Arbete, sjukdom och upprop!

I dag får ni vara snälla mot mig….
Jag är både febrig och förkyld, med dundrande huvudvärk, men har trots det uppfyllt ”arbetslinjen” och följt Socialstyrelsens nya riktlinjer – noll dagars sjukskrivning vid förkylning! Dessutom har jag smittat ned mina redan snoriga arbetskamrater med ännu en förkylningsbacill. Jag vet att de förr eller senare återgäldar min generositet. 😉

*

Mitt första ämne i dag handlar om Handikappförbundens (HSO) upprop mot ”Jakten på förtidspensionärer och sjuka” som startade i går, den 20 november 2007.

Ingen väljer sjukdom, funktionshinder, eller förslitningsskador. Ingen väljer att ständigt leva med värk. Människor drabbas mot sin vilja.

Trots detta finns det förmodligen ingen grupp i samhället i dag som det är så legitimt att håna och misstänkliggöra som denna. De utpekas som fuskare, parasiter och simulanter och tvingas ofta leva på existensminimum.

HSO har genom egna studier visat att Försäkringskassans bedömningar för dessa gruppers rätt till stöd och hjälp bygger på godtycke och att rättsosäkerheten är stor. HSO kräver bland annat att försäkringsläkarna avskaffas, att rättsäkerheten stärks och att drabbade ges stöd och hjälp istället för att bli misstrodda och ifrågasatta.

Läs HSO:s upprop och förslag till regering och riksdag!

Mer läsning finns i bloggposten; Tilliten är reserverad för socialgrupp ett.

*

Så över till något helt annat, eller kanske inte. Allt hänger ju, som bekant, ihop…

Så här skriver Karin Johanisson, professor i idé– och lärdomshistoria vid
Uppsala universitet i Aftonbladet i dag;

I ett land av puritansk arbets-etik har jobben blivit en arena för självförverkligande.
Projektkulturen omfamnar allt. Inte bara jobbet utan också hemmet, familjen, kroppen, sexlivet, fritiden – allt kan drivas mot fullkomlighet, men i en rörelse som skapar pendlingar mellan asketism och hedonism och en rad tröst- och flyktstrategier. Munnens kultur triumferar. Problem löses genom att stoppa något i munnen: mat, alkohol, godis, chips, nikotin, koffein, tabletter och piller.

Samtidigt skriver Lotta Gröning om det gamla kravet ”sextimmars arbetsdag” och SvD om att övertiden, ofta obetald, slår nya rekord . Vi jobbar, mer och mer – men blir vi friskare och lyckligare.

Mår vi och jorden bättre av att allt snurrar snabbare och snabbare?

Under hela 1900-talet sjönk normalarbetstiden i Sverige successivt. Kring 1980 upphörde vi så plötsligt att dela på jobben. Hade vi fortsatt som tidigare hade normalarbetstiden idag varit nere på knappt 6 timmar. Istället valde vi en annan väg. Vi lät arbetslösheten stiga, och beskyllde de som drabbades av den för lathet.

Tänk om vi hade fortsatt dela på jobben och delat på vinsterna av att vi har blivit så produktiva. Kanske färre hade slitit ut sig fysiskt och psykiskt. Kanske vi då hade haft tid att vara tillsammans med våra barn och varandra på ett annat sätt. Kanske vi inte hade haft lika många prylar. Kanske hade vi t.o.m. upptäckt andra värden än de materiella.

Kanske fler hade orkat med, och kanske stressen hade varit lite mindre. Kanske vi t.o.m. hade hunnit upptäcka att det värdefulla liv vi har fått är till för att LEVAS – och inte bara till för att vi ska producera och konsumera så mycket vi hinner.

I mitt stilla sinne undrar om det finns någon vetenskaplig undersökning som visar att vi bara blir lyckligare och lyckligare ju mer vi konsumerar, producerar, stressar och står i. Om det är så, så undrar man ju var gränsen går. När allt bara blir till en stor tomhet istället…..

P.S. Det känns skönt att det till och med finns forskare på KTH som numera menar att vi är inne på fel väg. Så här lyder Christer Sannes slutsatser;

Jobbar vi mindre innebär det förutom mer livskvalité och ökad jämställdhet att vi konsumerar mindre. En ständigt ökande konsumtion bidrar till ökad miljöförstöring och växthuseffekter.

*
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

intressant.se