Ödesdiger självgodhet

Människors onda och goda handlingar kan ofta förklaras med vad de tidigare upplevt i livet. Våra upplevelser, i samspel med arv, miljö och medfödda personliga egenskaper, skapar till stor del våra komplexa personligher. Både på gott och ont.

När en människa rent fysiskt misshandlar någon som är svagare än de själva, fördömer vi den människan – eller åtminstone den onda handlingen de utför. Vi vet att det är fel. Vi ser konsekvenserna; blodet, blåmärkena, de svåra psykiska och fysiska skadorna.
Nu funderar jag på hur det är med de som medvetet driver igenom politiska åtgärder och förslag som de vet (eller borde veta) drabbar redan utsatta människor. Att t.ex. medvetet göra livet svårare för människor som är sjuka eller arbetslösa. Vad är det annat än att slå på de som är svagare? Lidandet kan i förlängningen bli både fysiskt och psykiskt för de som drabbas.

Det kan ju vara så att man menar att alla de som är sjuka eller arbetslösa har sig själva att skylla, att de bara är lata och egentligen inte vill jobba.
I såna fall undrar man ju varifrån de fått den tron, alltså tron på att människor själva väljer sina sjukdomar och sin arbetslöshet. Inga seriösa undersökningar visar att mer än en liten bråkdel av de arbetslösa eller sjukskrivna fuskar. Att straffa alla för att en bråkdel gör fel är som att spärra in alla män i en stad där en våldtäkt har begåtts. Man borde väl istället hitta den eller de skyldiga.Alltså måste man resonera utifrån personlig tro och egna erfarenheter. Kanske är det så att de umgås i kretsar där regler och lagar inte är så viktiga att följa? Ja, vi kan ju se att det är inom de övre samhällsklasserna det största föraktet mot våra gemensamma lagar florerar. Se bara på de ministrar ur det översta samhällsskiktet som blev ertappade med byxorna nere under hösten. Kan det vara så enkelt att genom sig själv känner man andra?

Är de nyliberalister (förklädda som diverse borgerliga politiker) kanske skadade av sina uppväxtförhållanden? Nu menar jag givetvis inte de som faktiskt tror att det de gör är goda handlingar, de som inte vet bättre. Jag menar givetvis enbart de som medvetet utsätter de som redan har det svårt för ännu mer lidande. Alltså det vi i vardagslag kallar för en ond handling.

Kanske kan det vara så att när man hela tiden får höra att man är överlägsen och bättre än andra redan från tidig barndom – så tror man till slut att det är sant. Man kanske tror att man ska ha det bättre än andra. Man vet att man är utvald till ett bättre liv. Man är intelligentare, friskare och man arbetar hårdare. Nästan odödlig, eller i alla fall perfekt. Kan det vara så att överdriven självgodhet och självförhärligande, som grundlagts i barndomen, kan vara nästan lika ödesdigert för hur vi behandlar andra som dåligt självförtroende och självförnekelse kan vara?
Bara en liten röd fundering….

Annonser
Tidigare inlägg
Lämna en kommentar

1 kommentar

  1. Metaj

     /  januari 11, 2007

    Ja, du kan vara inne på något där! Nog kan man vara född med silversked i mun och ändå känna empati med andra som lever under andra förhållanden, men du har absolut en poäng! Det är väl en oförmåga att se vad ex. den sociala kontexten kan innebära för en människas livsvillkor. Man förklarar sina egna framgångar utifrån någon slags övertro på den egna, individuella förmågan och ser inte de olika förutsättningar och livsvillkor människor lever under/i. ”Var och en sin egen lyckas smed”, liksom, utan tanke på att smedens barn har bra mycket bättre förutsättningar att bli smeder, än vad barnen i en annan familj har.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: