I natt kraschlandade det stora ”räddningspaketet” i representanthuset. Störst var motståndet bland de mest ”rättrogna” republikanerna. De som menar att det är en dödssynd för staten att på något sätt “rubba balansen” och ingripa i den fria marknadskapitalismen.
Inga offer tycks vara för stora – mänskliga, ekonomiska eller miljömässiga – för de rättrogna tillbedjarna av den nyliberala “religionen“.
Naomi Klein skrev i sin bok “Chockdoktrinen” (2007) om hur anhängarna av Friedrich Hayeks och Milton Friedmans “nyliberala” doktriner med den “oförfalskade kapitalismen” som mål, först möttes av skepsis när de förde fram sina idéer på 1950-talet. Det senaste försöket hade resulterat i den stora börskraschen 1929, och dess fruktansvärda konsekvenser fanns fortfarande i folks minnen. Efter andra världskriget menade många ekonomer att det var “det sista försöket” att låta marknaden styra sig själv.
Men, ett par decennier senare var allt glömt. Nu inleddes den “nyliberala revolutionen” runt om i världen. Milton Friedman tilldelades Nobelpriset i ekonomi 1976. Reagan och Thatcher blev de politiska härförarna i början på 80-talet. De fick hjälp och uppmuntran av ett stort antal renläriga nyliberala ekonomer. Snart erövrades världen. Med våld, tvång, krig, tortyr och ekonomiska chocker om så behövdes.
Experimentet upprepades – mot alla odds.
Många länder har tvingats genomgå det “nyliberala stålbadet”. Utan en stabil demokrati, och med en ekonomi beroende av lån ifrån USA och Världsbanken, har de inte haft något val. Andra länder, som Sverige, har dragits med av strömningarna, men trots allt ändå haft ett visst spelrum. Vi har kunnat omfamna eller förkasta de mest “galna” idéerna. Men, den globala kapitalismens spelregler har vi inte kunnat kontrollera. Oberoende av vår demokrati är vi beroende av vår omvärld.
Men, sist och slutligen – i de demokratier vi i västvärlden lever i ligger det slutliga ansvaret för “finanskrisen” och dess konsekvenser hos politikerna. Det är politikerna (i västvärldens demokratier) som har “släppt markanden fri” att styra världen.
Det är ingen naturkraft.
Frågan är – Ville vi (väljarna) ha ett samhälle där vinst går före allt annat? Där företag kan ignorera mänskliga rättigheter, hälsorisker och miljökonsekvenser för största möjliga aktieutdelning och egen vinning?
Om inte – kan vi förändra världen?
De flesta artiklar som skrivs i media idag ser enbart till de direkta ekonomiska konsekvenserna av krisen. Men den råa kapitalismen har fler offer än så. Den påverkar oss som människor, den påverkar våra liv och våra relationer. Den påverkar vårt sätt att tänka.
Så här skrev Helle Klein i gårdagens Aftonblad;
Vår tids kvartalskapitalism är inte bara ett nyliberalt ekonomiskt system utan också en ideologi med en människosyn som säger: satsa på dig själv, sök största möjliga vinst för din egen skull.
Dess ideal är själva motsatsen till solidariteten och kärleken. Den kalkylerande egoismen bryter ned både samhällsekonomier och medmänskliga relationer.
Västvärldens kris är både ekonomisk och existentiell.
Stefan Johansson tar upp tråden i dagens DN. Missa inte artikeln “Tro, kärlek och pengar”.
Frågan – Är “kärleken” (solidariteten, gemenskapen och omtanken) kanske rentav större och starkare drivkrafter än “största möjliga vinst för egen vinnings skull”?
Slutligen, ett citat av Naomi Klein från Stefan Johanssons artikel;
”Men var så säker: ideologin kommer att återvända med storm när lånen är återgäldade.
Den massiva skuldsättning som det offentliga då dragit på sig för att köpa ut spekulanterna kommer att ge upphov till väldiga budgetunderskott som i sin tur får rättfärdiga djupa nedskärningar i välfärdssystemen och förnyade initiativ för att privatisera vad som återstår av offentlig sektor. Man kommer också att meddela oss att alla våra förhoppningar om en grönare framtid dess värre kostar alltför mycket.”
Men kanske har medborgarna denna gång lärt sig att genomskåda budskapet, fortsätter Klein. ”I Nordamerika har varje människa under fyrtio blivit itutad att staten inte kan ingripa för att förbättra våra liv, att staten alltid är ett problem snarare än en lösning, och att laissez faire är enda alternativet. Nu bevittnar vi plötsligt en extremt aktivistisk stat, som tycks villig att göra vad som helst för att rädda investerarna från sig själva.”
Och då måste man förstås ställa följande fråga. Om staten över en natt kan frigöra hundratals miljarder dollar för att köpa upp skuldsatta försäkringsfirmor och hypoteksbolag, varför kan den inte agera lika kraftfullt för att ge alla amerikaner rimlig sjukvård?
*
Bloggat; Kulturbloggen, Helle Klein, Queen of light, Claes Krantz
Senaste artiklarna; DN – Bush pressad, DN – Henry Paulsson, DN – Ragnar Roos
Mer press: AB 1, AB 2, DN 1, DN 2, DN 3, DN 4, DN ledare, SvD 1, SvD 2, SvD 3, E 24
*
Andra bloggar om: politik, usa, ekonomi, finanskris, samhälle, demokrati, nyliberalism, kultur, kapitalism
