Elitisternas osäkerhet

Det finns en elitism som säger; det folket tycker om – det är skräp. Man ska tycka om svåra filmer, böcker och musik. Ju mer obegripligt desto bättre. Ju mer lättlyssnat eller lättläst desto sämre. Den här typen av elitism förekommer framförallt i de högsta intellektuella kretsarna, men många vill verka ”smarta” och har anammat den.

elitism1.jpg

Mest utbredd är det här tänkandet inom kritikerkåren. Kanske är det så att ska man bli respekterad av sina kollegor, så kan man inte avvika för mycket. Man kan ju åtminstone låtsas avguda Bergman och med inlevelse lyssna på musik som ingen annan står ut med, bara därför att den är ”konstnärlig”.

Jag såg en film på just det här temat för ett par veckor sen, The Squid and the Whale. En far som hade överfört sin uppblåsta elitism på sin tonårsson. Den gjorde sonen helt förvirrad och till slut litade han inte alls på sina egna känslor, sin egen inre röst och sitt hjärta. Filmen exponerade effektivt elitisternas svaga punkt; deras egen stora inre osäkerhet.

Så såg jag dokumentären om Björn Afzelius i dagarna. En man som skrev texter om kärlek, solidaritet och rättvisa. Musiken var ofta lättlyssnad, men ingav samtidigt många en känsla av hopp; vi kan förändra världen. Hans musik fick människor att gråta, känna och älska. Och följdriktigt blev han kritikernas hatobjekt nummer ett.

Jag menar att de ”vanliga människor” som vågar släppa tanken och istället lyssna till sitt hjärta för en kort sekund är både smartare och starkare än de som enbart lyssnar till sitt intellekt, eller till andra uppblåsta elitisters intellekt.

Det finns ett starkt klassperspektiv i det här. Inom överklassen visar man sig aldrig sårbar, blir aldrig förbannad eller tappar kontrollen. Nej, sådana okontrollerade känsloyttringar ägnar sig bara den infantila pöbeln åt. På ett liknande sätt resonerar även de som anser sig ha den perfekta smaken. Det som berör är inte fint.

Elitister är för mig inget annat än osäkra tonåringar som inte vågar tro på sig själva. Bara de starka vågar lyssna till sitt hjärta, och visa det. Bara de starkaste vågar gå sin egen väg, bestämma sin egen smak. Och glöm inte; att våga lyssna inåt utesluter inte att man även kan använda sitt intellekt. Det är bara ännu ett elitistiskt misstag. Som tur är har inte de stora konstnärerna gått på det här. De kan förena förnuft och känsla. Se bara på Dostojevskij, Jane Austin (förstås), Mozart, Bruce Springsteen och varför inte Björn Afzelius?

Man kan ju slutligen fråga sig vem eller vilka som har rätt att avgöra vad som är bra eller dålig smak – annat än du själv?

Jag har placerat min blogg i
Stockholm
på bloggkartan.se

Annonser
Tidigare inlägg
Lämna en kommentar

4 kommentarer

  1. Tack för din kommentar. Ja gör och kantareller är en smaskig kombination. Ha en skön kväll:)

  2. Gös menade jag. *ler*

  3. Nu såg jag alla dina fina kommentarer. Tack så mycket. Kram:)

  4. Tjaba. Bra analys. Så var det, men det allra märkligste är att sossarna inte lyckades genomskåda bluffen. Arbetslösheten behövs i kapitalismen, behäller trycket på arbetsmarknaden och håller inflationen borta. Skulle alla jobba så gick ekonomin åt helvete. det vet Borg och gossarna, skillnaden nu blir att folk inte kommer att ha några pengar och att kommunernans ekonomi går åt helvete och att konsumtionen så småningom komme att sjunka. tack för inlägget

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: