Journalisterna sätter agendan

Är grävande journalistik alltid bra, och vad betyder det egentligen. Dessa frågor ställer Lars Adaktussons i sin tänkvärda krönika i SvD i dag.

Vi kan nog alla vara överens om att det behövs grävande journalister, men vad kan man egentligen kalla mycket av det som journalistkåren sysslar med i dag. Knappast detta. Istället handlar det om rena personförföljelser och offentliga lynchningar.

Ett exempel som Adaktusson tar upp handlar om Lars Danielsson. Han utsattes periodvis för ren terror av rubrikmakare och de så kallade grävande journalisterna. Men trots att de aldrig egentligen lyckades gräva fram någonting av substans, var och är han en dömd man. Han har blivit hotad, överfallen och slagen. Med stora löpsedlar som Aftonbladets LÖGNARE och långa hatkampanjer riktade mot en man, tycker sig ändå journalisterna stå utan skuld.

Ingen isolerad händelse. Drevet går – men vart går gränsen för de grävande journalisterna?

För mig går den där fakta slutar och spekulationer börjar. Den går där granskning av en makthavares personliga ansvar och handlande övergår i personliga påhopp. Den går vid gränsen för det privata, familjen och allt som inte har med själva maktutövandet att göra. Den går utanför den av journalisterna ”åtalade” personens dörr. Ingen människa ska behöva utsättas för den typ av grävande journalistik som mer liknar en offentlig avrättning än ett granskande av makten.

Moral, etik, empati och samvete verkar i de flesta fall inte höra hemma i dagens journalistik. Givetvis en spegling av samhället i stort, men ingen ursäkt. Lösnummersförsäljning är det som gäller. Problemet är att när person går före politik lämnas de vanliga läsarna åt sitt öde. Rubrikerna etsar sig fast och kan till och med avgöra val. En farlig utveckling för en demokrati. Journalisterna sätter agendan för samhällsdebatten – och just nu är den under all kritik.

Det vi mest av allt  behöver är grävande journalister – men istället har vi fått journalister som gör allt för en plats i solen och som fullständigt struntar i sin egentliga uppgift i samhället – att granska makten och avslöja politikens orsaker och verkningar.

*

Andra bloggar om: , , , , , , ,
Intressant.se
Lägg till
som favorit – nyligen.se

Annonser
Följande inlägg
Lämna en kommentar

5 kommentarer

  1. Håller med om att den typ av mediala drev som en del journalister ägnar sig åt lämnar övrigt att önska. Vilket programmet Mediamagasinet belyste vid några tillfällen. Frågan är hur osäkra anställningsvillkor som en hel del journalister har, påverkar nyhetsrapportering och den fördjupade journalistiken.

    Jag tror att just tillfälliga projektanställningar påverkar de anställda negativt, oavsett vilken bransch man är i. Möjligheten att ifrågasätta arbetsuppgiften, tiden för arbetet man fått osv begränsas just av den otrygga anställning många har.

    Man kan ju också fundera över varför det varit så begränsad rapportering om alla otrygga anställningar i media och om det har något samband med att tidningsägarna tillhör den bransch där många omfattas av just otrygga anställningar.

  2. Joop van der Lei

     /  april 12, 2007

    Ilse-Marie gillar inte granskningen av Lars Danielsson. kan det möjligen handla om att detta är en ”röd” blogg? På samma sätt som socialdemokrater indignerat kritiserar att media för fram Laila Freivalds ministerstyre, Mona Sahlins fifflande, eller Anna-Greta Leijons förehavanden på 70-talet. ”Tidningarna är så dumma mot våran Anna-Greta” hette det då.
    Nej, makthavare ska granskas, oavsett partifärg. Men med en makthavarkultur uppbackad och försvarad av en i bästa fall godtrogen och blåögd kader av socialdemokratiskt fotfolk är det inte lätt att vara granskande journalist.

  3. Joop: Det är ju inte granskningen i sig som är problemet, utan den fördömande rapporteringen av Danielssons vandel utan att granskningen gett ett enda faktiskt resultat.

  4. Joop:
    Precis som Marcus säger och jag skriver. Granska politiken och makten, men till det krävs inte offentliga avrättningar. Personfixeringen är oftast omotiverad och absurd. Om journalisterna granskade politiken hälften så nogrannt som personernas privatliv och deras fullständigt lagliga ”affärer” skulle mycket vara vunnet.

    I Danielssons fall har de, trots stora rubriker och fördömanden, inte hittat något kriminellt. Inte heller i någon annan av de stora ”sosseaffärerna”, inte vad jag kan minnas. Dessutom kan jag inte komma på någon stor personförföljelsekampanj när det gäller borgerliga politiker. De enda är väl de senaste svarta pigorna och TV licens skolkande ministrar, även om det stannade på en förhållandevis beskedlig nivå. Den stora skillnaden var att där hade de utpekade faktiskt gjort något olagligt. Sådant ska givetvis avslöjas.

  5. Joop van der Lei

     /  april 13, 2007

    Danielsson har av allt att döma ljugit för KU och varit delaktig i vad som måste betecknas som en mörkläggning. Laila Freivalds har bedrivit ministerstyre och farit med osanning. Anna-greta Leijon likaså, på sin tid.
    Allt detta bör rimligen vara föremål för granskning, liksom tv-licensskolkande ministrar. Skillnaden är att socialdemokraterna så ofta samfällt försvarar sina egna makthavare mot ”elaka” journalister. Samma hållning ser jag inte på den borgerliga sidan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: