Kvinnor, makt, och rädda machomän

Som väl alla har noterat kommer kvinnorna starkt inom politiken nu. Från höger till vänster ser vi hur de (vi) intar den politiska arenan.

I Sverige ser det ut som om Socialdemokraterna äntligen ska få sin första kvinnliga partiledare i Mona Sahlin. Hillary Clinton har trätt fram som presidentkandidat i USA. Exemplen är många fler, och därför har jag roat mig med att fundera lite över det här med kvinnor, makt, politik och popularitet.

Börjar vi med USA har vi ju Hillary. Jag följde Bill Clintons första kampanj väldig noga eftersom jag då precis hade fått tillgång till CNN. Ganska snart insåg jag att hur ovanligt intelligent och retoriskt begåvad än Bill Clinton var (för att vara amerikansk presidentkandidat), så överträffade hans fru honom på alla punkter. Hon hade passionen, det knivskarpa intellektet, och en stark vilja att påverka.

Alla dessa attribut blev för mycket för det amerikanska konservativa machosamhället, och ett tag såg det ut som om Hillary både var Clintons största tillgång och belastning. Hon blev populär bland framförallt unga, radikala kvinnor, men för de flesta amerikaner blev tanken på att få en så självständigt tänkande ”first lady” skrämmande.

Till slut var hon tvungen att smälta in, i alla fall lite… Hon bakade kakor och bjöd med självironi de journalister som anklagat henne för att inte vara tillräckligt ”kvinnlig”. Hon gick till en stylist för att få frisyr o kläder som passade bättre in i den amerikanska bilden av en presidentfru. Hon anpassade sig även politiskt och sade sig nu framförallt vilja satsa på barnen i sin kommande roll som presidentfru.

Ni vet alla hur det gick. Hillary gick igenom två perioder som ”first lady” med äran i behåll, trots många utmaningar, personliga kriser och politiska påhopp. Hon fortsatte sen som New York senator, och blev nyligen omvald.

Nu när hon tillkännagett sitt politiska mål – att bli Amerikas första kvinnliga president – poppar de gamla popularitetssiffrorna upp igen. Hon har blivit betydligt bredare, även om hennes åsikter fortfarande ligger till vänster om den amerikanska mittfåran. Hennes framtoning har blivit lite mjukare, lite mänskligare, men inte mindre självsäker och hon backar inte för utmaningar.

Allt det här gillar fortfarande de unga kvinnorna bäst, medan äldre och medelålders män ofta blir skräckslagna.

I Sverige har vi Mona Sahlin. Vid först anblicken känns skillnaderna stora, men skrapar vi på ytan finns likheterna. Mona har kanske inte Hillarys knivskarpa intellekt och retoriska förmåga, hon kan t.o.m. ge intryck av osäkerhet och ibland känslighet snarare än självsäkerhet. Samtidigt kan man ändå konstatera att hon har gått igenom väldigt mycket.

Personliga och politiska kriser och påhopp. ”Toblerone affären” är bara en i mängden, men hon står ännu upp, och vågar fortfarande säga att hon vill bli partiledare. Man kan tycka vad man vill om hennes insatser inom politiken, men hennes personliga mod kan man ändå inte ifrågasätta.

Hennes popularitetssiffror är nästan identiska med Hillarys. Unga kvinnor är hennes största fans medan äldre och medelålders män är tveksamma. Många av dem rent fientliga. Jag har själv hört inbitna gamla sossar säga att; Jag röstar aldrig på Mona Sahlin! Och, nästan alla av dem är män.

Det finns dock de kvinnliga politiker som är populära bland män, ja kanske t.o.m. i vissa fall populärare bland män än kvinnor. Vill du passa in i den mallen måste du kanske först gå till höger. Fler män än kvinnor brukar ju rösta på Moderaterna.

Så, första rådet måste vara – bli moderat. Andra rådet är; var antingen söt, kvinnlig o familjekär eller hård som Thatcher.

filippa210.jpg

Ett exempel på den framgångsrika mjuka framtoningen är ju Filippa Reinfeldt. Söt, vacker, trevlig, käck, familjekär, håller sig gärna lite i bakgrunden av sin man, och framförallt kakbakande. Även om hon försöker framhålla att hon lever i ett modernt äktenskap, så finns den där traditionella kvinnliga, mjuka framtoningen i botten. Ett exempel var när hon skulle bjuda på middag i café programmet i TV en fredagskväll. Hon bjöd in sina släktingar. När Mona hamnade i samma sits bjöd hon istället in bl.a. Hillary och Chiles starka kvinnliga ledare Michelle Bachelet.

En kanske mer komplicerad ledargestallt är Kristina Axén Olin, moderaternas starka kvinna i Stockholm. Hon har fram till nyligen framstått som en riktig ”järnlady”. Hård, omutlig och stark.

Nu när hon dessutom trätt fram och berättat om sina mer mänskliga sidor kan hon säkert få än mer sympati från många dubbelarbetande kvinnor i karriären. Men kom ihåg; hon är ingen alkis, inte knäpp och inte svag – bara lite utarbetad. Precis som en kvinna ska vara idag. Då blir de nämligen mer positiva till pigavdrag.

Föraktet för svaghet, känslighet och bräcklighet finns kvar. Inga mänskliga svagheter är egentligen godtagbara. Poppar de ändå upp, är de bara tillfälliga defekter, som i bästa fall kan öka populariteten för en ”järnlady”. Thatchers långa maktperiod byggde ju till stor del på hennes massmediala förvandling mot en lite mjukare framtoning, på så vis glömde många att hon hade kvar sin hjärtlösa politik i botten.

Min analys må vara hård, men mönstret är otvetydigt; Starka, radikala, självständiga kvinnor är inte populära hos äldre och medelålders män, speciellt inte bland arbetare med lite machokomplex. Söta, kvinnliga, mjuka kvinnor går hem lite överallt och ”järnladys” är högerns älsklingar, gärna med ett mänskligt ansikte – det får dem att tänka på Thatcher!

Sen var det de´ där med politiken… men, det är ju en helt annan sak….

*

Andra bloggar om: , , , ,

Annonser
Tidigare inlägg
Följande inlägg
Lämna en kommentar

3 kommentarer

  1. Ove

     /  januari 24, 2007

    Kakbak är nyckeln till framgång 😉 Bra analys!

  2. ÅÅå ja tycker du skriver så bra!!!! 🙂 så är det, att inte alla konstaterar detta hela tiden? helt fantastiskt underligt, det är så självklart att ingen reagerar, nästan, förutom brillianta personer som du, och inte på det där trista aftonbladiga sättet utan såhär – jättebra! ååå. 🙂

  3. Quelly

     /  mars 29, 2010

    Ilse-Marie, bra text! Mitt i prick. Det här är en sanning som alla kvinnor som någon gång har haft en maktfull position vet – även om en del medvetet väljer att ignorera det.
    Det skulle vara en andra del i analysen som jag gärna skulle vilja höra vad du anser om: kvinnors roll i maktspelet och varför kvinnor ofta väljer att strida sinsemellan istället för att stå samman.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: