Non profit skola och en rysare

Mats Odells ständiga misslyckanden har blivit en följetong i media. Ett urval av de senaste artiklarna;

Odell plundrar granen

Kritik mot Odells säljplaner

Odell uppmanas släppa taget osv. i det oändliga….

Det kan vara svårt att i en enda mening sammanfatta Mats Odell totala misslyckande så här långt, men en som har lyckats är industrimannen Carl Bennet. Så här uttryckte han sig på socialdemokraternas framtidsdagar om Mats Odell, allt enligt Stockholmstidningen;

Det är en rysare att se en kombination av okunnighet och dåligt omdöme…

*
Så över till något helt annat… skolan…

I DN avslutar Maria Schottenius sin betraktelse över skolan, ”Från skolböcker till övervakningskameror”, på detta vis;

Sextio år av oförutsedda händelser.
De hade knappast tänkt sig att i stället för att köpa skolböcker för pengarna går de nu till att restaurera skolor efter vandalisering och, som vi läste i helgens tidningar, till övervakningskameror.

Jag kan bara tillägga…

Övervakningskameror, storsatsningar på reklam med glättiga broschyrer och stora jippobetonade skolmässor för att profilera just sin ”skola”. Nya, hårdare tag a la rottingmajor Jan Björklund. Vinstdrivna friskolor som plockar russinen ur kakan och satsar på ”billiga” obehöriga lärare och elever utan ”problem”.

Mitt i alltihopa kan det vara lätt att glömma bort det mest grundläggande – lärarna och eleverna. Vad tror ni de skulle må bäst av? Fler övervakningskameror. Rottingpiskor eller än mer häftig reklam och ännu fler kurser och profilerade friskolor att välja mellan?

För min del tror jag inte det. Jag tror att A och O är fler lärare och mindre klasser. Lugn och ro i klassrummet skapas bättre och enklare i en miljö där alla blir sedda och får ta plats – utan att behöva skrika och sabotera för att synas. Och allra viktigast är nog detta i grundskolan – just där grunden läggs.

Jag talar av egen erfarenhet. ”På min tid” hade vi ibland “halvklasser”. Runt 10-15 elever istället för 25-30. Plötsligt fick och vågade alla prata på lektionerna, alla deltog, alla fick synas. De störigaste eleverna blev lugna.

Det fungerar, jag har upplevt det själv. Dessutom finns det nya undersökningar som visar på samma sak – mindre klasser och fler lärare kan göra underverk.

Ju mer pengar vi lägger på sådant som egentligen inte har ett dugg med lärande och utbildning att göra, desto mindre blir kvar till skolans kärnverksamhet – utbildning, elever och lärare.

Därför måste också friskoleexplosionen och den ”fria etableringsrätten” för friskolor, som stjäl pengar ur skattekistan, stoppas. Alla borde ha rätt till en bra skola, inte bara vissa utvalda som råkar hamna rätt. Alla skolor borde och kunde vara “rätt”.

Non Profit – en gammal slogan som borde gälla skolan såväl som andra välfärdstjänster. Låt de som behöver vår välfärd bäst få slippa att bli utnyttjade av vinsthungriga välfärdssnyltande profitörer i vård, skola och omsorgs branschen.

Non Profit var ordet!

*
Andra bloggar om: , , , , , , , ,
intressant.se

Nygammal politisk propaganda

När SNS en gång i tiden bildades talade många om att vi fått ett ”näringslivets ABF”. En organisation som satte kunskap och bildning i högsätet. Man sa sig då sträva efter att ta fram ett så opartiskt beslutsunderlag till parterna på arbetsmarknaden och politikerna som möjligt.

Därför är sorgligt att se hur SNS utvecklats de senaste åren. Idag tvingas man tyvärr konstatera att SNS mest producerar politisk propaganda förklädd i vetenskapliga termer. Syftet tycks vara att ersätta välfärdsstaten och den generella välfärden med en nyliberal samhällsmodell.

Det senaste exemplet är den ”SNS-undersökning” som presenteras på DN-debatt. Huvudbudskapet är att vi i framtiden måste göra oss av med den generella välfärdspolitiken, sänka ersättningarna i socialförsäkringarna, sänka skatterna, låta de sociala klyftorna öka osv.

Känns visan igen? Svenskt Näringslivs Fölster och Timbros Munkhammar hade knappast sagt det bättre själva.

SNS-debattörerna använder sig av teoretiska antaganden som allt fler internationella ekonomer och analytiker idag börjar överge. Till exempel har den amerikanske ekonomen Richard Freeman, som tidigare anlitades av SNS, när han försöker analysera det s.k. nordiska undret konstaterat att de gamla nationalekonomiska verktygen inte räcker till för att förklara det faktum att de nordiska välfärdsstaterna år efter åt toppar olika rankningar när det gäller tillväxt, produktivitet och konkurrenskraft.

De nordiska länderna blir i den gamla (nyliberala) SNS-teorin en humla, som flyger trots att detta enligt teorin skall vara omöjligt. Freeman konstaterar numera att empiri och teori inte stämmer överens. Det som nu behövs är därför att utveckla teoretiska verktyg som bättre förklarar empirin.

Vi bör däremot inte, så som SNS-debattörerna gör i sin debattartikel, fortsätta att försöka trycka in empirin i en förlegad teoriram. Man kan undra varför SNS inte längre är intresserade av att använda sig av Richard Freeman? Inte beror det väl på att denne ekonom, som man tidigare samarbetade med och höjde till skyarna, nu börjat säga saker som går på tvärs med den nyliberala politik SNS vill torgföra?

Mitt i all till vetenskap förklädd nyliberal politik finns dock ändå några guldkorn i SNS-artikeln. Man skriver bland annat:

På lite längre sikt är utbildning helt centralt för att se till att så få som möjligt träder in på arbetsmarknaden med alltför låga kvalifikationer för att få jobb. Arbetslösheten har ett tydligt samband med utbildningsnivån. Det är också lättare för högutbildade att byta jobb.

Visst är det så. Det är just därför som Allianspolitiken, med nedskuret stöd till vuxen- och arbetsmarknadsutbildning och allt för låg nivå på satsningarna till universiteten och till forskning och utveckling, är så farlig för vårt lands framtida konkurrenskraft. Men av denna enkla logik finns inte ett spår i SNS-artikeln.

SNS varnar också för låglönesatsningar. Problemet är bara att man inte ser att det som Alliansen (och man själv) står för är just detta. Genom att skattevägen subventionera lågproduktiva hushållsnära tjänster och andra sådana i hela tjänstesektorn styr man ju bort resurser som hade behövts för att stärka vår framtida konkurrenskraft.

Lite märkligt är det också att SNS-artikeln inte med ett ord berör den analys som numera görs av OECD, som i sin Employment Outlook 2007 konstaterar att en generös a-kassa är bra för produktiviteten. Det handlar om att matchningskvaliteten generellt sett är hög i system med generös arbetslöshetsersättning. De arbetssökande blir därför mer benägna att ta mer kvalificerade och högre betalda jobb i nivå med deras förmågor. De stressas inte till att ta första bästa McDonalds-jobb.

OECD lyfter också fram att strukturomvandlingen skyndas på i länder med höga ersättningar. Såväl arbetssökande som företag kan bli djärvare att ta (eller skapa) jobb som är kunskapsintensiva, när de har en stark a-kassa i ryggen. De högkvalificerade jobben finns ofta i branscher som utsätts för snabba svängningar och därmed risk för uppsägningar, därför måst samhället utveckla en stödstruktur som stimulerar en utveckling i just dessa branscher.

Frågan kvarstår: Vad ska vi med SNS till om man fortsätter att leverera nyliberal politik förklädd till vetenskaplig prosa. Detta land är ju redan till bredden fylld av sådana ”think-tanks” och organisationer…

*

Bra bloggat om debattartikeln; Svensson

Petter Larsson i Aftonbaldet klär av FUT-rapporten i ”De bluffar om fusket”

Politisk analys i Aftonbladet ”Reinfedlt sitter i skiten”

DN tar i en artikel upp den viktiga frågan om ensamstående föräldrars ofta utsatta och ohållbara situation

Lotta Gröning skriver i AB om ”Politikerhatet”


*
Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

intressant.se