Det är vi som får betala – igen

Politikernas räddningsaktioner i finanskrisens spår tycks nästan uteslutande vara inriktade på att rädda banker och finansinstitut. Sjuka banker vårdas ömt för att återfå hälsan, medan vi vanliga löntagare får betala det verkliga priset för de finansiella kriserna – under många år framöver.

Olle Svenning skriver i Aftonbladet (Svensk krishantering en exportvara?) om hur Bo Lundgren nu håller fördrag världen över och berättar hur Sverige klarade 90-tals krisen.

Men 90-tals krisens verkningar var större och allvarligare än den historia som nu berättas och hade en förödande effekt på hela samhället. Bankerna hämtade sig snabbt, värre var det för alla ”vanliga människor” som på olika sätt drabbades.

Denna gång kan konsekvenserna snabbt bli än värre i kölvattnet av högerregeringens systemskifte med en kraftigt nedmonterade välfärd och med hårda slag mot fack och a-kassa. Maktbalansen har redan förskjutits, klyftorna har redan ökats på.

Citat, Olle Svenning;

De flesta av de konkursfärdiga bankerna sveptes in i svensk trygghet och återfick hälsan. Sämre gick det för löntagarna, de som skulle bära effekterna av det ekonomiska sönderfallet.
Fattigdomen mer än fördubblades under perioden 1991–97.

Femton procent av alla barnfamiljer hamnade under fattigdomsstrecket. Bortåt två miljoner löntagare var arbetslösa någon gång under perioden 1992–2 000. Det tog bortåt ett decennium för att LO-medlemmar skulle nå samma reallön som 1991. Sjukligheten klättrade upp mot svindlande nivåer. Särskilt kvinnor försvann in i svår psykisk ohälsa. Samtidigt rationaliserade sjukvården bort 60 000 anställda.

Skolorna tömdes på stora delar av sina resurser; lärartätheten drogs ned med bortåt tjugo procent.

Dessa hundratusentals människor som fick sina sociala villkor sönderslagna, eller sin rätt till kvalificerad utbildning utsuddad, finns förmodligen inte med i manuset ”Så klarade Sverige den ekonomiska 90-talskrisen.”

Sociologen Richard Sennet har beskrivit samhällsutvecklingen i ”Den nya kapitalismens kultur”.

Olle Svenning, citat;

Han (Sennet) beskriver i sin studie av den nya kapitalismens kultur hur flexibilitet, korttidsanställningar, otrygghet, utbytbarhet reducerar löntagarnas trygghet, känsla av sammanhang och mening, kanske också av yrkesskicklighet.

Sennetts teser finns mer än som undertexter i TCO:s kortfattade och genomträngande analys: ”Jakten på superarbetskraften fortsätter”. Rapportens sifferserier berättar korthugget om tidens cynism, arbetslivets utslagning och medborgares stigmatisering. Endast sju procent av arbetsgivarna vill anställa en sjukskriven. Bara tretton procent tycker att en som varit långvarigt arbetslös duger.

Till dessa många tiotusentals ratade framför den borgerliga regeringen följande budskap: Ni måste skaffa er ett jobb. Om inte, så kramar vi ur er än mer av trygghetssystemens beskedliga ersättningar. De som verkligen befinner sig i utanförskap riskerar straffas för att arbetsgivarna vägrar anställa dem och staten inte bygger utbildning åt dem.

TCO-rapporten sammanfattar:” I dag skuldbeläggs och ifrågasätts i allt större utsträckning de individer som drabbas av ohälsoproblem. Strukturella arbetsmarknadsproblem har kommit att individualiseras.”

*

Tidigare bloggpost; Rättvisan ligger i betraktarens ögon, Ta ingenting för givet
Press om finanskrisen;
NSD – dags att återvända till blandekonomin, SvD 1, DN 1, DN 2, AB

*

Bloggtips; Resursbloggenom sjuka banker, Motvallsbloggen om finanskrisen, Alliansfritt Sverige om allemansrätten, Ekonomikommentarer om Paul Krugmans recept

*

Andra bloggar om: , , , , ,

intressant.se