks inte existera, och lösningar utöver ”hårdare tag” och minskade ersättningar har förpassats till garderoben.

Att som alliansen gjort – bunta ihop alla som av olika anledningar inte kan, vill eller får arbeta full tid i en grupp fyller egentligen ingen funktion alls. Att hitta på det stigmatiserande begreppet ”utanförskap” för alla som inte lever upp till regeringens ”arbetslinje” (hundra procent av heltid) är likaså fullständigt meningslöst annat än som PR-trick i en valkampanj.

Nu börjar det istället bli dags att synliggöra de som verkligen står utanför!

Vad krävs för insatser för att så många som möjligt skall kunna leva ett drägligt liv och i så stor utsträckning som möjligt försörja sig själva?

Det handlar om att sätta fingret på växande klassklyftor, vanmakt och maktlöshet.

För dem som lever i det verkliga utanförskapet finns det sannerligen ingen anledning att idag hylla Fredrik Reinfeldt. Man kan istället fråga sig hur situationen blir för dem när konjunkturen vänder?

*
Andra bloggar om: , , , , , ,
intressant.se

Annonser
Lämna en kommentar

8 kommentarer

  1. Petter

     /  november 27, 2007

    Träffande som vanligt Ilse-Marie!

    Precis som du skriver är ”utanförskap” ett riskabelt begrepp, skapad av Alliansen av valtaktiska skäl. Skall man använda begreppet som grund för politiska åtgärder kan man dock hamna helt snett.

    Om man exempelvis skär ned på utbildningsplatserna på universiteten, och studenterna i stället hänvisas till låglönejobb i servicesektorn, minskar utanförskapet enligt Maud Olofssons definition av begreppet.

    Men är detta bra för samhälls ekonomin? Knappast. Ska vi klara av den globala konkurrensen i framtiden krävs en välutbildad och kompetent arbetskraft.

    Precis som du visar är det klokare att titta på de olika måtten som rör socialbidragsutgifterna, långtidsarbetslösheten osv. Då finner du fram till den verkliga ”ofärden i välfärden”. Då kan de viktiga frågorna ställas och först då kan man komma fram till vilka politiska åtgärder som krävs.

  2. Thomas

     /  november 27, 2007

    Bra Ilse-Marie att du vågar ifrågasätta det värdeladdade språkbruk som Alliansen lanserat och media tydligen helt och hållet svalt.

    Jag tror att utanförskapsbegreppet är skapat (och mycket medvetet lanserat av Alliansen) för att slippa tala om växande sociala orättvisor, ojämliket och klassklyftor.

  3. fundersam

     /  november 27, 2007

    Men om det enligt er mening inte finns något utanförskap, varför i hela friden skall man då rösta på vänstern????

  4. H-E.R

     /  november 27, 2007

    ”Utanförskap” är nog det mest svårtolkade begrepp som finns, närapå lika luddigt som ”demokrati”. Dvs var och en klistrar på sina egna erfarenheter blandat med egna ideologiska värderingar och dessutom kryddat med de egna värderingar om hur det upplevs att ”vara utanför”. Politikerna verkar ha sin uppfattning (kanske inte så ofta baserad på egna erfarenheter) medan de som lever i detta sk ”utanförskap” har sin tolkning av begreppet.

    Min egen tolkning av ”utanförskap” är därför kanske något märklig om man nu ska jämföra den med politikernas.
    Jag har, trots betydande handikapp, aldrig sett mig själv som varande ”utanför”. Möjligen kan jag sträcka mig till att kalla det för ”tillfälligt ur funktion”.
    Jag ser mig själv som en del av samhället, har bidragit till den gemensamma välfärden under många år och kämpar för att kunna göra det i framtiden också. Ser heller ingen skam eller några skrupler i att leva på den ersättning jag får via sjukförsäkringen.
    Men…….
    Detta var då bara min personliga och rent känslomässiga bedömning. ”Utanförskap” är mer än så, med den betydelsen politikerna tillskriver det, den krasst ekonomiska, finns det ju där ändå. Även för mig.

    Detta utanförskap underhålls flitigt av politiker/makthavare som aldrig missar en chans att tala om det, och detta alltid i samband med ”landets ekonomi” och de ”skenande kostnaderna” för dem som då hamnat i detta ”utanförskap”.
    Så visst är resonemanget märkligt när t ex Maud Olofsson inte räknar socialbidragstagare som medlemmar i ”utanförskapet”. Hon hör ju ändå till dem som anser att enbart förmågan att arbeta och tjäna ihop sitt uppehälle för egen maskin räknas för att inte hamna i detta nationalekonomiskt olönsamma ”utanförskap”.

    Bra skrivet Ilse-Marie och jag stämmer in i din fråga: Hur blir situationen för de som lever i utanförskapet när konjunkturen vänder?

  5. lenasstudio

     /  november 27, 2007

    Hej,
    läste också vad Lena Melin hade skrivet i aftonbladet och jag håller med dig i det du skriver.

    Den nuvarande regeringen definierar det sk ”utanförskapet” på olika sätt.

    Jag skulle vilja påstå att alla som får någon form av bidrag tillhör just de som står utanför och tvingas stå med mössan i hand för att kunna försörja sig.

  6. Bra! =)

     /  november 27, 2007

    Håller med dig 🙂

  7. kirira

     /  november 28, 2007

    Väldigt bra att problematisera det där ordet ”utanförskap”, som för borgarna är propagandaklyschan nummer ett. Man kan problematisera på ytterligare ett sätt, nämligen genom att ifrågasätta om det verkligen är självklart att alla ska var en del av det samhälle borgarna vill servera oss. Jag är utanför, jag delar inte de värderingar som vår nuvarande regering står för. Mitt utanförskap förstärks av att jag störs av den konsumismpropaganda som dagligen körs i våra medier och som snart är värre än den kommunismpropagande som vevades i de forna öststaterna. Än mera utanför är jag enär jag tycker att de som inte kan få jobb måste ha ett drägligt liv, bland annat av den anledningen att dessas liv ofta är betydligt mera intressanta än de som bara har hum om innanförskapet. Jag är inte hemma i borgarnas land, men borgarnas land har fräckheten att göra sig hemma hos mig, för att tala med favoritpoeten. Ju mer borgarna genomför sin politik, desto mer utanför kommer jag att känna mig. Deras land är inte mitt.

  8. Håller med er Kirira och H-E.R! Begreppet ”utanförskap” är en pr-produkt tillverkad av alliansens reklambyråer.

    Att ständigt peka ut vissa människor som ”utanför” är fullständigt meningslöst och, som jag ser det förkastligt.

    Jag håller med dig Kirira – även jag känner mig utanför detta nyliberala allians-egoistiska samhälle. Deras land är inte heller mitt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: