…det var den som knäckte Persson. Nu har vi äntligen fått en regering som tar den på allvar – eller?
Socialdemokraterna hävdade inför valet att arbetslösheten var på väg ner. Nu när ekonomin var sanerad och konjunkturen på väg upp skulle den sjunka automatiskt. Den öppna arbetslösheten låg då på drygt 4%.
Alliansen å sin sida utmålade arbetslösheten som ett enormt problem. Man hävdade att 17% av befolkningen egentligen var drabbade. Då räknades visserligen alla som var sjukskrivna, barnlediga, hade sjuk o aktivitetsersättning, eller var förtidspensionärer in. Plus alla de som fanns i olika åtgärder eller studerade. Ja, alla i arbetsför ålder som inte hade ett jobb. På så vis hade vi plötsligt ett gigantiskt problem. Vi hade drabbats av massarbetslöshet.
Vem hade då rätt?
Ja, jämför man det andra länder så låg vi bra till. Och, räknar man som alliansen gjorde, låg vi ännu bättre till. Sverige ligger absolut i topp i västvärlden om man räknar alla som är i arbete i arbetsför ålder .
Vad är då orsaken till att vi ändå, trots en förhållandevis låg arbetslöshet, ändå inte hade lyckats utrota den helt?
Ja, vad som aldrig längre nämns i debatten är den konsensus som finns inom svensk politik sedan början på 90-talet; inflationsbekämpningen står över arbetslöshetsbekämpningen. Dvs. vi måste ha en arbetslöshet på minst 3-4% annars drivs inflationen upp. Att detta faktum så sällan berörs kan bero på att alla partier, utom möjligen VP, är med på noterna. Ekonomin är viktigare än de arbetslösa – krasst uttryck. Men, sånt talar man givetvis inte om. Jag säger inte att resonemanget är fel, men det är ett faktum.
Sverige hade alltså, vid tiden för valet, trots en låg inflation, lyckats få ner arbetslösheten till en slags drömgräns, för ett land som prioriterat inflationsbekämpningen.
Efter valet har arbetslösheten fortsatt sjunka, och låg vid årsskiftet runt 3,7%. Detta trots att inga av regeringen Reinfeldts åtgärder ännu hade trätt i kraft.
Vad blev då den s.k. massarbetslösheten av?
Ja, kanske Reinfeldt helt enkelt visst hur man vinner val. Nämligen; tar ett problem (arbetslösheten), blåser upp det, förvränger statistik, och säger sig sedan ha en lösning på detta enorma problem.
Nu, när valet är vunnet, kan regeringen Reinfeldt ostört driva igenom sin egentliga agenda. Den han kanske inte hade vunnit valet på om han hade talat alltför högt om.
Dvs. försvaga facken, driva ner löner, skuldbelägga de sjuka och arbetslösa genom sänkta ersättningsnivåer, utrota arbetsmiljöforskningen, sälja ut statliga företag, försämra socialförsäkringssystemen, öppna för vinst i vården och låta de fattiga betala de rikas skattesänkningar. Kort sagt; driva en klassisk högerpolitik med starka inslag av nyliberalism.
Frågan är väl – ville en majoritet av svenskarna ha en sån utveckligen?
P.S. Bara ett litet förtydligande:
Riksbanken har till uppdrag att höja räntan när inflationen stiger över en viss nivå, låg arbetslöshet sägs driva upp lönerna och är därför inlflationsdrivande. Då tvingas nämligen företagen “slåss” om personaloch lönerna pressas uppåt. Exakt hur många procents arbetslöshet en ekonomi klarar utan att inflationen stiger kan diskuteras, men den sägs ofta ligga runt 3-5%.
Andra bloggar om: regeringen, arbetslöshet, välfärd, politik
