Stormen börjar lägga sig… i alla fall den politiska. Mona Sahlins påstådda ”sparkning” av Pär Nuder visade sig vara ”en höna av en fjäder”. Samtal hade pågått under en längre tid, ingen av parterna tycks vare sig hata varandra eller vara osams. Däremot står det väl ganska klart att Mona Sahlin ansåg att det behövdes en förändrig. Hon var inte ensam om den analysen, och hade hon inte ansett det hade det förmodligen varit betydligt värre.
Det man däremot kan vara kritiskt till är givetvis hur samtalen mellan Pär Nuder och Mona Sahlin har läckt ut till media och sedan blåst upp till en ”politisk skandal” och en ”sparkning”. Den verkliga ”skandalen” är givetvis inte den förändring Mona Sahlin har gjort av sitt team, utan det faktum att någon spridit halvsanna och intrikata rykten. Att media villigt nappat är givetvis inte mycket att orda om. Det är så det funkar i medievärlden. Vissa rubriker säljer, andra inte. En trist alldaglig förändring säljer givetvis inte lika bra som en ”petning” eller en påstådd personlig konflikt.
Att Mona Sahlin är kvinna, kan givetvis vara en förklaring till vissa av de domar som nu utdöms. En liberal tidning undrar till exempel om Sahlin har ”det handlag som krävs av en partiledare”. DN jämför henne med ”en snäll och lite velig lärarinna”. Givetvis ifrågasätts hennes ”ledaregenskaper”.
Undertonen blir övertydlig.
Så är vi tillbaks till ett gammalt kärt ämne…
Är det män eller kvinnor som är förtryckta?
Ja, jag kan i alla fall konstatera att det finns fler än jag som såg ett samband mellan Pär Ströms uppdrag i Den Nya Välfärden och hans bok och debattartikel om ”förtrycket av män”. Så här skriver Lars Einar Engström på Aftonbladet debatt;
Ström är ju knuten till tankesmedjan Den Nya Välfärden och det han skriver är naturligtvis ett beställningsjobb.
……
Marie Trollvik, konsult på Women to The Top projektet, har sagt; ”systemet slår tillbaka när männen tycker att det gått för långt”
Jag är inte förvånad över den uppslutning som trots allt tycks finnas på nätet kring Pär Ströms analys. Givetvis inte hos alla, men hos förvånansvärt många. Det speglar bara den kultur som råder i bloggvärlden och på internet. Män är överrepresenterade. Rädda, rika, män med makt. Men även rädda, mindre rika (helt vanliga) män utan makt. För visst är det skrämmande att även kvinnor numera får göra sina röster hörda. Helst borde de ju ägna sig åt hemmet, matlagning, barnafödande och hålla sig till sin naturligt underordnade roll 
Visst, jag ironiserar och överdriver. De allra flesta män är givetvis hyggliga och schyssta, och utan alltför mycket machomentalitet. De är vare sig förtryckare, hustrumisshandlare eller våldtäktsmän.
Men många av de ”osynliga” mönstren finns kvar. Undermeningen är ofta tydlig – kvinnor måste följa mallen. Söta, snälla och utan allför mycket åsikter. Många unga tjejer och kvinnor hänger på. Mode, smink och skvaller är till exempel det som de flesta kvinnliga bloggare helst tycks ägna sig åt. Så praktiskt för männen som får ha sin politiska zon i fred. I alla fall nästan… vi är ju förstås några som vägrar hålla tyst.
De mönster och den kultur som skapar samhällen där männen är överordnade finns överallt på jorden. I Sverige har vi, trots allt, kommit långt. Men, som Katrine Kielos skriver i Dagens Arena;
Svensk feminism må faktiskt, vilket Ström hävdar, sakna legitimitet. Men det beror inte på att den är feministisk utan på att den är högervriden.
Kielos har rätt. De tongivande feministerna i Sverige har de senaste åren riktat in sig på det som står dem närmast, på det som syns mest och på det som ger rubriker. De representerar över eller medelklassen. De talar om toppjobb inom näringslivet, eller våldtäkter och kvinnomisshandel. Och visst är detta viktiga saker att uppmärksamma, men det största kvinnoförtrycket finns någon annanstans.
Det finns i klassamhället, bland de kvinnor som sliter ut sig i underbetalda jobb inom vård och omsorg, eller i andra tunga och stressiga låglönejobb. Arbetarklassens kvinnor. Men dessa kvinnor tycks inte existera för många av de mest tongivande feministerna i dag.
Men, klass är viktigt, kön är viktigt. Ser man inte de mönster som existerar i samhället finns risken att man aldrig hittar lösningar. Att man aldrig ens försöker . Osynliga orättvisor kan vara bekväma, ingen talar om dem. Men i långa loppet kostar de samhället stora pengar, och mycket lidande för de som drabbas. Därför måste vi tala om både klass och kön. Vi måste tala om varför kvinnor är överrepresenterade bland de långtidssjuka, bland de fysiskt och psykiskt utslitna. Bland de som aldrig får sina arbetsskador erkända (många orkar inte ens försöka), trots att deras arbeten generellt är tyngre än männens i dag.
Det vi nu ser på den politiska arenan, med en rak höger från Reinfeldt, är en kraftig smäll framförallt mot kvinnor ur arbetarklassen. Mot de som inte har pengar och makt. Det är det vi måste börja tala om. Visst är det viktigt att fler kvinnor får mer makt inom näringslivet. Men det leder inte automatiskt till att alla de kvinnor som har ”vanliga” arbeten får det bättre. Det leder inte till att förslitningsskadorna i underbetalda kvinnojobb blir färre.
Borgarna utdelar med sin politik ett dubbelt straff till de kvinnor ur arbetarklassen som har slitit ut sig. Dels ett ekonomiskt, dels ett mänskligt misstroende. När deras kroppar till slut inte längre klarar mer, får de veta att de fuskar.
Det handlar om både kön och klass. Det handlar om humanism, om jämlikhet och om rättvisa.
*
Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, mona sahlin, media, pär nuder, samhälle, regeringen, feminism, klass, jämställdhet, debatt, arbete
