Kvack, kvack i Ankeborg!

Aftonbladet toppar sina löpsedlar idag med ett sensationellt avslöjande –

Filippa Reinfeldt mordhotad!

Vi läser vidare…

En person har frivilligt sökt hjälp, han mår dåligt. I samtal med sjukvården har han sagt saker som gör att han nu är tvångsintagen för psykiatrisk vård.

Ingen person är anhållen. Ingen förundersökning pågår. Ingen husrannsakan har skett i mannens bostad. Ingen person har transporterats till Huddinge rättsspsyk av poliser i svarta luvor med förstärkningsvapen. Statsministerfrun Filippa Reinfeldt har inte fått något utökat personskydd idag.

Detta är, enligt Säpo, verklighetsbakgrunden till den story som toppat Aftonbladets och andra tidningars löpsedlar idag.

Man kan fråga sig hur och varför sådana här tidningsankor uppstår. Vem förlöser dem? Vad föder dem?

Mediedramaturgin tycks i detta fall gjort att journalister (inte bara på AB) just nu verkar ligga i startgroparna för att hitta ”snyftisar” kopplade till ”stackars” Fredrik Reinfeldt. Det handlar naturligtvis om en uppföljare på den senaste tidens skriverier om fuskande och oansvariga moderater.

Efter varje ny moderatskandal har vi fått se en svettig och besvärad statsminister, som ömsom buttert försvarat, gråtmilt ursäktat eller irriterat tillrättalagt för att få slut på skandalskriverierna.

Och visst har vi nog alla känt ett visst medlidande, hur vi än har förhållit oss till alla skriverier. Det är trots allt bara människor det är fråga om. Nej, Fredrik har inte haft det lätt den senaste tiden. Och tänk på frun och barnen sen!

Inte lätt! Ack, ack, Kvack!

Det var liksom läge att publicera något, som tog utgångspunkt i vårt medmänskliga medlidande med ”stackars statsministern”. Medielogiken krävde detta.

”Förste man till kvarn”, är som bekant den kungsregel som gäller i dessa lägen ute på kvällstidningsredaktionerna. Förstapriset: hundratusentals lösnummer! Nu handlade det bara om att hitta någon spik att koka soppan på.

Så hör någon plötsligt något om en galning, som tydligen hotat Filippa – KÖÖÖÖööööööör! – lyder uppmaningen från redaktionsledningen. Olika reportrar skickas ut för att intervjua ansvarig läkare, poliser, anhöriga, andra politiker som hotats osv.

Någon får i uppdrag att skriva om kopplingen till mordet på Anna Lindh och om den jakt på psykiskt sjuka detta lett till. Andra fokuserar på personskyddet och Säpos arbete. Ytterligare några skriver om alla besvärligheter familjen Reinfeldt och framförallt de små stackars barnen haft när de tvingats flytta till Sagerska palatset.

– Lägg ut!, lägg ut! LÄGG UT! Snabbt, snabbare, SNABBAST! Dröm- och fantasifabriken går på högvarv!

Gud, vad jag är less på denna förutsägbara mediedramaturgi! Är jag ensam? Varför bestämmer vi oss inte för att bara i att strunta i alltihopa. Varför köper vi alla dessa sliskiga lösnummer?

Vi måste ändå känna oss åtminstone lite medskyldiga till de sliskiga skandalrubrikerna. Ankbladet matar ju gamen i oss. Våra egna tillkortakommanden, vår egen avundsjuka och vår egen vanmakt blir lätt till en hungrig gam. En hungrig inre gam, som hela tiden skriker efter föda. En gam som göds av att få äta en riktigt rutten kost. Gärna ruttna ankor!

Ju större vanmaktskänsla, ju större och hungrigare gam. Ju mer rutten kost, ju mer vanmaktskänsla. Cirkeln sluts. Ju mer vi tillåter skandalpressen att göda vår inre gam, ju passivare och mer cyniska blir vi. Ju fler vi är som tillåter detta, ju färre blir de som engagerar sig mot det som skapar vanmakt.

Makten, skandalpressen och vår inre vanmaktskänsla blir till den treenighet som upprätthåller klassamhället.

Filosofen Theodor Adorno sa för länge sedan något om att vanmakten är maktens behagliga dörrmatta, en plats där makten kan torka av sig den skit den trampat i.

Mycket skit har onekligen klibbat sig fast på makten den sista tiden. Denna gång tycks det dock ha varit ren och skär ankskit som skitat ned medielandskapet.

KVACK!

P.S. Men, visst är det fruktansvärt att politiker, och andra kända människor, ska tvingas leva med mordhot (som vi under tragiska omständigheter till och med sett förverkligats). Och visst är det tragiskt att psykvården inte alltid kan hantera svårt sjuka patienter. Men, allt detta är helt andra historier…

*
Andra bloggar om: , , , , , ,

intressant