UTANFÖRSKAPET

En fortsättning på min senaste blogg:

En fråga som alliansen belyste och tog kommandot över, före valet, var det s.k. “utanförskapet”. I det innefattade borgarna alla från tillfälligt arbetslösa till sjukskrivna och förtidspensionerade. Ja, t.o.m. de som t.ex. var barnlediga stod ”utanför”, enligt denna beräkning. Siffrorna och problemet blev på så vis enorma. Man kallade alla de drabbade “bidragstagare” och berättade att man hade lösningen på problemet. Exakt hur den såg ut var kanske något diffust, men det lät bra. En lösning!

Efter valet har vi fått erfara att lösningen framförallt var s.k. “åtstramningar av bidragssystemen”. För er som ännu inte förstått vad det handlar om betyder det nedskärningar i socialförsäkringssystemen och arbetslöshetsförsäkringen. D.v.s. de som är sjuka, arbetsskadade eller arbetslösa blir automatiskt friskare och mer benägna att hitta ett jobb bara de får mindre att leva på. Utan att säga det högt lägger man skulden på de drabbade. De är lata – och tack o lov, snart även fattiga!

Att som alliansen benämna alla som för ögonblicket inte befinner sig i arbete för ”utanför” är grymt missvisande. Speciellt mot de som verkligen står utanför arbetsmarknaden och vill komma in. Vare sig de har nedsatt arbetsförmåga men ändå skulle kunna och vill bidra med en insats, eller de som är långtidarbetslösa och har svårt att komma in på arbetsmarknaden, inte sällan enbart p.g.a. ett utländskt klingande namn.
Men, alliansens budskap om det stora ”utanförskapet”, slog an en sträng just därför att problemet ändå excisterar. Om än i betydligt mindre omfattning än vad alliansen ville göra gällande före valet.

Det märkligaste är att ingen, varken alliansen eller den förra regeringen, egentligen har diskuterat varför vi ändå har ett s.k. ”utanförskap”.
Varför har så pass många människor hamnat i långtidssjukskrivningar? Varför har antalet sjukersättningstagare och förtidspensionärer ökat under många år (även om det numera har vänt)? Varför har så många slagits ut från arbetsmarknaden, ibland redan vid unga år? Kanske svaren på de frågorna kan ge oss en aning om lösningarna.

Kan det vara så att många av dessa blev och är offer för en alltmer omänsklig arbetsmarknad och omänskliga arbetsmiljöer? Redan slimmade organisationer slimmades under 80 och 90 talen ner än mer. Såväl den psykiska som fysiska stressen och pressen ökade. Allt fler gick in i väggen, och många med fysiskt tunga jobb, framförallt kvinnor, nådde sin gräns. Kroppen gav upp, jag vet själv hur det känns. Fakta som sällan kommer fram är att en klart högre andel LO-kvinnor än män har fysiskt tunga jobb. 60% i offentlig sektor och 50% i industrin mot endast 38 % av männen. Att de förslitningsskador som kvinnor oftare drabbas av sällan ens räknas som arbetsskador eller arbetssjukdomar, gör inte saken bättre. Men, att fler kvinnor än män är sjukskrivna och utslitna är fakta. Och, man borde ta hänsyn till dessa fakta – när man försöker lösa problemen.

I den nya världen finns ingen plats för människor som inte kan prestera till max. Även bland de som ännu finns kvar på arbetsmarknaden och jobbar sina 110% finns det många som känner sig utslitna och utbrända. Som lever på gränsen. Förväntningarna är orimligt högt ställda på nästan alla i dagens samhälle. I platsanonser ser vi hur kraven ställs; stresstålig, flexibel osv. Helst ska man dessutom ha ett svenskklingande namn, vara ung, inte ha en tanke på att skaffa barn (i alla fall inte om man är kvinna), och ha en lång och bred utbildning och yrkesliverfarenhet. Arbetsgivarna söker alltså helst svenska, manliga, supermänniskor. Givetvis har många svårt att passa in i ett sånt samhälle.
Numera ser vi också att dessa krav går allt längre ner i åldrarna. Vi kan inte ha ett samhälle där redan småbarn blir utbrända och stressade, där tonåringar känner en uppgivenhet redan innan de hinner ut i arbetslivet. Där alltför många bränt ut sig redan innan de fyllt 30, och där de fysiskt tunga kvinnojobben bara blir tyngre och stressigare.

Kanske det är dax att ta just dessa problem på allvar. Att skapa mänskligare arbetsmiljöer, där även de som inte är perfekta får plats. Att tvinga företag att följa den arbetsmiljölag som redan finns idag vore en god början. Där finns bl.a. denna text:

Arbetsgivaren skall genom att anpassa arbetsförhållandena eller vidta annan lämplig åtgärd ta hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet. Vid arbetets planläggning och anordnande skall beaktas att människors förutsättningar att utföra arbetsuppgifter är olika.

Det borde vara en uppgift för den nuvarande oppositionen. Fokusera på lösningar på dessa problem istället för att jaga och svälta ut de sjuka och arbetsskadade som Reinfeldts regering gör. Ingen blir friskare av att bli fattigare. Utanförskapet blir bara än större. Ta dessa problem på allvar i stället. Vissa kanske kan jobba, till viss del. Andra kanske aldrig mer kan arbeta, sluta jaga dem. Koncentrera er på de som känner att de kan arbeta, trots allt. Lyssna. Fundera ut praktiska lösningar på dessa problem, så kanske vi åter kan börja tro på en mänskligare framtid, en mänskligare politik och en mänskligare regering.

sjuka.jpg

*

Andra bloggar om: , , , , ,

Annonser
Lämna en kommentar

7 kommentarer

  1. Vilken sann bild…DOM ÄCKLIGA SADISTER EGOISTER TORTYRARE, om det nu finns ett sånt ord så e de dom! Kramar!

  2. Hej När jag hör den borgeliga regeringen tala om utanförskapet så tänker jag på HC Andersen och den lilla flickan med tändstickorna.Högerregeringens tanke är ungefär så här verkar det som: ”Om vi tar ifrån henne alla tändstickorna så blir hon nog mer motiverad att komma in i värmen till oss andra”
    🙂

  3. Jag har inte hittat hit förrän idag, men kommer alldeles bestämt tillbaka. En underbart röd blogg! I det här sammanhanget förknippar jag rött med kärlek och solidaritet. Undrar hur det kan komma sig att så många röstar kallt blått när det finns ett rött alternativ.
    😐

  4. Undrar varför det talas om jobb som en religion??? Borde inte människan komma först? Kramar!

  5. OJJJJJ…det blev Heidi….det var ju kollektivet Kaos åsikter 😉

  6. LeoH

     /  januari 28, 2007

    Jag har sen mitten av 90-talet efterlyst de försvunna fackliga idéerna om det goda arbetet. Jag kan bara konstatera att de är borta och det verkar inte finnas några ambitioner att återuppväcka dem igen.
    Jag har också alltid varit av den åsikten, att orsaken till förlorade val alltid ligger hos oss själva. Jag har varit både på förlorar- och vinstsidan. Människor blir inte rakt av ”lurade”, som vi gärna tar till när vi förlorar val.
    Ingen polemik. Ville bara förstärka din argumentation;-)

  7. Hej. ett vackert bloggnamn. Dock trodde jag inte det skulle handla om politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: